Print Friendly

Matti Häggström; Om väljare och valda

Av Redaktionen | 31 december 1974


1974


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

väljare och valda
De i Sverige som är talesmän för socialismen brukar mestadels akta sig väldigt
noga för att hänvisa till de stater, där
detta samhällssystem genomförts. I den
mån det ändå sker, är det inte de närmast
belägna socialistländerna som apostroferas.
I stället åberopar man med förkärlek
mera avsides liggande länder som Kina
och Kuba. Den socic..lism, som man vill införa i det rika och industrialiserade Sverige, skulle alltså ha dem som förlagor.
De svenska socialisternas länderval är i
och för sig begripligt. Den jättelika byrå-
kratin, förföljelserna mot intellektuella
och judar samt avgrunden mellan styrande och styrda som kännetecknar exempelvis Sovjetunionen manar knappast till efterföljd. Det är signifikativt att svenska
socialister ibland använder uttryck som
”frihetlig socialism”. En känd skådespelerska talade en gång om den socialism
som inte finns men som ändå finns någonstans. Med sådana honnörsord och halvt
metafysiska beskrivningar söker man sockra sitt föga aptitretande budskap.
Också de svenska socialdemokraterna
upplever intensivt problemet med den
växande klyftan mellan de makthavande
och medborgarna. Men partiet har det
inte lätt. Länge har man monotont upprepat behovet av ökade statliga ”styrmedel”. Varför? För att öka den enskildes
frihet, har det hetat. Man vill alltså minska medborgarnas frihet för att därigenom
öka densamma. Paradoxen påminner om
när centerpartiet en gång i början på
1960-talet föreslog en särskild skatt för att
staten med hjälp av de intäkter denna gav
skulle kunna sänka skatten.
Veikko Vennamo, Anders Lange, Mogens Glistrup – det är en trist och oroväckande trio som vållat oerhörd indignation och såar av moralfradga från de etablerade politiska partiernas företrädare.
Men det båtar föga att bara bli upprörd.
Det är inte paraplyernas fel att det regnar
eller de prostituerades att det förekommer
prostitution. Vennamo, Lange, Glistrup,
paraplyerna och de prostituerade är endast symptom på – det skall erkännas –
olika ting, de tre förstnämnda på det som
förefaller bli en avgörande fråga under
resten av 1970-talet: den enskilde individens roll och förhållande till en svällande
statsmakt.
Hur skall man undvika en Anders
Lange i Sverige? Jag ställde i november
i fjol den frågan till ett antal norska politiker av skilda schatteringar, och svaren
var likartade. Det gäller framför allt att
inte låta de offentliga utgifterna stiga för
snabbt. Den enskilde har tröttnat på att
stillatigande åse hur han själv tvingas rätta mun efter matsäcken, samtidigt som
myndigheterna konsekvent struntar i det.
Givetvis kan man kritisera de människor, som protesterar genom att ansluta
sig till utpräglade missnöjespartier, vars
budskap är orealistiska och inkonsekventa.
Men medborgarna reagerar många gånger
irrationellt. I Sverige har de under mer
än fyra decennier stött en regering som
låtit de offentliga utgifterna och skatterna
rusa i höjden. På samma gång har de via
sina fackliga organisationer krävt höga
13
privata standardförbättringar och skarpt
protesterat när de fått inflationskronor i
lönekuverten som följd av att ekvationen
inte gått ihop.
Någon har sagt att det enda skälet till
att vi inte fått en Glistrup eller Lange i
Sverige är att vi ännu inte haft en borgerlig regering. Möjligen är det >å. Men
det mesta tyder snarare på att vi måste
få ett regeringsskifte just för att slippa så-
dana missnöjespartier.
Socialdemokraterna trampar vidare
med sin centraliseringspolitik. De värsta
följderna av denna söker man undvika genom att på varierande vis åstadkomma
bättre kontakt med gräsrötterna. Partiets
problem är dock att den politik och –
framför allt – de mål man strävar efter
av allt att döma leder till ett samhälle
med en stor och stark statsmakt och med
små och maktlösa medborgare – och ett
bråddjup däremellan.
Åtskilligt pekar på att socialdemokraternas politik inte är gångbar i morgon.
Det postindustriella samhället kräver ett
visst mått av samhällelig styrning. Just
därför är sannolikt en decentralisering av
makt och ägande på alla områden, där
detta är möjligt, en primär målsättning,
som överensstämm~r med de stora medborgargruppernas önskningar och intressen. En sådan politik verkar de borgerliga
partierna dessbättre vara beredda att driva. Får de chansen att göra detta i regeringsställning, har kanske en svensk Glistrup bara hälleberget att kasta sin draksådd på.
Matti Häggström

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner