Print Friendly

Matti Häggström; Om vänsterextremister

Av Redaktionen | 31 december 1975


1975


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

vänsterextremister
I början av detta år höll den vänsterextremistiska organisationen KFML(r)
kongress. I samband därmed utsattes ledaren Frank Baude för en vördnadsfull intervju i TV.
Det sista var kanske inte så förvå-
nande. Frågan är dock hur de kommunistiska ytterlighetsgrupperna i vårt land
bör behandlas. Förtjänar de att tas på allvar? I stor utsträckning ägnar de ju sin
tid åt att bekriga varandra, och likt amö-
bor förökar de sig jämt och samt genom
delning.
Det kan synas som om det rimligaste
vore att överlämna Sveriges kommunister
åt en obarmhärtig glömska. Men fullt så
enkelt är det inte. Christopher Jolin erinrar i sin nya bok ”Sverige nästa?” (Vox
bokförlag) om en väsentlig faktor, som
man mestadels talar alltför tyst om i sam·
band med vänsterextremism, nämligen
pengar.
KFML(r) fick sammanlagt 8 000 röster i 1973 års val. Det är ett tämligen
blygsamt resultat. Ändå kan partiet hålla
sig med 28 bokhandelsbutiker med heltidsanställd personal. Man utger ett fler·
tal påkostade periodiska tidskrifter. Mau
har propagandacentral, propagandabriga·
der, soldatklubb, omfattande studiecirkel·
verksamhet, en hel fastighet i Göteborg,
det s k Marx-Engels-huset, tryckeri m m.
Detta är inte småpotatis. KFML(r)J
förhållande till Mammon förefaller vara
gott. Antalet hundralappar kanske rentav
överstiger antalet röster. Varifrån får
man de pengar som finansierar all denna
verksamhet? Det vore måhända någonting för TV 2 att bita i?
Partiledare Baude – liksom vpk-ledaren C H Hermansson – har vid ett flertal
tillfällen försvarat de vilda strejkerna.
Den förstnämnde finner dem vara ”en
högre kampform än det fackliga arbetet”.
l samband med städerskekonflikterna utbröt en animerad debatt huruvida de
båda städerskor, som utpekats som initiativtagare till en olovlig strejk, var kommunister eller inte. Strängt taget spelar
det ingen större roll. Det väsentliga är
att vänsterextremisterna vid varje tillfålie de tillfrågats förklarat sig vilja stödja avtalsstridiga konflikter. De har bevisligen legat bakom åtskilliga av dem.
Skälet är uppenbart. De vill utnyttja
ökad oro på arbetsmarknaden till att
driva fram en ”revolutionär situation”, i
vars hägn allsköns omstörtande verksamhet skall kunna bedrivas.
Jolin varnar i sin bok för att bagatellisera vänsterextremismen som ”tokvänster”. Det är nog befogat. Visst finns det
bland de kommunistiska organisationerna betydande mått av naivitet, enfald
och även – det skall inte förnekas – en
brutaliserad men dock idealitet. Men där
117
finns också systematik och konsekvens i
agerandet, och det är värt att uppmärksamma.
En gång levde en man som allmänt ansågs vara en smula rubbad. Med milt
överseende behandlades han och hans
lilla parti av det etablerade samhället och
dess stora demokratiska partier. Man såg
honom som en kuf i politikens utmarker.
Där var han dömd att förbli. Trodde
man.
Hans namn var Adolf Hitler.
Jolin återger vad diktatorn en gång yttrade enligt den tyska utgåvan av ”Hitlers
bordssamtal”: ”Det finns mer som förenar
oss nationalsocialister med bolsjevikerna
(kommunisterna) än som skiljer oss från
dem. Det som framför allt förenar oss är
den revolutionära lidelsen. Därför har
jag beordrat kommunisterna att gå in i
vårt parti.” Ytterligheterna beröra varandra!
Det finns ingen anledning att känna
någon sorts panik inför de just nu numerärt tämligen obetydliga kommunistiska
grupperna i vårt land. Men glöm dem
inte.
M atti Häggström
J

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner