Print Friendly

Matti Häggström; Partierna och deras pengar

Av Redaktionen | 31 december 1983


1983


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

MATT! HÄGGSTRÖM:
Partierna och deras pengar
Partiernas ökande beroende av stödfrån
stat, landsting och kommun hotar deras
självständighet. Partistödet och
presstödet måste ändras, skriver
redaktör Matti Häggström. Båda är
konstruerade så att det
socialdemokratiska partiet favoriseras.
När denförsta borgerliga
trepartiregeringen bildades slutade
folkpartiet och moderaterna att ta emot
bidrag från näringslivet utan att för den
skull kräva någon motprestation av
socialdemokraterna. Beslutet i våras om
avdragsrätt för fackföreningsavgifter
gör det lättare att höja dessa ochfacket
kan skaffa sig ännu större inkomster.
Socialdemokraternafår redan mycket
stora summor av fackföreningsrörelsen
samtidigt som 600 000-700 000
fackföreningsmedlemmar är
kollektivanslutna till SAP.
Hur bör politiska partier egentligen fi.
nansiera sin verksamhet?
Alla partier får idag in en hel del peng·
ar genom medlemsavgifter och bidrag
från enskilda sympatisörer. Därutöver
fick moderaterna och folkpartiet tidigare
ekonomiskt stöd från näringslivet. Givetvis var det inte förbundet med några
politiska villkor. Socialdemokraterna
fick och får alltjämt en stor del av sina
resurser från fackföreningsrörelsen. Det
lämnas dels genom kollektivanslutning
av fackförbundsmedlemmar till partiet.
dels genom direkt stöd. Det är både i
form av pengar – inte sällan mångmiljonbelopp från vatje förbund år ut och ar
in – och personellt och opinionsmässigt.
i synnerhet under valår men även där·
emellan.
Först bestämde sig emellertid folkpar·
tiet och sedan – efter den första borger·
liga trepartiregeringens tillkomst – även
moderaterna för att avstå från ekonomiskt stöd från näringslivet. Klokheten i
besluten kan ifrågasättas, inte minst mot
bakgrund av att de fattades utan krav på
motprestation från socialdemokraternas
sida. Deras ekonomiska överläge för·
stärktes därigenom påtagligt.
För en del år sedan infördes statliga
och kommunala bidrag till de politi ka
partierna. statsstödet utgick inlednings·
vis enbart på basis av partiernas mandatnumerär i riksdagen. Sedermera ändrades stödkonstruktionen så att alla partier
erhåller ett lika stort grundbelopp. medan återstoden bygger på antalet plat er i
riksdagen. Den justeringen var befogad.
Varje parti, stort eller litet, har ju vissa
oundvikliga grundutgifter, t ex för parti·
lokal och ombudsmän. Det obegripliga
är att inte motsvarande ändring infört i
kommuner och landsting, trots upprepade framstötar i den riktningen från moderater och folkpartister. Nu är alltså stö-
det till riksdagspartierna någorlunda rätt·
vist, medan det är högst orättfärdigt i
kommuner och landsting.
Vidare har många kommuner och
landsting inrättat s k politiska sekreterare. Det är i realiteten helt partipolitiska
befattningar och de har hela tiden fram
till den l juli i år varit olagliga. Det har
inte hindrat partierna från att tillgodose
sina egna ekonomiska intressen på skattebetalarnas och laglydighetens bekostnad.
Presstödet
Det finns också en annan form av reellt
partistöd. Det är det selektiva statliga
presstödet. Det ges främst till socialdemokratiska och centerpartistiska par-.
tiorgan . Flera socialdemokratiska tidningar har nämligen haft det svårt med
ekonomin, på grund av bl a deras upplagestruktur. Av politiska skäl och i strid
med allt företagsekonomiskt förnuft har
de nämligen eftersträvat en spridning av
upplagan som överensstämt med partidistrikten. Följden blev att de fick allt
sämre finanser. De har dock nu kraftigt
förbättrats, tack vare det vidlyftiga statliga produktionsbidrag som socialdemokraterna och centerpartiet genomdrev i
början av 1970-talet. Presstödet fungerar
i dag som en speciell sorts partistöd, som
utmanande favoriserar socialdemokraterna och i viss mån centerpartiet.
Många av centerpartiets s k dagstidningar är veckotidningar. De påminner
snarast om medlemsorgan och innehåller
en myckenhet av det egna partiets ange- —– — –
5 13
lägenheter. På grund av de förmånliga
subventioner som utgår när sådana publikationer startas har även andra partier,
t ex moderaterna, dragit igång liknande
avisor. De har alltså inte tillkommit i
första hand därför att det skulle finnas
någon större efterfrågan på dem utan
därför att statens bidragsregler är så generösa. Bidragssjukan har spritt sig.
Utöver det här lämnas olika former av
stöd till partiernas ungdomsförbund
samt närstående organisationer som exempelvis studieförbunden. Generellt kan
sägas att partiernas ekonomi med åren
blivit allt mer beroende av det allmänna.
Betänkligt
Den utvecklingen är betänklig av flera
skäl.
Samhällsstödet till partierna är – som
torde framgå av ovanstående korta redogörelse – påfallande orättvist. Det gynnar kraftigt det största partiet, socialdemokraterna, som ju också till stor del
ligger bakom stödformens införande och
snabba expansion. Att skapa ett mera
rättvist system bör vara en viktig uppgift
för de andra partierna.
Risken är vidare avsevärd att partiernas växande beroende av stat och kommun urholkar deras karaktär av fria, ideella folkrörelser. De förvandlas nu allt
mer till delar av etablissemanget, en
sorts offentliga byråkratier bland de övriga. Och deras bidragsaptit bara ökar.
Den blir särskilt utmanande när partierna i tider då medborgarna drabbas av
hårda åtstramningsåtgärder kraftigt
höjer anslagen till sig själva. l kommuner
och landsting har det också blivit allt
vanligare att partistödet indexregleras.
514
Fördelarna med det är ur partiernas egen
synvinkel två. De slipper råka ut för några besparingsåtgärder, och de kommer
undan offentlig debatt i samband med de
årliga höjningarna. Nackdelen är självfallet att systemet utgör en grogrund för
politikerförakt.
Det är också principiellt motbjudande
att tillkomsten av nya partier försvåras,
ja näst intill omöjliggörs av det allt större
ekonomiska övertaget för de etablerade
riksdagspartierna. Ju mer den utvecklingen fortgår, desto mer ökar klyftan
mellan dem och de nya partier som bildats på senare år eller som kommer att
startas. Även den som inte har mycket
till övers för nykomlingpartiernas politik
måste medge att de behandlas illa i fråga
om partistödet. Iden om den fria företagsamheten – som ju i varje fall en del
partier engagerat bekänner sig till –
hämmas av dessa jättelika statliga och .
kommunala akutmottagningar för de
gamla partierna.
Annat system?
Finns det då någon möjlighet att forma
ett bättre system för att säkerställa en
rimlig ekonomi för de politiska partierna,
samtidigt som det tillgodoser elementära
krav på rättvisa?
Några patentlösningar existerar inte.
Men det går att komma en bit på väg mot
ett läge då partierna är mera ekonomiskt
oberoende av det allmänna, och där systemet inte är lika skriande orättfärdigt
som i dag.
Moderaterna och folkpartiet bör överväga att åter motta bidrag från näringslivet, naturligtvis öppet redovisade. Det
kan de lugnt göra så länge socialdemokraterna skyfflar in jättelika summor
från fackföreningsrörelsen. Minns Kommunalarbetareförbundets senaste kongress, då ordföranden Sigvard Maljasin
överlämnade en check på fem miljoner
kr till ordföranden i den politiska stortinansens parti per preference Olof Palme!
Partierna bör även kunna finansiera en
större del av sin verksamhet med medlemsavgifter. De är i dag löjligt låga –
några futtiga tior per person och år. Det
är en bråkdel av de avgifter som merparten yrkesverksamma medborgare betalar
till sina fackliga organisationer. De avgifterna har socialdemokraterua nu gjort
avdragsgilla, vilket sannolikt leder till att
de kommer att höjas ordentligt under
den närmaste tioårsperioden. Avdragsrätten är beklaglig – de fackliga organisationerna lider förvisso inte av brist på
pengar, snarare av svårartad elefantiasis. Den skall inte uppmuntras ytterligare.
Däremot vore det naturligt att införa
avdragsrätt för medlemsavgift i ett politiskt parti. Visserligen kan sägas att även
det är en form av offenltligt stöd, men
inte på samma direkta sätt som subventioner. En konsekvens härav bör då kunna bli att partierna utan större svårigheter kan höja avgifterna rejält.
Också avdragsrätt för gåvor till partier
bör godtas. Även det är en sorts indirekt
statsstöd men betydligt mera tilltalande
än bidrag. Avdragsrätt för medlemsavgifter och gåvor till politiska partier förekommer f ö i flera länder.
Kollektivanslutning till ett politiskt
parti bör förbjudas i lag. Riksdagen har
upprepade gånger begärt att ofoget skall
upphöra men utan resultat. Systemet ger
socialdemokraterna stora ekonomiska
favörer – 600 000-700 000 medlemmar
är kollektivanslutna i dag. Det ger åtskilliga miljoner varje år. Det viktigaste skä-
let för förbud är likväl att anslutningsformen inte överensstämmer med demokratiska principer.
Statliga, kommunala och enskilda arbetsgivare bör dessutom i ökad utsträckning ges möjlighet att uppmuntra de anställda till politisk verksamhet. Behovet
av qidrag till partierna krymper om det
blir lättare för den enskilde att ägna sig åt
politiska uppdrag utan förödande ekonomiska konsekvenser för honom själv.
Det är värdefullt att SAF och Industriförbundet nyligen uppmanat sina medlemmar att uppmuntra politiskt engagemang bland de anställda, oavsett vilket
515
parti det gäller.
Även om samtliga de här åtgärderna
vidtogs skulle de politiska partierna
knappast bli speciellt välsituerade. Men
de skulle i större utsträckning än nu kunna bli vad de en gång var och ville vara –
folkrörelser, byggda på idealitet och
oegennytta. Alternativet är stagnation,
förstening, förlamning, fördumning. Partierna förvandlas till självändamål, försäljningsinrättningar utan vitalitet och
kraft till förnyelse.
Så vill vi ju inte att det skall gå. Väl
fungerande politiska partier är angelägna, ja livsviktiga i en demokrati. Hur var
det redan Jacob Wallenberg skrev i Min
son på galejan: ”Parti är fria staters liv.··

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner