Print Friendly

Matti Häggström; Om socialismen

Av Redaktionen | 31 december 1977


1977


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

socialismen
”Socialism Gfr social), gemensam benämning
på de politiska åskådningar en! vilka produktionsmedlen skall ägas av samhället och
förvaltas genom dess försorg till allas bästa.”
Så står det att läsa i Bonniers lexikon. En
del tycker kanske att det borde kunna räcka
med det. Men den som lyssnar på socialdemokraternas politiska förkunnelse frapperas ständigt av hur många nya, besynnerliga
definitioner på socialismen om numera på
löpande band fabriceras på deras partikansli.
Riksdagsman Ingemund Bengtsson bredde på tjockt i ett anförande i våras:
”Socialism betyder att den enskilde skall
ha möjlighet att påverka sin miljö på arbet –
platsen, i bostadsområdena, ute i naturen.
Att få verka tillsammans med andra, rätt au
bilda och påverka opinionen.”
Han vidareutvecklade sitt tema ytterligare:
”Socialism innebär den omsorg samhället
– dvs vi alla – solidariskt lägger ner på barnen, sjuka, handikappade och äldre.
Socialism innebär att människornas krav
på meningsfull sysselsättning ska tillgodoses.
Socialism innebär ekonomisk rättvisa genom jämnare fördelning av inkomster och
kapital.”
Detta är, med förlov sagt, ingenting annat
än nonsens.
Med Ingemund Bengtssons förklaringar
av socialismens innebörd skulle snart sagt
samtliga medborgare som sympatiserar med
moderata samlingspartiet, folkpartiet och
centerpartiet också vara socialister. Det är de
inte.
Vilken borgerligt röstande människa vill
motsätta sig att den enskilde får påverka sin
miljö på arbetet, i bostaden eller i naturen?
Vem har någonting emot att han skulle få
verka tillsammans med andra? Skulle ickesocialister kanske vara någon sorts bisarra enstöringar? Skulle omsorgen om barn, sjuka,
handikappade och äldre vara liktydig med
socialism? Eller kraven på meningsfull sysselsättning och ekonomisk rättvisa?
Naturligtvis inte. Varför kommer då Ingemund Bengtsson och många av hans partibröder med dessa profillösa, till intet förpliktande fraser om socialismens väsen – klyschor som de grupper till vänster som föredrar klarspråk gapskrattar åt?
Svaret är tämligen enkelt.
Varje gång socialdemokraterna fört fram
mera långtgående, konkreta socialiseringskrav har partiet råkat ut för svidande
bakslag i valen. Även vid de tillfällen då man
lyckats behålla regeringsmakten har medborgarna sagt ifrån på ett sätt som ingen
kunnat missförstå: gärna fortsatt välståndsutveckling för de stora medborgargrupperna, men bevare oss väl för ett socialistiskt
samhälle! Och socialdemokraterna har fått
retirera, slicka sina sår och lägga socialise- 265
ringsplanerna på is.
Men partiet har aldrig övergett dem. Inför 1976 års val var det så dags igen. Då skulle läkemedels- och läromedelsindustrin socialiseras. Då framstod Meidnerfonderna
för medborgarna som ett hot mot hela vår
ekonomi. Då stödde ett betydande antal socialdemokrater LO:s krav på socialisering av
all mark.
N ederlaget kom – säkert till stor del på
grund av dessa frågor. Kanske hade åtskilliga vacklande väljare kollat vad det stod om
socialism i Bonniers lexikon, innan de vandrade till vallokalerna.
Vad har socialdemokraterna denna gång
dragit för slutsatser?
De har bara omprövat marknadsföringen
av socialismen. Allt som låter klokt och förnuftigt skall i fortsättningen kallas socialism.
Själva ordet skall förvandlas till en dagligvara, som lättmjölk och medvurst.
Socialismens beska piller skall bli mera
smakliga för att de slås in i kolorerade cellofanpapper.
Varsågod och svälj!
Matti Häggström

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner