Print Friendly

Matti Häggström; Om de penningstinna

Av Redaktionen | 31 december 1984


1984


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

de penningstinna
Staten har i dag ett budgetunderskott på
bortemot 100 miljarder kr. Regeringen
letar febrilt efter nya skatteobjekt och
måste lägga band på sin obotliga lust att
öka takten i utgiftskarusellen. Det är lätt
att ana våndan i Kanslihuset.
Inte heller den enskilde medborgaren
har det särskilt fett. skattetrycket hårdnar, nya pålagor tillkommer, samtidigt
som sträng återhållsamhet med lönekraven iden kommande avtalsrörelsen framställs som den ädlaste av alla dygder.
Sådana triviala bekymmer saknar merparten kommuner och landsting. För
dem är problemet snarast det motsatta.
De har för mycket pengar och vet inte
var de skall göra av dem.
Sistlidna årsskifte kunde landets kommuner redovisa mer än 13 miljarder kr i
likvida medel och landstingen närmare
14 miljarder. Summorna kan jämföras
med primärkommunernas totala kommunalskatt, som uppgick till 61 miljarder. Därav har kommunerna alltså fått
13 miljarder ”över”.
13 respektive 14 miljarder kr- det är
pengar det också, även för de kommunalmän som tror sig ha någon sorts förtur
på att pungslå den enskilde på hans inkomster.
Beloppen skall också ses mot bakgrund av kommunernas litanior för några
år sedan, när den borgerliga regeringen
upplyste dem om att de inte längre fick
låta utgifterna stiga med fyra procent per
år.
Det skall påpekas att en del av kommunernas likviditet är reserverad för angelägna framtida behov. Men de har också placerat sina pengar i statsskuldväxIar. företagscertifikat, riksbanksobligationer och banker eller lånat ut dem till
450
finansbolag.
Varför skall kommunerna ägna sig åt
sådant?
Den situation som uppstått är inte
riskfri. En av förklaringarna till kommunernas goda ekonomi är att de rationaliserat sin verksamhet under trycket av
regeringens besparingssignaler. De har
uppenbarligen prövat vatje ny utgiftskrona något sorgfälligare än tidigare.
Men nu, när kommunernas kassakistor håller på att sprängas, har de inte
samma tryck på sig längre. Nu är det fara
värt att de på nytt blir lättsinniga med
utgifterna. Sådana tendenser har redan
märkts, framför allt i socialistiskt dominerade kommuner.
En annan risk är att strävandena efter
effektivisering av den kommunala verksamheten upphör. Kommunalmännen
kan lätt inbilla sig att de nu gjort tillräckligt i det avseendet.
Ännu farligare är att omprövningen av
kommunernas verksamhet inhiberas.
Oberoende av kommunernas rekordstarka likviditet i nuläget är det nödvändigt att de förutsättningslöst analyserar
vad de egentligen bör syssla med i framtiden. Är ett kommunalt åtagande som
för 50 år sedan tedde sig naturligt lika
motiverat i dag? På vilka områden kan
ökad effektivitet uppnås med mera konkurrens och privatisering?
Kommunerna har kraftigt överbeskattat medborgarna. Ändå talar de ansvariga tyst om skattesänkningar. Likt Joakim von Ankor vill de fortsätta tumla om
i de väldiga penninghögarna. Deras argument för bibehållet skattetryck är att de
inte vet vad staten kan hitta på som försämrar deras ekonomi.
Regeringen bör inte finna sig i att utnyttjas som tillhygge på det sättet. Varför sätter den inte press på kommunerna
för att få dem att reducera skatten, dvs
betala tillbaka en del av de pengar som
tagits från medborgarna alldeles i onö-
dan? Kommunalmännen bör få veta att
det statliga stödet i annat fall krymps
radikalt.
Med lägre kommunalskatt skapas utrymme för statliga åtstramningar. De blir
inte lika kännbara för medborgarna om
utdebiteringen i kommunerna samtidigt
minskar.
Så bör en stark regering handla. Vad
gör den nuvarande?
Matti HiiRRStröm

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner