Print Friendly

Matti Häggström; Nationalism-då och nu

Av Redaktionen | 31 december 1992


1992


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

MATII HÄGGSTRÖM:
Nationalism – då och nu
Jan-Gunnar Rosenblads doktorsavhandling ”Nation, nationalism och identitet” ger en intressant inblick i den svenska pressdiskussionen vid sekelskiftet.
Frågan om nationalism och
internationalism är väl så aktuell
idag.
Matti Häggström är politisk chefredaktör på Barometern.
K
ring sistlidna sekelskiftet rasade
kriget mellan Storbritannien och
boerrepublikerna Transvaal och
Oranjefristaten samt upproriska boer i
Kapkolonin.
Boerkriget väckte betydande global
uppmärksamhet. Det berodde bl a på att
det berörde olika uppfattningar om sådana begrepp som nationalism, kulturell
identitet och internationalism. Inte minst i
Sverige pågick debatten, där konflikten
togs till utgångspunkt för varierande åsikter i dessa ämnen. Det var alltså ett Sverige där unionen med Norge, rösträtten,
försvaret och tullarna hörde till de mest
brännande spörsmålen. Boerna sågs
också av många som representanter för
den genuina bondekulturen på flykt från
den moderna industrialismen, vilken fö-
reträddes av britterna.
Detta är ämnet för statsvetaren JanGunnar Rosenblads doktorsavhandling,
”Nation, nationalism och identitet. Sydafrika i svensk sekelskiftesdebatt” (Bokförlaget Nya Doxa). Boken ger en intressant inblick i den svenska pressdiskussionen och belyser ingående och initierat hur
nationen och nationalismen uppfattades
inom olika politiska riktningar.
Tre slags nationalism
Författaren skiljer på tre slags nationalism: liberal, integral och evolutionär nationalism.
Den liberala nationalismen kännetecknas av omsorg om gemensamma kulturtraditioner och språk. (Man kan också
med Nils Elvander i Svenska Dagbladet
11.10.1992 kalla den kulturnationalism.)
Människor skall få gruppera sig efter sina
nationella särdrag. Den liberala nationa- 502
lismen tar avstånd från imperialism och
slår vakt om individens frihet, småskalighet och universalism. Viktigast är värnandet av nationalitetsprincipen- ett folk, en
gemensam kultur, en stat. Denna princip
anges ibland vara förutsättning för internationalism. Först när ett samhälle utvecklar sin individualitet blir det, i likhet
med den enskilde där, värdefullt och nyttigt i det stora världssamhället, i den gemensamma mänskliga kulturen. Man ser
en harmoni med internationalismen. Delarna utvecklar sin individualism, men
kan samtidigt samarbeta.
Företrädare för den liberala nationalismen, exempelvis tidningen SocialDemokraten, var positiva tilJ britterna.
Dilemmat var att Storbritannien, frihetens förkämpe, agerade mot sina egna
principer mot boerna. Vapenmakt mot
dem var ovärdigt ett land som gått i spetsen för kultur och framåtskridande. En
fredlig uppgörelse i Sydafrika skulle återge Storbritannien ”den civiliserade världens sympati”, ansåg tidningen.
De liberala nationalisterna i Sverige
engagerade sig för boerna därför att nationalitetsprincipen hotades av imperialismen. Nationalismen var raka vägen till
internationalismen, men risken var alltså
att det i stället kunde bli imperialism. Att
boerna koloniserade Sydafrika var ett vällovligt civilisationsarbete enligt Soc.D.
Britter, påverkade av kapitalintressen
som traktade efter boernas land, utgjorde
däremot en fas i den förkastliga moderna
imperialismen. Soc.D menade också att
bara boerna – vilka betraktade Sydafrika
som sitt enda hemland – borde åtnjuta
medborgerliga rättigheter där. De infödda
räknades uppenbarligen som andra klassens invånare.
Den integrala nationalismen – statsnationalismen med Nils Elvanders ord –
var fientligt inställd till internationalism
och humanism. Den var militaristisk och
imperialistisk. Allt, inklusive individen,
skulle underordnas nationens intressen.
Dennas makt och ära ställdes också i motsats till andra nationer. Tendensen var
klart antiliberal. Den hade drag, betonar
Rosenblad, som delvis återkom i fascismen, exempelvis dyrkan av handlingen.
Man betonade företeelser som nationens
självhävdelsebegär, historien, kollektivismen, rasismen, regionalismen, religionen.
Viktigast var nationens egenart och kraft.
Strömningen får i avhandlingen primärt
representeras av den konservativa tidningen Göteborgs Aftonblad.
Varför uppmärksammades då boerna?
Enligt Rosenblad för att de sattes in i ett
svenskt nationellt sammanhang. GA visade på nationella ideal som den önskade se
förverkligade i Sverige, genom att tillämpa dem på boerna. De framställdes som
nationella föredömen som vi kunde lära
mycket av. Boersamhället med sin bondekultur och motvilja mot utländska impulser hade bevarat sina nationella dygder
bättre än andra folk. Mot detta satte GA
svenskens böjelser för det utländska, som
kallades ”överkultur”. I en ledare talades
t ex om ”tvål ovh tvättvatten” som symbol
för ytlighet. (Det är nästan så man kommer att tänka på vissa miljöpartister i
dag!) Boerna betraktades som ”råbarkade
bönder” med hjärtat på rätta stället, med
känsla för hembygden, religionen och fä-
dernas verk. Deras nationalism var nå-
gonting för oss i vårt förhållande till Norge i samband med unionskrisen, hävdade
GA.

Harald Hjärnes ståndpunkter
Den evolutionära nationalismen företräddes i Sverige främst av Svenska Dagbladet
och den konservative politikern och
historikern Harald Hjärne. Inställningen
gick ut på att de färgade folken skulle
uppfostras till västerlänningar. Attityden
skilde sig sålunda från GA:s. Hjärne såg
den sydafrikanska konflikten som ett led i
världsmakternas kamp om kolonier. Storbritanniens verklige motståndare i boerkriget var därför Tyskland. Han avvisade
boernas krav på självständighet med två
argument: Det skulle innebära en lägre
kulturs brytning med den engelska kulturmaktens hegemoni, och boernas frihet
från England betydde rätt för dem att
undertrycka andra folk, alltså de svarta.
Hjärne trodde inte på konstanta rasegenskaper. Alla raser skulle få rätt att utveckla sina specifika anlag.
Rosenblad framhåller att Hjärnes
ståndpunkter i dag antagligen skulle betecknas som rasistiska. Men han bröt isen
ifråga om inställningen till afrikanerna.
Inte så att han erkände deras likaberättigande med västerlänningarna, ”men han
ger dem en chans och det är mer än vad
man kan säga om hans samtida. Han ger
dem möjligheten att bli europeer”. För
Hjärne var det västerländska samhällssystemet det enda godtagbara. Författaren hänvisade till 1950-talets sydafrikadebatt. Europerspektivet av Hjärnes snitt
försvann först då man accepterade att afrikanerna kunde ta vara på sig själva och
styra sina egna länder.
Hjärne fann alltså att rätten till nationell suveränitet inte var lika tillämpbar på
alla nationer, vid sekelskiftet varken på
boer eller afrikaner. De senares räddning
var England. Tyskarna tillhörde visserli- 503
gen den västerländska kulturkretsen, men
de hade ännu inte trampat ur barnskorna.
Deras expansionslusta hotade både
världsfreden och liberalismen, poängterade Hjärne – något drygt decennium
före första världskriget.
SvD underströk att brittiskt styre där
utgjorde garantin för en humanistisk samhällsutveckling samt uppfostran till självstyre och självständig kultur för de underutvecklade folken. Idealet för den brittiska imperialismen var, skriver Hjärne,
”ett förbund av självstyrande kolonier
under gemensam flagg”. För honom var
Storbritannien den enda stormakt som
kunde uppbära ett kolonialvälde på
grund av folkets historiskt utbildade
karaktär och egen inre samhällsutveckling. Han betonade humaniteten och progressiviteten i denna imperialism. Att förvalta tropikerna innebar ett historiskt förtroendeuppdrag.
Hjärnes argumentering hade, kan det
sägas, udden riktad mot de integrala nationalisternas värderingar och var en ofta
ironiskt framförd reaktion mot den dåtida
”boerkulten”.
Inget enhetligt begrepp
Rosenblads avhandling är inte alldeles
lättillgänglig. Men den innehåller åtskilliga aspekter som har beröring med EGfrågan och invandringen, som ju aktualiserat nationalitetsbegreppet Frontlinjen
går delvis igen. Som framgått är nationalismen dock ingenting enhetligt. Den kan
från skiftande utgångspunkter omfattas
av de mest utpräglade politiska motståndare. EG-motståndet i flera europeiska
länder i dag- inte helt men i viss mån på-
minnande om den integrala nationalis- 504
men – förenar sålunda ytterlighetsgrupperna på vänsterkanten med fascister och
populister.
Flera av de åsikter som framfördes för
90 år sedan ter sig givetvis nattståndna.
Men hur mycket längre har vi egentligen
kommit? Mycket av framför allt Hjärnes
tankegods vittnar i varje fall om tolerans,
humanism och en framsynthet som fortfarande känns fräsch och som kontrasterar mot den unkna agitationen från vissa
EG-negativister.
Internationalismen i Europa är främst
konkretiserad i EG, ett mäktigt samarbetsorgan som förhoppningsvis skall kunna trygga en varaktig fred i vår av krig plå-
gade världsdel. Samtidigt finns motsatta
tendenser. Inte bara allmän främlingsfientlighet och fruktan för det nya, ovissa
utan också nationella frigörelsekrav ställs
nu i länder som Spanien, Jugoslavien,
Tjeckoslovakien och på många håll i det
forna Sovjetunionen.
Nationalist och internationalist
En rimlig ståndpunkt för en liberalkonservativ som snarast omfattar den liberala
nationalismen och som följaktligen är
engagerad EG-anhängare kan vara att det
går att vara både nationalist och internationalist. Sverige är så etniskt och kulturellt homogent att vi huvudsakligen berikas av impulser från olika invandrargrupper. Svårare är det för länder som är
splittrade etniskt och kulturellt.
Vi kan även spela en roll i den framtida .
europeiska konserten utan att vår nationella egenart äventyras. Den kan tvärtom
tillföras mycket – precis som under
många hundra år tidigare, då vi starkt influerats av kulturer som de tyska, engelska och franska. Och EG-samarbetet
handlar ju inte bara om pengar!
Hjärne ansåg att det västerländska folket, främst britterna, var överlägsna andra
folk. Men hans åsikt var inte biologiskt,
egentligen inte heller rasistiskt förankrad.
Han hävdade att britterna kommit längst
utvecklingsmässigt och då i förhållande
till, som Rosenblad uttrycker det, ”vissa
universella kulturvärden”.
Detta framhöll han således i en tid då
man talade om nationalkaraktärer i alla
möjliga och omöjliga sammanhang. Det
fanns knappast någon chauvinism i hans
inställning- i motsats till den som grasserar inom delar av anti-EG-etablissemanget. Det är nog ingen alltför vågad
gissning att Harald Hjärne i dag skulle
varit entusiastisk EG-anhängare, intensivt verksam i arbetet på att bekämpa
okunnighet, fördomar samt föråldrade
~ch mer eller mindre humana attityder.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner