Print Friendly

Matti Häggström; Om engagemang

Av Redaktionen | 31 december 1975


1975


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

engagemang
Utrikesdebatten i vårt land är ofta synnerligen känsloladdad. Det är i och för
sig önskvärt. Inför den globala nöden, inför våldet och terrorn kan ingen gärna stå
likgiltig. Särskilt de generationer, som i
framtiden skall styra det svenska samhället, bör inte bara med intellektet inse att
diktatur och förtryck är förkastliga företeelser. De bör också känslomässigt uppleva detta.
Därför är det desto beklagligare att det
utrikespolitiska meningsutbytet i Sverige
fortfarande är så underutvecklat.
Dagens socialistiska ungdomar har
inte förlorat förmågan att hjältedyrka.
Che Guevara, vår tids martyr och vite
Krist, hänger fortfarande i jättefonnat c
på väggen i talrika tonårsrum, mitt l
ibland polisongprydda filmstjärnor och
exalterade popidoler. Kanske skulle den h
skäggige revolutionären rent av ha känt h
sig en smula konfunderad om han vetat
vilket sällskap han skulle hamna i på I
döddagar. rr
För bortemot tio år sedan skulle Sve- t(
rige spela tennis mot Sydafrika i Båslad T
i Davis Cup-turneringen. Detta för·
arrledde ett stort antal ungdomar samt e11
från TV känd präst till en demonstratioo
mot idrottsutbytet med rasiststaten. Me11
några ungdomar på vänsterkanten nöjde
sig inte med denna sanktionerade protest. De lyckades ta sig in på tennisbanan
och med hjälp av olja och saxar göra de11
temporärt obrukbar. Matchen fick så-
lunda uppskjutas och spelades senare Ji
annat ställe. Till ungdomarnas stora !Je.
svikelse ledde inte deras oljepolitik
någon ”revolutionär situation” i Sydafrika. Apartheid-regimen sitter kvar än
idag, vilket naturligtvis är beklagligt.
Ändamålet helgar medlen. Med den parollen i bagaget anses jesuiterna på sin
tid ha farit vida kring och kristnat en
mängd människor, oavsett vad dessa hade
att säga om den nyintroducerade guden.
Trogna samma paroll står i dag svenska
vänstersympatisörer och kreerar den kylige betraktarens roll när de kommunistiska staterna låter terrom florera.
Vad sade demonstrationsproffsen, för
vilka fasaderna på den amerikanska ambassaden i Stockholm är lika välbekanta
som den egna fickan, när Sveriges Radios reporter Uno Stenholm härom året
utvisades ur Sovjetunionen? Ingenting.
Vad sade de när Alexander Solsjenitsyn
hade det ofattbara kuraget att utmana
hela Sovjet-oligarkin? Ingenting.
Vad hade de att anföra när Alexander
Dubcek i ett brev till det tjeckiska parlamentet – offentliggjort i Dagens Nyheter den 13 april i år – poängterade att
Tjeckoslovakien nu är en polisstat, att
223
rättslösheten breder ut sig, att hundratusentals medborgare förföljs och trakasseras därför att de förblivit Prag-vårens
ideer trogna, att Dubceks anhöriga får
lida för det som Dubcek anklagas för, och
att han själv ständigt bevakas av ett
halvt dussin säkerhetsmän? Ingenting.
Och hur reagerar de inför den socialdemokratiske journalisten Alvar Alsterdals förtjänstfulla avslöjande i tidningen
Statsanställd nr 13 1975 att Sovjetunionen fällts inför domstol i Frankrike för
en antisemitisk bulletin som getts ut på
franska? I denna hävdades bl a att det
skulle vara förbjudet för en jude att
rädda livet på en icke-jude eller ens visa
denne välviija. Det visade sig att flera
citat hämtats ur en judefientlig broschyr
som gavs ut av en reaktionär rysk organisation- år 1906!
De svenska vänstergrupperna teg naturligtvis då också.
Det mänskliga och humanitära engagemang de med exhibitionistiskt nit visat vid så många tidigare tillfällen fungerar bara när det passar dem själva.
M atti H äggström

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner