Print Friendly

Matti Häggström; Om försvaret

Av Redaktionen | 31 december 1983


1983


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

försvaret
Historien upprepar sig aldrig, sägs det,
men stämmer det nödvändigtvis? Ibland
har det ju faktiskt visat sig vara möjligt
att dra lärdom av det förflutna.
På 1920- och 1930-talen försvagades
Sveriges försvar. Vi trodde att första
världskriget också var det sista. I trygg
förlitan på Nationernas Förbund och på
politikernas insikt om krigets vanvett
fortsatte vi att sticka huvudet i busken.
Först under andra delen av 1930-talet,
när Nazitysklands aggressiva avsikter
började stå klara för envar, inleddes en
förstärkning av försvaret. Men det tog –
precis som nu – lång tid innan resursökningarna gav konkreta resultat. Inte förrän efter andra världskrigets slut hade
vårt försvar fått tillfredsställande styrka.
I en TV-intervju i september i år erinrade den socialdemokratiske ekonomen
Nils Lundgren om att dåvarande högerpartiet den gången hade rätt som ville
stärka försvaret mer än de andra partierna. Erkännandet är värt att notera.
Och kanske var det för att socialdemokraterna då lärde av läxan som försvarsfrågan under 1950- och 1960-talen kunde
lösas under relativ enighet mellan de demokratiska partierna.
1972 gick det emellertid inte längre.
Då genomdrevs under socialdemokratisk ledning ett beslut som medförde en
avsevärt urholkning av försvaret. Bakgrunden var förhoppningen att den politiska avspänning som kunde skönjas i
Europa skulle visa sig bestående och
därmed minska riskerna för en storkonflikt. Även den gången varnade moderaterna, men förgäves .
Vi vet hur det gick. Den förbättrade
politiska atmosfären – som i och för sig
var någonting positivt – visade sig vila
44R
på lösan sand. Den motsvarades inte av
någon militär nedrustning. Allt starkare
blev i stället de trupper som stod mot
varandra. Deras utrustning blev ständigt
mer och mer sofistikerad – medan Sveriges försvar underminerades som om
ingenting hände!
l dag, elva år efter 1972 års försvarsbeslut, skördar vi vad som då såddes.
Främmande – sovjetiska – ubåtar betraktar uppenbarligen Sveriges kuster
som ett lagom farligt övningsområde.
Risken för avslöjande är ringa, såvida
besättningen förmår läsa sjökorten rätt
och undviker att gå upp till ytan när den
svenska marinen har fullt pådrag. Hittills
har inkräktarnas kurragömmalek varit
framgångsrik , utom i Gåsefjärden 1981.
Annars har det svenska försvarets oförmåga att hålla rent på den egna gården
gång på gång demonstrerats.
Ubåtarna ägnar sig helt visst inte bara
åt övningar. Det är knappast någon tillfällighet att de flesta observerade intrången skett i militärt intressanta områ-
den . Snart kan den främmande makten
våra egna farvatten bättre än vi själva.
Situationen är otäck. Den naturliga
oron minskar inte av Överbefälhavarens
general Lennart Ljungs rapporter om att
det inte går att leva upp till 1982 års
försvarsbeslut med mindre än att ytterl~
gare flera miljarder kr skjuts till. Aldria
har ÖB:s varningar varit allvarligare,
Han må vara part i målet, hans ord väger
likafullt tungt.
l det läget måste politikerna besinna
sig. De ofrånkomliga besparingarna pi
den offentliga sektorn får göra halt framför försvarsdepartementets portar. l annat fall äventyras än en gång oersättliga
värden. För på första parkett iakttarea
intresserad omvärld hur angelägna vi
egentligen är om vårt nationella oberoende. Böljar det rentav bli en andrahandsfråga för oss – så här i fondsocialismens
tid?
Det finns ändå en ljuspunkt. Aldrig har
det varit lättare för politikerna att ge för·
svaret de erforderliga resurserna – trots
det samhällsekonomiska läget. För alcJ.
rig har svenska folkets beredvillighet att
betala sin försäkringspremie varit star·
kare . Aldrig skulle högre anslag till för·
svaret kunna påräkna större förståelse
än nu.
Tänker politikerna likafullt låta historien från mellankrigstiden – och 1972-
upprepas? Har de ingenting lärt och ingenting glömt?
Matti Häggström

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner