Mattias Bengtsson; Moderaterna och näringslivet ger upp opinionsbildningen
2004
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Moderaterna oc
upp opinionsbilc
l av Mattias Bengtsson
Moderaterna har nu bestämt sig för att regeringsmakten är viktigare än långsiktig
opinionsbildning. Oavsett om det valet är riktigt eller ej, var det nödvändigt att välja.
Svenskt Näringslivs övergång från opinionsbildning tilllobbying är däremot ett
historiskt misstag. Men det är en del i normaliseringen av Sverige.
Nu måste liberalismens försvarare söka nya vägar.
U
NDER DET SENASTE ÅRET har det hänt
något viktigt i det svenska opinionsbildningslandskapet. Två av samhällsdebattens tyngre aktörer har ömsat skinn:
Moderata Samlingspartiet och Svenskt
Näringsliv.
Den era som grundades av Bohman-EhrenkronaNicolin-Ljunggren-Eskilsson är över. I stället får vi Reinfeldt-Borg-Treschow-Lindsö-Holmström. Denna skinnömsning riskerar att leda till att opinionbildningsnödvändigtvis från vad som var politiskt möjligt för hans
minoritetsregeringskoalition att åstadkomma. Inte sällan
vill den som kritiserar politiska makthavare just förändra det politiskt möjliga, de vill bilda opinion för sin
sak. Att då låta det politiska utbytet redan inledningsvis
begränsas av vad det är möjligt för en statsminister Bildt
– eller en statsminister Carlsson – att fatta beslut om,
leder till en självpåtagen politisk impotens.
Det är ett- av många skäl- till varför jag har svårt att
se mig själv i rollen som statsminister. Jag inser att mina
trycket till förmån för förnyelsen
av vårt land avtar. ”I dag är partierna allt
Vi som på allvar vill frigöra det
svenska samhället från det institu- mer trängda av medborgare
liberala värderingar inte har tillräckligt stort stöd bland partier eller
väljare för att det skall vara
meningsfyllt att ta på sig uppgiften
att utöva direkt politisk makt.tionaliserade översitteriet och som
vill att Sveriges potential för skapande och välstånd till fullo skall
blomma ut, vi måste förhålla oss
till det nya, men kanske inte helt
överraskande, läget.
som tänker och agerar
FORMA ELLER FÖLJA OPINIONEN?
självständigt.” Visst kan också politiker påverka
opinionen. Men i demokratier är
deras handlingsutrymme mera begränsat än vad vi oftast
inser och, vill jag påstå, det har krympt med tiden.Det hände då och då att jag framförde kritik mot den
dåvarande Bildt-regeringen. En vanlig motfråga från
regeringens försvarsadvokater var:
”Ja, men vad skulle du själv göra om du var i Carl
Bildts kläder?”
Mitt standardsvar var:
”Jag skulle naturligtvis omedelbart avgå som statsminister.”
Bakom frågan och svaret ligger skillnaden mellan
direkt politisk maktutövning och opinionsbildning.
När jag kritiserade Bildt-regeringen utgick jag inte
IIISvensk Tidskrift l2004, nr 21
Historiskt spelade de politiska partierna en betydande
opinionsbildande roll. Partierna predikade för medborgarna och satte i större utsträckning än i dag agendan. I
dag är partierna allt mer trängda av medborgare som
tänker och agerar självständigt. Vi är inte beredda att
stillatiggande lyssna, göra vårt val och därmed låta oss
nöja. Vi förväntar oss att politikerna skalllyssna till oss,
och vi hoppas att de skall följa oss- inte vi dem.
Självfallet har detta också påverkat hur partierna
formar sin politik. Men när fokusgrupperna snarare än
näringslivet ger
•
n1ngen
Oppen kyrka eller
renlärig sekt?
partiprogrammen blir riktmärken får vi
en politisk scen där de flesta politiska
aktörer dras mot ett visionslöst, utslätat
och okontroversiellt budskap.
Detta behöver i och för sig inte leda
till att demokratin urholkas eller att
politiken blir meningslös, vilket vissa
tror. Tvärtom kan man hävda att det är
helt normalt i en mogen demokrati att
politikerna i större eller mindre utsträckning följer medborgarna. Även om den
sakpolitiska skillnaden mellan ledande
politiker som slåss om makten minskar,
återstår fortfarande viktiga frågor som
vem som är mest lämpad, skicklig eller
helt enkelt uppfattas som tryggast att ge
makten till. Även om två personer har
samma politiska dagordning, kan de
som politiker och personer uppfattasoch vara – helt olika.
Ta Göran Persson och Fredrik Reinfeldt. Det är nog att ta i att hävda att de
numera har samma politiska dagordning.
Men skillnaden var onekligen större mellan Olof Palme och Gösta Bohman –
socialisering av näringslivet eller liberal
revolution. För medborgarna blir därmed valet mellan Persson och Reinfeldt
annorlunda, och kanske politiskt svårare,
än mellan Palme och Bohman. Annat än
sakpolitiska aspekter blir viktigare. FOTO: Therese B.
lSvensk Tidskrift l2oo4, nr 2IIJ
Är det dags för ett byte? Vem litar jag på? Är han för
ung- eller för gammal? Vem har bäst partikamrater och
medarbetare? Bortsett från politiken kan Persson och
Reinfeldt vara helt olika.
SLUT PÅ SCHIZOFRENIN
Vill jag därmed ha sagt att den omprofilering av Moderata Samlingspartiet som den nya partiledningen genomdrivit är naturlig och självklar? Är det rätt att gå från
”systemskifte” till ”stabilitet, tillväxt och trygghet”, från
radikalliberalism till reformvänlig folkhemskonservatism?
för allt för socialdemokraterna. Nu krävs det inte några
större skattesänkningsinitiativ från Göran Perssons sida
för att han plötsligt skall ha blivit en större skattesänkare än Reinfeldt.
Moderaternas val är ett problem, kanske till och med
ett stort problem, för den liberala opinionsbildningen i
Sverige. Men trots detta, är det viktigaste att moderaterna nu gjort sitt val. Och med tanke på partipolitikens
incitamentsstrukturer, partiorganisationens sammansättning och personfrågornas betydelse var utgången rätt
given: strävan efter makt är viktigast.
Och ett maktskifte är i dag ett självändamål. Politiska
Nej, inte nödvändigtvis. Det
beror på vad man vill åstadkomma
som parti.
makthavare skall inte sitta för länge
”Partiet har lämnat en period -och Göran Persson har suttit för
Däremot är jag övertygad om
att moderaterna gjort ett nödvändigt val. Partiet har lämnat en
period av schizofreni bakom sig, en
period där moderaterna önskat
vara både brett och smalt – en
öppen kyrka men också en renlä-
rig sekt- på en och samma gång.
av schizofreni bakom sig,
länge. Förhoppningsvis kommer
därmed också moderaternas val av
en tydligare strategi med mjukare
profil att ge resultat. Säkert är det
sannerligen inte. Tiden att övertyga
väljarna om att moderaterna menar
allvar med sin skinnömsning är
kort. Vi bevittnar ett experiment,
en period där moderaterna
önskat vara både brett
och smalt.”
Bo Lundgren är, tror jag, det närmaste vi haft en
libertariansk partiledare i Sverige. Bo Lundgren ville väldigt gärna bli statsminister. Det gick inte ihop. Svenskarna vill inte ha en statsminister med libertarianska
böjelser.
Därmed blev också moderaternas radikalitet ett hinder för maktskifte. Moderaterna är största borgerliga
parti och gör anspråk på statsministerposten. Den väljare
som funderar på att rösta för ett maktskifte, men inte
på moderaterna, måste då givetvis ställa sig frågan vad
det moderata inflytandet i en ny regering kan komma
att innebära. Motsvarigheten skulle vara om någon funderade på att lägga sin röst på socialdemokraterna, men
ett försök.
SVENSKT NÄRINGSLIVS M!SSTAG
I fallet Svenskt Näringsliv är det dock inte en fråga om att
bota schizofreni. Här handlar det om att en central och
viktig aktör i den svenska samhällsdebatten går från en
huvudstrategi till en annan- och därmed begår ett misstag.
Under en tid har Svenskt Näringsliv sänt ut tydliga
signaler om att det nu är slut med att opinionsbilda för
att göra det politiskt omöjliga möjligt. I stället är det
lobbying för att genomföra det politiskt möjliga som
gäller.
Detta är i och för sig inte särskilt märkvärdigt.
Svenskt Näringsliv- och framför allt Svenska Arbetsgitvekade när han insåg att den eventuellt blivande regeringens största
block skulle bestå av kommunister
och miljöpartister. En rimlig tvekan.
”Bo Lundgren är, tror jag,
vareföreningens – inställning till
opinionsbildning har i ett internationellt perspektiv avvikit från det
normala. Europeiska arbetsgivareller näringslivsorganisationer är
oftast trångsynta och fokuserar
smalt på medlemmarnas särintressen. Deras främsta uppgift är att
hålla sig väl med de politiska maktdet närmaste vi haft en
Moderaterna hade kunnat göra
ett annat val. Partiet kunde ha valt
bort strävan efter den exekutiva
libertariansk partiledare
i Sverige.”
makten till förmån för opinionsbildning. Partiet hade då valt bort at vara statsministerkandidatsparti, kanske t o m avstått från att automatiskt betraktas som en del av en framtida borgerlig regeringskoalition. I stället hade partiets roll, likt vänsterpartiet och de gröna, främst varit att flytta gränserna för
det politiskt möjliga.
För med moderaternas ompositionering kommer
utrymmet för det politiskt möjliga att minska – framIIISvensk Tidskrift l2004, nr z l
havarna- vilka de än är- för att nå kortsiktiga mål
genom ofta diskret lobbying, i bland på gränsen till korruption.
I vårt land har speciella historiska omständigheter
lett till att SAF och Svenskt Näringsliv kommit att arbeta
för en bredare, långsiktig och principiell syn på marknadsekonomi och företagande. Därmed har man i större
utsträckning än vanligt kommit att företräda ett allmänintresse snarare än olika särintressen. Målet har varit
ett bättre samhälle för alla, inte att leverera privilegier
till medlemmarna.
Genom den mycket höga organisationsgraden på den
svenska arbetsmarknaden har uppdragsgivarna varit
många och representerat en rad olika branscher och företag. Särintressena har i hög utsträckning tagit ut varandra, även om de stora medlemsföretagens inflytande
tyvärr varit för stort p g a det svenska näringslivets obalanserade sammansättning.
Mot slutet av 60-talet kombinerades detta med en
vänstervåg som under 70-talet kulminerade i en skatteoch regleringsexplosion följt av krav på socialisering av
näringslivet genom de så kallade löntagarfonderna. Då
fick näringslivet nog. Dess viktigaste organisation kom
att ideologiseras. Och det var för övrigt i detta läge som
SAF beslutade att dra igång tankesmedjan Timbro, en
verksamhet som länge var unik i Västeuropa undantaget
Storbritannien.
rat näringslivet är över att statsministern och hans regering inte fattar kopplingen mellan välstånd, tillväxt, företagande och lägre skatter.
EU:S ROLL
Om man vill finna ett ytterligare skäl bakom näringslivets nya attityd till våra makthavare är det sannolikt EU.
Inom EU påverkas företagen i allt högre utsträckning av
regelverk som utformas i Bryssel snarare än i Stockholm.
Inte minst för de dominerande storföretagen, som till
exempel Ericsson, har därmed vårt medlemskap i EU
lett till att man vill ha med den svenska regeringen som
en allierad när man lobbar i Bryssel. Det kostar.
Jag är övertygad om att det för det svenska näringslivet- och då främst för de små och medelstora företagen med stark förankring i Sverige- varit bättre att hålla
fast vid den breda och principiella opinionsbildningen
för marknadsekonomi, entreprenörskap och privat
ägande som huvudsakligt redskap. Det kanske går långsammare än lobbying, med det ger långsiktigt mycket
bättre och hållbarare resultat.
Trots detta tror jag att det är naivt att hoppas att
Svenskt Näringsliv skulle återgå till det tidigare sättet att
Denna period av förhållandevis upplyst och medveten opinionsbildning tycks nu vara över. Ett viktigt, och
i grunden gott, skäl är att Sverige helt enkelt normaliserats. För ett kvarts sekel sedan var Sverige landet
annorlunda. I dag är vi som vilket
annat europeiskt land som helst. I ”Denna period av förhållandetta avseende har också näringsliverka. Organisationens interna
maktstruktur och den fortsatta
normaliseringen -eller europeiseringen om man så vill- av Sverige
gör det osannolikt.
vets opinionsbildning varit mycket devis upplyst och medveten
framgångsrik. Sveriges ekonomi är
öppnare, marginalskatterna lägre,
de privata initiativen fler, samhällsdebatten bättre – och vi är medopinionsbildning tycks Men det finns ett arv. Moderata
Samlingspartiets radikalitet och
Svenska Arbetsgivareföreningensnu vara över.”
lemmar av EU. För en liberal är Sverige 2004 ett mindre dåligt land än Sverige 1978.
Men ett annat skäl till Svenskt Näringslivs skinnömsning är, misstänker jag, att näringslivets företrädare
i ett normaliserat Sverige inte på samma naturliga sätt
inser skillnaden mellan opinionsbildning och lobbying.
När politikerna inte längre hotar med att ta över företagen är det lätt att tro att de vill en väl. I stället för att tala
till politiska makthavare börjar de då samtala med demi värsta fall börjar de till och med förhandla med dem.
Näringslivets företrädare måste ha tillräckligt mycket
distans till sitt uppdrag för att inse att det primära inte
är att framföra sina önskemål till politikerna- av politiker får man inget utan att ge något tillbaka. Talar man
till politiker är det för att öka opinionstrycket för de förändringar man önskar, det vill säga man talar till politiker för att indirekt kommunicera med medborgarna och
öka förståelsen för den egna agendan.
Alltså. Man går inte till Rosenbad för att visa hur glad
och stolt man är över att erhålla företräde inför statsministern. Man går till Rosenbad för att utnyttja tillfället för
att visa allmänheten hur djupt, verkligen djupt, bekymopinionsbildning under ett par
decennier har lett till att vi i dag är rätt många liberaler.
Självfallet är vi inte många jämfört med befolkningen
som helhet, men vi är till exempel många jämfört med
antalet i andra länder i vår omgivning.
Och vi är tillräckligt många för att det är viktigt hur
vi reagerar på de förändringar jag beskrivit.
Det är lätt att se detta som en stor motgång, ett
nederlag och att därmed ta ut sin ilska och frustration på
de nya ledningarna i moderaterna och Svenskt Näringsliv. Men, vilket jag hoppas framgått, det är inte särskilt
meningsfullt. Det lär inte leda till något annat än ännu
mera ilska och frustration – samt onödiga konflikter.
Och med tiden kommer därmed det liberala arvet att
vara förbrukat.
Bättre är då att önska moderaterna och Svenskt
Näringsliv lycka till- och att fortsätta det liberala upplysningsprojektet i andra och nya former. Kanske är det
rent av så att den liberala förnyelseagendan kommer att
stärkas av att inte drivas av bolagshögern?
Mattias Bengtsson (mattiasb@timbro.se) är chef för Timbro.
lSvensk Tidskrift l2oo4, nr 2I IJ
upp opinionsbilc
l av Mattias Bengtsson
Moderaterna har nu bestämt sig för att regeringsmakten är viktigare än långsiktig
opinionsbildning. Oavsett om det valet är riktigt eller ej, var det nödvändigt att välja.
Svenskt Näringslivs övergång från opinionsbildning tilllobbying är däremot ett
historiskt misstag. Men det är en del i normaliseringen av Sverige.
Nu måste liberalismens försvarare söka nya vägar.
U
NDER DET SENASTE ÅRET har det hänt
något viktigt i det svenska opinionsbildningslandskapet. Två av samhällsdebattens tyngre aktörer har ömsat skinn:
Moderata Samlingspartiet och Svenskt
Näringsliv.
Den era som grundades av Bohman-EhrenkronaNicolin-Ljunggren-Eskilsson är över. I stället får vi Reinfeldt-Borg-Treschow-Lindsö-Holmström. Denna skinnömsning riskerar att leda till att opinionbildningsnödvändigtvis från vad som var politiskt möjligt för hans
minoritetsregeringskoalition att åstadkomma. Inte sällan
vill den som kritiserar politiska makthavare just förändra det politiskt möjliga, de vill bilda opinion för sin
sak. Att då låta det politiska utbytet redan inledningsvis
begränsas av vad det är möjligt för en statsminister Bildt
– eller en statsminister Carlsson – att fatta beslut om,
leder till en självpåtagen politisk impotens.
Det är ett- av många skäl- till varför jag har svårt att
se mig själv i rollen som statsminister. Jag inser att mina
trycket till förmån för förnyelsen
av vårt land avtar. ”I dag är partierna allt
Vi som på allvar vill frigöra det
svenska samhället från det institu- mer trängda av medborgare
liberala värderingar inte har tillräckligt stort stöd bland partier eller
väljare för att det skall vara
meningsfyllt att ta på sig uppgiften
att utöva direkt politisk makt.tionaliserade översitteriet och som
vill att Sveriges potential för skapande och välstånd till fullo skall
blomma ut, vi måste förhålla oss
till det nya, men kanske inte helt
överraskande, läget.
som tänker och agerar
FORMA ELLER FÖLJA OPINIONEN?
självständigt.” Visst kan också politiker påverka
opinionen. Men i demokratier är
deras handlingsutrymme mera begränsat än vad vi oftast
inser och, vill jag påstå, det har krympt med tiden.Det hände då och då att jag framförde kritik mot den
dåvarande Bildt-regeringen. En vanlig motfråga från
regeringens försvarsadvokater var:
”Ja, men vad skulle du själv göra om du var i Carl
Bildts kläder?”
Mitt standardsvar var:
”Jag skulle naturligtvis omedelbart avgå som statsminister.”
Bakom frågan och svaret ligger skillnaden mellan
direkt politisk maktutövning och opinionsbildning.
När jag kritiserade Bildt-regeringen utgick jag inte
IIISvensk Tidskrift l2004, nr 21
Historiskt spelade de politiska partierna en betydande
opinionsbildande roll. Partierna predikade för medborgarna och satte i större utsträckning än i dag agendan. I
dag är partierna allt mer trängda av medborgare som
tänker och agerar självständigt. Vi är inte beredda att
stillatiggande lyssna, göra vårt val och därmed låta oss
nöja. Vi förväntar oss att politikerna skalllyssna till oss,
och vi hoppas att de skall följa oss- inte vi dem.
Självfallet har detta också påverkat hur partierna
formar sin politik. Men när fokusgrupperna snarare än
näringslivet ger
•
n1ngen
Oppen kyrka eller
renlärig sekt?
partiprogrammen blir riktmärken får vi
en politisk scen där de flesta politiska
aktörer dras mot ett visionslöst, utslätat
och okontroversiellt budskap.
Detta behöver i och för sig inte leda
till att demokratin urholkas eller att
politiken blir meningslös, vilket vissa
tror. Tvärtom kan man hävda att det är
helt normalt i en mogen demokrati att
politikerna i större eller mindre utsträckning följer medborgarna. Även om den
sakpolitiska skillnaden mellan ledande
politiker som slåss om makten minskar,
återstår fortfarande viktiga frågor som
vem som är mest lämpad, skicklig eller
helt enkelt uppfattas som tryggast att ge
makten till. Även om två personer har
samma politiska dagordning, kan de
som politiker och personer uppfattasoch vara – helt olika.
Ta Göran Persson och Fredrik Reinfeldt. Det är nog att ta i att hävda att de
numera har samma politiska dagordning.
Men skillnaden var onekligen större mellan Olof Palme och Gösta Bohman –
socialisering av näringslivet eller liberal
revolution. För medborgarna blir därmed valet mellan Persson och Reinfeldt
annorlunda, och kanske politiskt svårare,
än mellan Palme och Bohman. Annat än
sakpolitiska aspekter blir viktigare. FOTO: Therese B.
lSvensk Tidskrift l2oo4, nr 2IIJ
Är det dags för ett byte? Vem litar jag på? Är han för
ung- eller för gammal? Vem har bäst partikamrater och
medarbetare? Bortsett från politiken kan Persson och
Reinfeldt vara helt olika.
SLUT PÅ SCHIZOFRENIN
Vill jag därmed ha sagt att den omprofilering av Moderata Samlingspartiet som den nya partiledningen genomdrivit är naturlig och självklar? Är det rätt att gå från
”systemskifte” till ”stabilitet, tillväxt och trygghet”, från
radikalliberalism till reformvänlig folkhemskonservatism?
för allt för socialdemokraterna. Nu krävs det inte några
större skattesänkningsinitiativ från Göran Perssons sida
för att han plötsligt skall ha blivit en större skattesänkare än Reinfeldt.
Moderaternas val är ett problem, kanske till och med
ett stort problem, för den liberala opinionsbildningen i
Sverige. Men trots detta, är det viktigaste att moderaterna nu gjort sitt val. Och med tanke på partipolitikens
incitamentsstrukturer, partiorganisationens sammansättning och personfrågornas betydelse var utgången rätt
given: strävan efter makt är viktigast.
Och ett maktskifte är i dag ett självändamål. Politiska
Nej, inte nödvändigtvis. Det
beror på vad man vill åstadkomma
som parti.
makthavare skall inte sitta för länge
”Partiet har lämnat en period -och Göran Persson har suttit för
Däremot är jag övertygad om
att moderaterna gjort ett nödvändigt val. Partiet har lämnat en
period av schizofreni bakom sig, en
period där moderaterna önskat
vara både brett och smalt – en
öppen kyrka men också en renlä-
rig sekt- på en och samma gång.
av schizofreni bakom sig,
länge. Förhoppningsvis kommer
därmed också moderaternas val av
en tydligare strategi med mjukare
profil att ge resultat. Säkert är det
sannerligen inte. Tiden att övertyga
väljarna om att moderaterna menar
allvar med sin skinnömsning är
kort. Vi bevittnar ett experiment,
en period där moderaterna
önskat vara både brett
och smalt.”
Bo Lundgren är, tror jag, det närmaste vi haft en
libertariansk partiledare i Sverige. Bo Lundgren ville väldigt gärna bli statsminister. Det gick inte ihop. Svenskarna vill inte ha en statsminister med libertarianska
böjelser.
Därmed blev också moderaternas radikalitet ett hinder för maktskifte. Moderaterna är största borgerliga
parti och gör anspråk på statsministerposten. Den väljare
som funderar på att rösta för ett maktskifte, men inte
på moderaterna, måste då givetvis ställa sig frågan vad
det moderata inflytandet i en ny regering kan komma
att innebära. Motsvarigheten skulle vara om någon funderade på att lägga sin röst på socialdemokraterna, men
ett försök.
SVENSKT NÄRINGSLIVS M!SSTAG
I fallet Svenskt Näringsliv är det dock inte en fråga om att
bota schizofreni. Här handlar det om att en central och
viktig aktör i den svenska samhällsdebatten går från en
huvudstrategi till en annan- och därmed begår ett misstag.
Under en tid har Svenskt Näringsliv sänt ut tydliga
signaler om att det nu är slut med att opinionsbilda för
att göra det politiskt omöjliga möjligt. I stället är det
lobbying för att genomföra det politiskt möjliga som
gäller.
Detta är i och för sig inte särskilt märkvärdigt.
Svenskt Näringsliv- och framför allt Svenska Arbetsgitvekade när han insåg att den eventuellt blivande regeringens största
block skulle bestå av kommunister
och miljöpartister. En rimlig tvekan.
”Bo Lundgren är, tror jag,
vareföreningens – inställning till
opinionsbildning har i ett internationellt perspektiv avvikit från det
normala. Europeiska arbetsgivareller näringslivsorganisationer är
oftast trångsynta och fokuserar
smalt på medlemmarnas särintressen. Deras främsta uppgift är att
hålla sig väl med de politiska maktdet närmaste vi haft en
Moderaterna hade kunnat göra
ett annat val. Partiet kunde ha valt
bort strävan efter den exekutiva
libertariansk partiledare
i Sverige.”
makten till förmån för opinionsbildning. Partiet hade då valt bort at vara statsministerkandidatsparti, kanske t o m avstått från att automatiskt betraktas som en del av en framtida borgerlig regeringskoalition. I stället hade partiets roll, likt vänsterpartiet och de gröna, främst varit att flytta gränserna för
det politiskt möjliga.
För med moderaternas ompositionering kommer
utrymmet för det politiskt möjliga att minska – framIIISvensk Tidskrift l2004, nr z l
havarna- vilka de än är- för att nå kortsiktiga mål
genom ofta diskret lobbying, i bland på gränsen till korruption.
I vårt land har speciella historiska omständigheter
lett till att SAF och Svenskt Näringsliv kommit att arbeta
för en bredare, långsiktig och principiell syn på marknadsekonomi och företagande. Därmed har man i större
utsträckning än vanligt kommit att företräda ett allmänintresse snarare än olika särintressen. Målet har varit
ett bättre samhälle för alla, inte att leverera privilegier
till medlemmarna.
Genom den mycket höga organisationsgraden på den
svenska arbetsmarknaden har uppdragsgivarna varit
många och representerat en rad olika branscher och företag. Särintressena har i hög utsträckning tagit ut varandra, även om de stora medlemsföretagens inflytande
tyvärr varit för stort p g a det svenska näringslivets obalanserade sammansättning.
Mot slutet av 60-talet kombinerades detta med en
vänstervåg som under 70-talet kulminerade i en skatteoch regleringsexplosion följt av krav på socialisering av
näringslivet genom de så kallade löntagarfonderna. Då
fick näringslivet nog. Dess viktigaste organisation kom
att ideologiseras. Och det var för övrigt i detta läge som
SAF beslutade att dra igång tankesmedjan Timbro, en
verksamhet som länge var unik i Västeuropa undantaget
Storbritannien.
rat näringslivet är över att statsministern och hans regering inte fattar kopplingen mellan välstånd, tillväxt, företagande och lägre skatter.
EU:S ROLL
Om man vill finna ett ytterligare skäl bakom näringslivets nya attityd till våra makthavare är det sannolikt EU.
Inom EU påverkas företagen i allt högre utsträckning av
regelverk som utformas i Bryssel snarare än i Stockholm.
Inte minst för de dominerande storföretagen, som till
exempel Ericsson, har därmed vårt medlemskap i EU
lett till att man vill ha med den svenska regeringen som
en allierad när man lobbar i Bryssel. Det kostar.
Jag är övertygad om att det för det svenska näringslivet- och då främst för de små och medelstora företagen med stark förankring i Sverige- varit bättre att hålla
fast vid den breda och principiella opinionsbildningen
för marknadsekonomi, entreprenörskap och privat
ägande som huvudsakligt redskap. Det kanske går långsammare än lobbying, med det ger långsiktigt mycket
bättre och hållbarare resultat.
Trots detta tror jag att det är naivt att hoppas att
Svenskt Näringsliv skulle återgå till det tidigare sättet att
Denna period av förhållandevis upplyst och medveten opinionsbildning tycks nu vara över. Ett viktigt, och
i grunden gott, skäl är att Sverige helt enkelt normaliserats. För ett kvarts sekel sedan var Sverige landet
annorlunda. I dag är vi som vilket
annat europeiskt land som helst. I ”Denna period av förhållandetta avseende har också näringsliverka. Organisationens interna
maktstruktur och den fortsatta
normaliseringen -eller europeiseringen om man så vill- av Sverige
gör det osannolikt.
vets opinionsbildning varit mycket devis upplyst och medveten
framgångsrik. Sveriges ekonomi är
öppnare, marginalskatterna lägre,
de privata initiativen fler, samhällsdebatten bättre – och vi är medopinionsbildning tycks Men det finns ett arv. Moderata
Samlingspartiets radikalitet och
Svenska Arbetsgivareföreningensnu vara över.”
lemmar av EU. För en liberal är Sverige 2004 ett mindre dåligt land än Sverige 1978.
Men ett annat skäl till Svenskt Näringslivs skinnömsning är, misstänker jag, att näringslivets företrädare
i ett normaliserat Sverige inte på samma naturliga sätt
inser skillnaden mellan opinionsbildning och lobbying.
När politikerna inte längre hotar med att ta över företagen är det lätt att tro att de vill en väl. I stället för att tala
till politiska makthavare börjar de då samtala med demi värsta fall börjar de till och med förhandla med dem.
Näringslivets företrädare måste ha tillräckligt mycket
distans till sitt uppdrag för att inse att det primära inte
är att framföra sina önskemål till politikerna- av politiker får man inget utan att ge något tillbaka. Talar man
till politiker är det för att öka opinionstrycket för de förändringar man önskar, det vill säga man talar till politiker för att indirekt kommunicera med medborgarna och
öka förståelsen för den egna agendan.
Alltså. Man går inte till Rosenbad för att visa hur glad
och stolt man är över att erhålla företräde inför statsministern. Man går till Rosenbad för att utnyttja tillfället för
att visa allmänheten hur djupt, verkligen djupt, bekymopinionsbildning under ett par
decennier har lett till att vi i dag är rätt många liberaler.
Självfallet är vi inte många jämfört med befolkningen
som helhet, men vi är till exempel många jämfört med
antalet i andra länder i vår omgivning.
Och vi är tillräckligt många för att det är viktigt hur
vi reagerar på de förändringar jag beskrivit.
Det är lätt att se detta som en stor motgång, ett
nederlag och att därmed ta ut sin ilska och frustration på
de nya ledningarna i moderaterna och Svenskt Näringsliv. Men, vilket jag hoppas framgått, det är inte särskilt
meningsfullt. Det lär inte leda till något annat än ännu
mera ilska och frustration – samt onödiga konflikter.
Och med tiden kommer därmed det liberala arvet att
vara förbrukat.
Bättre är då att önska moderaterna och Svenskt
Näringsliv lycka till- och att fortsätta det liberala upplysningsprojektet i andra och nya former. Kanske är det
rent av så att den liberala förnyelseagendan kommer att
stärkas av att inte drivas av bolagshögern?
Mattias Bengtsson (mattiasb@timbro.se) är chef för Timbro.
lSvensk Tidskrift l2oo4, nr 2I IJ