Print Friendly

Mattias Bengtsson; Kommunitärer och nyliberaler

Av Redaktionen | 31 december 1995


1995


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

KOMMUNITÄRER OCH
NYLlEERALER
MATTIAS BENGTSSON
Visst går det att hitta beröringspunkter mellan de klassiskt liberala och de
kommunitära ideema. Men när det kommer till frågan om vilka politiska
Jörändn’ngar kommunitärerna förespråkar, är man mer än lovligt oklara.
F
ör mycket länge sedan, i min
politiska ungdom, deltog jag
som representant för mitt
MUF-distrikt i ett seminarium
om de politiska ideologierna, anordnat av
ett annat distrikt. Det var välkänt att mitt
hemdistrikt, där jag då var ordförande,
etiketterade sig som liberalt snarare än
konservativt. Vid en av de diskussioner
som följde på ett av anförandena ledde
detta till att föredragshållaren – han blev
senare moderat kommunalråd i en av landets större konununer – gick till angrepp
mot liberalismen. Bl a hävdade han att
liberaler har en överdrivet individualistisk
syn på människan och att de företräder en
social atomism som till exempel leder till
att de underskattar familjens betydelse.
Som exempel på vad det senare leder till
i praktisk politik, tog han barnomsorgen,
det vill säga att liberaler anser att alla barn
MATTIAS BENGTSSON är ledarskribent i Svemka
Dagbladet.
bör gå på dagis från det att de har slutat
amma, så att mammorna kan förverkliga
sig själva.
Självfallet hade hans beskrivning
absolut ingenting att göra med det jag
eller mina kamrater i MUF avsåg när vi
kallade oss för liberaler. Tvärtom förklarade jag, att den liberalism som var min
dels inte hade någon synpunkt på hur
föräldrarna tog hand om sina barn och
dels – och framförallt – att den bestämt
avvisade tanken på något som helst
offentligt stöd till vare sig dagis eller
någon annan form av barnomsorg. Min
deklaration ledde till att det konservativa
blivande kommunalrådet strax började
försvara politisk inblandning i familjelivet
och – viktigare – till att han kritiserade
min definition av liberalismen. För
honom var liberalism det som han grälat
med unga folkpartister om – för mig var
liberalism Locke, Smith, Hayek, Rand
och Henri Lepage.
Inför uppdraget att som liberal kriti- 172 SVENSK TiDSKRIFT
sera den kornrnunitära rörelsen, drar jag
mig denna erfarenhet till minnes och
inser att det finns en parallell. För det
forsta, därfor att jag vid genomläsning av
kornrnunitära texter gång på gång känner
att den liberalism som så ofta kritiseras
inte är min. För det andra, därfor att jag
har svårt att ra grepp om det kornmunitära politiska programmet- om det överhuvudtaget finns något.
På samrna sätt som det blivande kommunalrådet, infor mina invändningar,
kanske undrade om liberalismen rar se ut
hur som helst, måste jag fråga mig om
kornrnunitarismen kan se ut lite hur som
helst. Oftast verkar den närmast likna vad
jag bäst känner som kristdemokrati influerad av katolsk sociallära, ibland närmar
den sig någon form av korporativistisk
kollektivism. Och någon gång då och då
kan jag inte ens se någon skillnad mellan
det kornrnunitära budskapet och vad
många skulle beskylla for att vara ren och
hemsk nyliberalism. lnte sällan är den
mest bara ord och mycket amerikanskt
flummig – mera forpackning än innehåll.
Liberala aspekter
Snarare än att formulera en liberal kritik
av kornrnunitarismen, väljer jag därfor att
ta upp några aspekter av den liberalism
som är min – aspekter som borde vara
relevanta for den som anser att kornrnunitärerna har en poäng.
För den som har en klassiskt liberal –
eller om man så vill nyliberal – politisk
övertygelse, är det inte särskilt svårt att
instämma i mycket av den kritik som
många kornrnunitärer, dock inte alla,
framfor mot den socialliberala välfärdsstaten – och det oavsett om den representeras av svenska socialdemokrater och
folkpartister eller av amerikanska ”liberals”. Dessa kornrnunitärer gör gemensam sak med nyliberaler genom att vara
emot den storskaliga och allomfattande
välfärdsstaten, där medborgarna ständigt
tillerkänns nya så kallade rättigheter till
både det ena och det andra.
Utesluter inte varandra
skillnaden uppstår när alternativet skall
beskrivas. Medan nyliberaler tenderar att
framhålla den fria marknaden och den
enskilde medborgarens rätt att själv forma
sitt liv, framhåller kornrnunitärerna olika
former av gemenskaper, från familjen till
byn eller stadsdelen. Detta ger onekligen
intryck av att alternativen till värlfärdsstaten är olika, men egentligen behöver
de inte utesluta varandra. Från nyliberal
utgångspunkt borde det faktiskt vara
självklart att de inte utesluter varandra.
Det finns inget i det nyliberala programmet som fornekar människans
behov av gemenskap och samverkan med
andra människor. Däremot är det riktigt
att detta behov sällan har en framträdande
plats i den nyliberala agitationen. Skälet
är att det inte uppfattas som en del av den
nyliberala politiska agendan. Eftersom
politiken enligt nytiberalen är något som
i strikt mening har att göra med hur lagen
bör vara utformad for att upprätthålla
individens rätt till liv, frihet och
egendom är olika former av gemenskaper
SVENSK TiDSKRIFT 173
något som faller utanfor ramen for politiken. Nyliberaler anser också att det är
viktigt att äta, men därmed är inte sagt att
människors matvanor bör vara foremål
for politik.
världen skälvde finns ett avsnitt där hon
utforligt berättar historien om ett litet
samhälle kring fabriken Tjugonde Seklets
Motor AB. På ett sätt som till och med
borde tilltala en kommunitär beskriver
Ändå skulle Jag, som nyliberal, Rand hur detta samhälle urartar då det
bestämt vilja hävda att bland de värsta
skadorna som den socialliberala välfärdsstaten ställt till med är just hur den ytterst
effektivt har raserat och forhindrat uppkomsten av olika gemenskaper. Just
genom att ge individerna en mer eller
mindre ovillkorlig rätt till olika formåner
knyts aldrig de band av solidaritet och
samarbete som människor annars skulle
eftersträva for att uppnå en rimlig grad av
trygghet. Därmed undergrävs också den
sociala kontroll som människor som är
beroende av varandra normalt utövar.
Liberala gemenskaper
Bilden av nyliberalismen som en ideologi
for dem som hävdar att var och en är sig
själv nog, att ensam är stark och att allt
samarbete bör ske på marknadens villkor,
den bilden är fel – även om det tyvärr är
många nyliberaler som har gjort vad de
kunnat fOr att den skall uppfattas som
riktig och fatt hjälp av en omgivning som
mer än gärna missforstår det nyliberala
budskapet.
utsätts for ett välfärdsstatsexperiment där
alla – i teorin – plötsligt har rätt till allt
men ingen egentligen behöver bidra med
något, hur människor som tidigare brytt
sig om varandra i en fungerande gemenskap vänder sig mot varandra, hur
fabriken och det lilla samhället till sist
kollapsar.
Moralist
Detta gör dock knappast Ayn Rand till
kommunitär, for att uttrycka det forsiktigt. Däremot är hon, som vissa kommunitärer också tycks vara, en moralist.
Hennes budskap omfattar mer än ett
politiskt program. Rand fåreträder en
livsfilosofi som gör anspråk på att besvara
allt – från de stora metafysiska frågorna
till vilken musik som är rätt. Och även
om hon forespråkar den nyliberala nattväktarstaten ser hon den inte som tillräcklig for att etablera och upprätthålla
det goda samhället. Nattväktarstaten kan
bara uppstå och fungera i ett samhälle
med tillräckligt många, enligt Ayn Rand,
Men inte ens den främsta av nylibera- moraliskt högstående medborgare.
lismens mest individualistiska foreträdare,
den amerikanska forfattarinnan och filosofen Ayn Rand, fornekar-trots att hon
utmanande håller själviskheten som ideal
– behovet av gemenskaper, samarbete
och solidaritet. I Rands klassiker Och
Nattväktarstaten är enbart en legal ram
fOr ett samhälle och ger inte medborgamas liv mål och mening; mål och
mening måste de själva ge sina liv. För
Ayn Rand är ett forverkligande av det
nyliberala programmet enbart en forut- 174 SVENSK TIDSKRIFT

sättning för att medborgama skall kunna
leva moraliskt, men nyliberalismen är
inte någon garanti för att de också gör
det.
Själv är jag både filosofiskt och politiskt påverkad av Ayn Rand. Min ambition i detta sammanhang är dock inte alls
att argumentera för hennes ideer i sak.
Poängen är att Rands hållning avviker
från den somjag uppfattar kommunitärer
normalt förknippar med nyliberalismen
och som uppenbarligen en del nyliberaler
också förknippar med sin ideologi. Jag
tror därutöver, att detta är ett fenomen
som mer hör hemma i USA än i Europa:
amerikanska kommunitärers kritik mot
amerikanska nyliberaler, eller snarare
libertarianer, är mera relevant än motsvarande kritik här hemma. Det kulturradikala inslaget är starkare i amerikansk
libertananism än i europeisk nyliberalism.
Lika rätt
Misstaget är ett resultat av nyliberalismens amoraliska karaktär – det vill säga
att den inte föreskriver vad medborgaren
skall göra med sitt liv utöver att respektera andra medborgares lika rätt till sina
liv. Detta har lett till föreställningen att
detsamma måste gälla för nyliberalen som
person, att han också måste vara amoralisk, värdeneutral eller till och med vara
förpliktigad att försvara alla de företeelser
som kan uppträda i ett samhälle med en
nattväktarsrat Två konkreta exempel
från marknaden kan illustrera misstaget.
Att som prostituerad sälja sexuella
tjänster är självfallet legalt i en nyliberal
rättsordning. Men att det är legalt innebär
inte att en nyliberal person måste försvara
prostitutionen som företeelse. Tvärtom
är det fullt rimligt att vara nyliberal och
samtidigt hävda att de prostituerade och
deras kunder syndar, att det är fråga om
en djupt omoralisk verksamhet. Å andra
sidan kan en annan nyliberal hävda att det
inte är någon skillnad mellan att sälja sexuella tjänster och att stå vid ett löpande
band, och att den dominerande synen på
prostitution är ett utslag av en kultur med
en förvrängd syn på sexualiteten.
Politiska överväganden
Att en roman av en amerikansk bestseller-författare i Sverige trycks och säljs i
100 000 exemplar, innebär inte att det är
en bättre bok än en svensk poesisamling
med en upplaga på tusen exemplar. Att
vara nyliberal är inte detsamma som att
tro att ”marknaden har rätt”; en nyliberal
kan vara helt och fullt övertygad om att
Rimbaud är bättre än Rambo. En annan
nyliberal kan hävda att för vår tid är
Terminator II en viktigare kulturyttring
än Tannhäuser.
Vad som förenar dessa nyliberaler är
uppfattningen att prostitution och kulturupplevelser inte bör vara föremål för
politiska överväganden. Därav följer
dock inte att det inte skulle vara samhällsfrågor med relevans för vår gemensamma framtid; frågeställningar där nyliberaler kan vara djupt oeniga om det rätta
svaret. Och i den icke-politiska kampen
för den egna föreställningen om det goda
livet är det naturligt att samverka med
SYENSK TiDSKRIFT 175
andra som har samma tro, oavsett om det
handlar om att organisera och erbjuda
hjälp åt prostituerade eller att göra god
litteratur tillgänglig i privata bibliotek
öppna för allmänheten.
Detsamma gäller, som jag berörde i
inledningen, för familjen som samhällsinstitution. Det skulle föra för långt att här
ta upp alla de aspekter på familjens roll
som för närvarande är föremål för debatt,
men värnet av fumiljen har en framträ-
dande plats på den kommunitära
agendan.
Familjens försvagning
Sannolikt skulle de flesta nyliberaler
Sverige hålla med om att familjen undergrävts av välfärdsstaten. Den kommunala
barnomsorgen, den offentliga och obligatoriska skolan samt de omfattande transfereringarna till barnfamiljerna har
bidragit till familjens försvagning. Men
det finns också skäl att anta att det allmänna och växande välståndet bidragit
till att familjens sammanhållning inte är
lika avgörande för individernas välbefinnande som tidigare.
Alla nyliberaler skulle vara eniga med
kommunitärerna om att reducera de
politiska ingreppen i familjernas liv.
Huruvida den traditionella familjens försvagning är bra eller dålig är dock nyliberaler, till skillnad från kommunitärer,
oeniga om. Vissa nyliberaler skulle nog
ifrågasätta om vi i ett längre historiskt
perspektiv överhuvudtaget kan tala om
en sådan försvagning. Det avgörande i
detta sammanhang är dock att fumiljens
försvagning inte på något sätt är en nyliberal målsättning, och i den mån en sådan
försvagning inträffat har det dessutom
skett under en period då liberalismen
varit svag.
Att som en del kommunitärer hävda
att det nyliberala frihetsbegreppet innefattar ambitionen att ”befria” familjemedlemmar från varandra är fel. Däremot
har detta varit ett inslag i den ofta direkt
anti-liberala socialliberalismen, där det
politiska frihetsbegreppet kommit att
perverteras till att handla om frihet i existentiell bemärkelse. Jämställdhet mellan
kvinnor och män är till exempel för en
nyliberal, och förhoppningsvis även för
kommunitärer, politiskt en fråga om att
kvinnor och män skall ha samma politiska
och juridiska rättigheter. Till skillnad från
den socialliberala folkpartisten är dock
jämställdhet i familje- eller yrkeslivet för
nyliberalen en samhällsfråga.
Friheten är politisk
En förklarande parallell är yttrandefriheten. Denna handlar inte om en rätt att
få yttra vad man vill utan negativa konsekvenser. Friheten är politisk och den
offentliga makten skall vara förhindrad att
lägga sig i vad medborgarna säger. Det
förhållandet att fru Andersson ogillar herr
Anderssons politiska engagemang och
därför vill skilja sig, innebär onekligen en
frihetsbegränsning för herr Andersson,
men har inget med politisk frihet att
göra.
Det är möjligt att jag slår in öppna
dörrar genom dessa exempel och att allt
176 SVENSK TiDSICRIFf

detta är elementärt. Men i dagens
genompolitiserade samhälle är tyvärr
foreställningen om att en samhällsfråga
inte nödvändigtvis är en politisk fråga allt
annat än självklar. Detta forklarar också
varfor nyliberaler ofta drar sig for att ta
ställning i samhällsfrågor; att ta ställning
innebär i dag att man indirekt legitimerar
politiska ingrepp. Konsekvensen blir
dock att nyliberaler riskerar att framstå
som politiskt impotenta, utan ett egentligt alternativ. Deras minimalisriska vision
om staten uppfattas som en vision om
samhället.
Oklara kommunitärer
Aandra sidan vill jag hävda att kommunitärema är mer än lovligt oklara när de
diskuterar samhällsfrågor ur ett politiskt
perspektiv. Det är ofta svårt att forstå
vilka medel de vill använda sig av, det vill
säga om de vill använda sig av politikens
tvångsmedel eller samhällsdebattens
övertalning. Några tycks dock tro att
samma stat som forstört eller undergrävt
de naturliga gemenskaperna aktivt skall
kunna återskapa dem.
Ytterligare ett konkret exempel får
avslutningsvis belysa denna oklarhet:
En marknad som varit socialiserad, där
staten stått for produktionen, fungerar
illa. Om detta är både nyliberaler och
kommunitärer ense. Nyliberalerna slåss
for att staten upphör med sin verksamhet
och etablerar näringsfrihet. Kommunitärerna konstaterar dock att detta inte
räcker. Näringsfrihet innebär inte nödvändigtvis att någon åtar sig att vara foretagare.
Visst, svarar nyliberalema – det är ett
riktigt och viktigt påpekande. Näringsfriheten är enbart en forutsättning och
inte en garanti for fungerande och produktiva marknader. Problemet är dock
att det är näringsfriheten som är den operativa politiska frågan, inte existensen av
foretagare. Staten skall och kan inte fostra
foretagare. Däremot kan vi nyliberaler,
tillsammans med er kommunitärer, som
samhällsmedlemmar ta vårt ansvar och
skapa institutioner for att underlätta foretagande.
Så långt foreligger ingen motsättning
mellan nyliberaler och kommunitärer.
Tvärtom kan det hävdas att kommnitä-
rema då i någon mening tar över där
nyliberalerna lämnar över från politiken,
att en nyliberal och en kommunitär kan
vara en och samma person.
Återupprätta skråväsendet
Men om det kommunitära svaret är avvisande, om näringsfrihetens otillräcklighet
blir ett argument for att avvisa den och i
stället kräva politiska interventioner i
syfte att upprätta en offentligt reglerad
gemenskap mellan foretagare, om det
kommunitära svaret blir att återupprätta
skråväsendet; i så fall är komnmnitarismen nyliberalismens fiende.
SVENSK TIDSKRIFT 177

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner