Print Friendly

Matti Häggström; Om utrikespolitiken

Av Redaktionen | 31 december 1977


1977


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

utrikespolitiken
Den svenska neutralitetspolitiken omfattas
sedan länge av alla politiska partier. Det har
varit en styrka för vårt land. Det har inneburit att omvärlden fått tilltro till vår utrikespolitiska kurs och vår beslutsamhet att fullfölja
den, även om regeringarna skulle skifta. Det
har också bidragit till stabiliteten i det ur militär synvinkel allt viktigare Nordeuropa.
Samtidigt kan det inte förnekas att den
nästan totala enigheten om neutralitetspolitiken hämmat den utrikespolitiska debatten.
eutraliteten har med tiden kommit att omgärdas av bigotta renlärighetskrav och kvalmig ortodoxi. Främst har detta berott på att
socialdemokraterna ibland inte kunnat motstå frestelsen att använda neutralitetspolitiken som instrument för att vinna inrikespolitiska fördelar.
Olof Palme eller någon annan i partiets
ledning har exempelvis kunnat påstå att
”krafterna till höger” skulle hota neutraliteten. Trots att bevisföringen varit undermå-
lig har moderaterna i landets intresse tvingats gå ut och på nytt bedyra vad alla vet, att
de lika mycket som något annat parti står
bakom neutralitetspolitiken. Varpå ”debatten” tystnat tills socialdemokraternas’inrikespolitiska trångmål åter blivit akut och töranlett nya utfall.
l september i år hävdade Olof Palme att
utrikesminister Karin Söders protest mot
USA för dess planer att producera den sk
neutronbomben skulle ha varit för ”lam”.
Det var ett ovanligt besynnerligt angrepp.
Men hut gick hem. Det visade sig att USA:s
charge d’affaires i Stockholm redan dessförinnan hos svenska UD framhållit att man
från amerikansk sida funnit Karin Söders
synpunkter olyckliga och baserade på ofullständigt faktaunderlag. Den svenska protesten var alltså ändå så pass kraftig att den effekt uppstod som Olof Palme tydligen helst
av allt önskade – amerikansk irritation.
Olof Palme menade vidare att det var ekonomiminister Gösta Bohman som låg bakom
den i hans tycke menln~a kritiken mot neutronbomben. Hut gick hem en gång till. Försvarsminister Eric Krönmark, tillika andre
vice ordförande i Moderata samlingspartiet,
kunde nämligen intyga att han långt före
Karin Söders uttalande hade uttryckt bekymmer över detta vapen, framför allt därför att det skulle kunna sänka den s k kärnvapentröskeln.
Det har nog blivit så att den svenska utrikespolitikens form förändrats efter maktskiftet i fjol. Nu förekommer inte längre
svordomar eller utfall som mest präglas av
beskäftighet. I stället används ett förhållandevis dämpat ordval, baserat på starka sakskäl. Det är begripligt om detta av en del
uppfattas som nymodigheter.
Däremot är innehållet i utrikespolitiken
på det hela taget oförändrat. Om det ändå
är önskvärt att ett meningsutbyte äger rum
finns åtskilliga diskussionsämnen.
Sverige bör varken vara tyst eller undfallande inför våld och förtryck. Men varför
vill Olof Palme alltid koncentrera kritiken
367
Socialdemokraterna vill inte att Sverige
skall vara med i IDB på grund av kritiken
mot de sydamerikanska diktaturerna. Men
förre handelsministern Carl Lidbom tog initiativ till vidgade handelsförbindelser med
Nigeria, ett land där bl a avrättningar sker
offentligt. Senast berättades om ett dödsstraff för ett rån som gett 20 kr. Var finns
konsekvensen?
Socialdemokraternas avsky för general Pinochets regim i Chile är berättigad, och den
delas av alla. Ändå framstår det som märkligt när förre utrikesministern Sven Andersson och hans ungerske kollega för några år
sedan gjorde ett gemensamt uttalande mot
Chiles makthavare. Uttalandet var i och för
sig invändningsfritt. Men varför göra det tillsammans med företrädare för en kommunistisk diktaturregim, som milt talat sätter de
mänskliga rättigheterna på undantag?
Det finns detaljerade föreskrifter för den
svenska vapenexporten. Vapen kan t ex inte
säljas till krigförande länder. Hur rimmar
den principen med den ymniga bilaterala
svenska u-hjälpen till det kommunistiska Kuba, som medverkar i krig på avlägset belägna
kontinenter?
Nog finns det åtskilligt i vårt lands förhållande till främmande makter som förtjänar
att dryftas betydligt mer än den förmenta
lamheten i Karin Söders protest mot USA:s
mot rasismen i Sydafrika, men vara dämpad neutronbomb.
eller konciliant så snart judeförföljelserna i Matti Häggström
Sovjetunionen kommer på tal?

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner