Print Friendly

Matti Häggström; Om kultur

Av Redaktionen | 31 december 1979


1979


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

kultur
Ordet kultur kan ha många betydelser. Bonniers lexikon nämner inte mindre än sex. En
av dem lyder: ”l trängre mening en traditionellt högt värderad sektor av mänsklig verksamhet, den s k andliga odlingen, omfattande bl a vetenskap, konst och religion.”
‘ Definitionen är något flytande, och gränsdragningsproblemen är inte alltid lätta.
Rockmusik är kultur, försäkrade en kommunal kulturnämnd nyligen. En del är kanske
rentav beredda att instämma.
De politiska partierna håller sig med särskilda kulturprogram. De utmärks som regel
av luftighet, bristande konkretion och ordrikedom. Allmänt betonas kulturens utomordentliga betydelse för samhällslivet och den
enskilde. Det verkar också som om programförfattarna är högeligen imponerade av det
egna partiets och dess ideologis positiva inverkan på det kulturella framåtskridandet.
På en punkt har allmän enighet lyckligtvis
nåtts. Man har med gemensamma krafter
slagit ihjäl den kvalmiga myten att kulturskaparejobbar bäst i trånga vindskyffen upplysta av stearinljus, att de förfriskar sig med
billigt rödvin, är kroniskt panka och nikotinförgiftade. Den materiella nöden skulle alltså inspirera till kulturella storverk. Kniven
på strupen förlöser den konstnärliga krampen. Om någon kunde vittna om motsatsen
var det Sigge Stark, som till följd av ständig
penningbrist av hårdföra förläggare med
säljglimten i ögonvrån tvangs till medioker
massfabrikation av kärlekspekoralistiska romaner. Även kulturarbetare – om uttrycket
tillåts – har normala behov av trygghet och
hyfsad levnadsstandard. De bör tillförsäkras
en sådan av samhället, om deras produktion
skulle vara så exklusiv att den sätter marknadskrafterna ur spel.
Kulturens relationer till Mammon är intensiva men inte alldeles okomplicerade. En
del politiker tycks tro att det förhållandet att
vissa människor saknar djupare kultUJ·ellt
engagemang mest skulle bero på kvardrö-
jande klassklyftor och fattigdom. FöUaktligen menar· de att bristande bredd inom vissa
kultursektorer kan elimineras genom mindre njugghet med offentliga anslag. Visst ligger det någonting i det, och visst håller kommunerna igen ibland, eftersom kulturen är
en av de få sektor·er där de inte toppstyrs av
staten. Stöden till studieförbunden tyder
ändå på att kultursektorn inte alltid behöver
suga på ramarna.
En del av biUetterna på Operan och Dramaten kostar mindre än en ordinär biobiljett. Man kan knappast subventionera mer.
Ändå går det inte särskilt fort med publikunderlagets breddning. På liknande sätt är det
med böckerna. Det kostar ingenting att låna
på biblioteken – utom blygsamma böter om
man inte återlämnar boken i tid. Dessutom
finns bra böcker att köpa för en femma.
13
Men de som inhandlar dem är enligt en undersökning till tre fjärdedelar personer som
redan är boksynta.
Ett viktigt hinder för breddningen av kul~
turen är att en kulturell upplevelse inte alltid
kan fås utan visst mått av ansträngning. Den
som inte har detta klart för sig möter många
besvikelser. Smakar det något så kostar det
också något.
Visst kan kulturen få bättre klimat i Sverige, men dess utövare skall nog inte klaga
alltför mycket. ”När jag hör ordet kultur,
osäkrar jag min revolver”, är ett yttrande
som tillskrivs en av nazismens värsta företrä-
dare, Hermann Göring. Hitlertysklands
handlingssätt bar också syn för sägen. I vårt
land sänds däremot Stormen på nationalscenen Dramaten och Den sjunde frågan i TV.
Den sistnämnda pjäsens författare Carl-Johan Seth får lyckligtvis ingen revolver utan
en TV-kamera riktad mot sig.
I sådan jordmån frodas varken kulturella
hjältar eller martyrer. Det är nog i alla fall
bäst så.
Matti Häggström

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner