Print Friendly

Matti Häggström; Om tandagnissel

Av Redaktionen | 31 december 1975


1975


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

tandagnissel
Emellanåt flammar kritiken upp mot det
s k pampväldet. Nu är det inte alldeles
klart vad man menar med uttrycket. En
del anser att en ”pamp” är en streber, en
potentat som har en benägenhet att
strunta i andras intressen och grötmyndigt och hänsynslöst utnyttja sina egna
maktbefogenheter. Andra menar att
pampväldet är en logisk följd av att de
styrande tappat kontakten med folkopinionen eller avsiktligt sätter sig över
denna: de vet ju alltid bättre och vill bestämma om allting. Även osmakliga företeelser som det socialdemokratiska partiets kollektivanslutning av fackföreningsmedlemmar kan framhållas som exempel på kvalificerat pampvälde.
Regeringens socialiseringspolitik
drivs just nu försiktigt. Det parlamentariska läget tillåter inga socialistiska
yvigheter. Man arbetar diskret, enligt
den s k kronärtskocksmetoden. Man flyttar
successivt och målmedvetet fram sina positioner på många, ofta ganska små samhällsområden, där motståndet inskränker
sig till den förfördelade gruppen, som
mestadels framstår som ointressant ur
opinionsmässig synvinkel.
Ett exempel på detta är tandvårdspolitiken.
Antalet tandläkare är förhållandevis
blygsamt här i landet. Yrkeskåren hör
dessutom fackligt hemma hos SACO och
betraktas alltså av regeringen som ett lovligt och lockande villebråd.
När tandvårdsreformen förbereddes
häromåret, skedde det under aktiv och
positiv medverkan från Sveriges Tandlä-
karförbund. Men regeringen kunde i slut•
vändan inte motstå frestelsen att lägga
sig på kollisionskurs mot tandläkarna.
Med detta hoppades man kunna vinna
röster i 1973 års val. Serlan dess har konfrontationspolitiken gentemot tandlä-
karna intensifierats, framför allt genom
två åtgärder.
Under andra hälften av 1974 infördes
etableringsstopp för tandläkare. Inga nya
privata tandläkarpraktiker fick startas.
Men inte nog med det. Det blev också
förbjudet att överlåta en praktik. Detta
ledde stundtals till groteska konsekvenser.
En sjuttioårig tandläkare ville sluta arbeta, därför att hans syn försämrats. Men
han fick inte sälja sin praktik, utan
måste forsla hela den dyrbara utrustningen till soptippen! En trettiotreårig
tandläkare avled oförmodat. Hans änka
fick inte avyttra praktiken, utan tvingades säga upp de två biträdena och enligt
de nya Åman-lagarna betala dem sex må-
naders lön vardera! Exemplen kan mångfaldigas.
Socialminister Sven Aspling hävdar
att dessa bestämmelser tillkommit av omsorg om folktandvården. Mycket tyder på
att det realiter är fråga om första steget
av en socialisering av tandvården, även
om etableringsstoppet i någon mån mjukas upp.
Köerna framför tandläkarmottagningarna fortsätter oförtrutet att växa. Halvårslånga väntetider är vanligt. Trots
detta har tandläkarna beordrats att använda en allt större del av sin arbetstid
13
till att fylla i – inte tänder utan blanketter. Det senaste årsskiftet tillkom en ny,
ännu mera komplicerad blankett. Från
tandläkarhåll har uppgivits att det kommer att ta bortåt tjugo procent av arbetstiden att tillgodose de offentliganställda
byråkraternas blankettbehov.
Man frågar sig om regeringen trots allt
inte gått för långt. I sin ambition att trakassera tandläkarkåren har den även gett
alla dem som alltjämt har sina tänder i
behåll ett värkande dråpslag. Det är patienterna som drabbas hårdast genom att
behöva vänta olidligt länge i tandvårdsköerna och som förorsakas onödiga lidanden och utgifter – och detta enbart
därför att en betydande del av tandläkarnas arbetsdag måste ägnas åt blankettfylleri.
Jag drömde, jag tänkte, jag vet icke
vad, sade Erik Gustaf Geijers viking en
gång. Fortsätter regeringens ondsinthet
gentemot tandläkarna och därmed mot
alla tandvårdsbehövande medborgare,
kanske allt fler av dem vet precis vad de
drömmer om.
Det är att tandläkarnas överpamp,
Sven Aspling själv, efter en rejält tilltagen väntan hamnar i en tandläkarstol.
Och att vederbörande tandläkare handlar
som representant för hela sin kår och alla
tandvårdsbehövande genom att låta borren obevekligt gå till roten med det onda.
En dröm så skön som någon – att socialministern får den tandläkarbehandling han förtjänar!
M atti H äggström

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner