Print Friendly

Matti Häggström; Om de kändisaste (s)

Av Redaktionen | 31 december 1973


1973


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

de kändisaste (s)
Den gröna vågen är ett begrepp som länge
bekymrat socialdemokraterna. Det är förståeligt, eftersom vågen utgör ett latent
hot mot deras omsorgsfullt uppbyggda
maktpositioner och centraliseringsinriktadt>
samhälle. I desperat iver uppfann slutligen
någon av partiets slagordsförfattare uttrycket »den gröna vågen är röd». Så enkelt
är det inte att göra om verkligheten. Den
gröna vågen blir inte röd ens om den betraktas med aldrig så röda ögon!
Rödkantade är förvisso de ögon med
vilka kändisarna i Motståndsrörelsen mot
borgerlig regering ser på omvärlden. I Aftonbladet (s) har de tillfrågats om orsaken
till att de engagerat sig i denna underliga
aktion, och svaren vittnar om att en tät
rökridå av fördomsfullhet omger deras
ofta nymornade politiska tankeförsök. Professor Ulf Himmelstrand stöder sålunda
spektaklet därför att han opponerar sig
mot den koncentration av politisk och ekonomisk makt, som de borgerliga partierna
skulle representera. Därmed gör han verkligen grönt till rött. Ty valrörelsen är i
mångt och mycket en kamp mellan en regering, som målmedvetet strävar efter
centralisering, och en opposition, vilken
vill decentralisera inflytande och ägande
till så många människor och institutioner
som möjligt.
Teaterchefen vid TV, Lars Löfgren, på-
står bl a att det står »ganska klart» att ett
regeringsskifte kunde medföra »en begränsning av så viktiga saker som neutralitet och yttrandefrihet». Vad han menar
med det sistnämnda avslöjar han några
rader längre ner, då han säger att det är
dags för »en omvärdering av den s k opartiskheten vid Sveriges Radio».
För en del år sedan fanns en annonsoch affischserie, där ett antal mer eller
mindre kända personer förkunnade att
också de gått över till Prince. Den sortens reklam är numera förbjuden. Det ansågs olämpligt att de som gjort sig bekanta i exempelvis skämtsammanhang skulle
uppmana människor att bruka nikotin.
Men kändisaktionen för att rädda socialdemokraterna kvar vid makten nyttjar i
princip samma slags propaganda. Jag har
också gått över till Prince Palme! Den
auktoritet de skaffat sig i opolitiska sammanhang används nu hämningslöst för att
stötta den sittande regeringen. Underförstått: den som är duktig radiopratare begriper politik bättre än andra, vanliga
medborgare!
I en artikel som publicerats i socialdemokratiska tidningar – egendomligt nog
inte under den värsta rötmånaden – har
en av motståndsrörelsens toppmän, direktören Carl-Adam Nycop, hoverat sig över
den publicitet rörelsen fått. Javisst- men
vilken! Direktören anser uppenbarligen
att aktionen är betjänt av så mycket uppmärksamhet som möjligt, oavsett hur denna är utformad. Det är tänkbart att han
har rätt. Av etiska skäl är det utmärkt att
borgerliga tidningar så sorgfälligt informerat om den förljugna fördomsfullheten
bakom motståndsrörelsens förkunnelse.
Direktör Nycop hävdar också att publiciteten kommit de medverkande till del
utan att dessa egentligen ansträngt sig.
Allan Fagerström i Aftonbladet är av
289
annan mening. Han har uppgett att flera
av de från början 58 kändisundertecknarna skulle blivit förtvivlade om de inte
fått vara med. Det kan man förstå. För
att göda ett vacklande kändisskap tycks
åtskilliga metoder duga.
Motståndsrörelsen har fått pengar till
sina dyrbara annonser av socialdemokraterna. En naturlig fråga blir då varför
inte partiet föredrar att använda alla sina
propagandamiljoner för eget in- och utvärtes bruk. Varför går man också omvä-
gen över kändisarna? Förklaringen är
kanske att man anar att trovärdigheten i
de egna annonserna är mindre än i sådana
som ger sken av att komma utifrån och
vara ett spontant uttryck för kända medborgares omsorg om det politiska etablissemanget.
»Jag har just fått barn och då blir man
ju så rädd.» Så motiverar skådespelerskan
Birgitta Andersson sin medverkan. Men
valet gäller inte i första hand höginkomsttagarmödrars och deras barns trygghet.
Valet gäller tryggheten för de många i
samhället, för dem som på grund av regeringspolitiken under den senaste valperioden känt arbetslöshetshotet starkare
än på många år, som skrämts av den ökade brottsligheten och suckat under skattetrycket.
Den nya otryggheten, som Gösta Bohman så konturskarpt levandegjort, omfattar en rädsla av ett slag som merparten
av de politiska dilettanterna och charlatanerna i motståndsrörelsen mot borgerlig
regering inte har en aning om.
M atti H äggström
!
:
l
Il
1:
~:
1:
.:
‘·
l
Il

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner