Print Friendly

Matti Häggström; Maktväxlingen och dagspressen

Av Redaktionen | 31 december 1977


1977


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

MATTI HÄGGSTRÖM:
Maktväxlingen och dagspressen
När prenumerationen på den socialdemokratiska tidningen Folkbladet Östgötenförra
året subventionerades avfackföreningarna i
Finspång, tycks det ha visat sig att inte ens
socialdemokratiska partipampar hållit den.
Orsaken är, menar redaktör Matti Häggström i tidningen Barometern i Kalmar, att
borgerliga tidningar söker ge bästa möjliga
nyhetstäckning inom sina områden, medan
de socialdemokratiska tidningarna gör politik
även av nyheterna. Det är inte bara antalet
tidningar som konstituerar en mångsidig
press, skriverförfattaren. Det är också innehållet i dem, och han tror inte att detta kommer attförändras genom regeringsskiftet.
Efter valnederlaget den 19 september 1976
har socialdemokraterna bl a hävdat att det
uppstått en väldig maktkoncentration i Sverige. Nu är den ekonomiska makten, den politiska makten och makten över 80 procent
av pressen samlad på samma händer, har
det hetat. Framställningen är grovt onyanserad. Ändå finns det anledning att diskutera
de svenska dagstidningarnas framtid mot
bakgrund av både regeringsskiftet och det
presspolitiska klimatet i stort.
sekreteraren i 1972 års pressutredning,
docent Stig Hadenius, har i en artikel i Dagens Nyheter den 16 november förra året
gjort gällande, att ”varje form av optimism
vad gäller mediesituationen är farlig i dag”.
Han varnar för en likriktning som kan bli
förödande för den politiska debatten. Är
farhågorna motiverade?
Låt oss till en början erinra om hur väsensskild det socialdemokratiska partiets och de
socialdemokratiska tidningarnas inställning
till dagspressen ärjämfört med motsvarande
åsikter på den borgerliga sidan.
För socialdemokraterna är deras tidningars primära uppgift att vara opinionsbildande. Dagstidningarna betraktas som ett vapen
i den politiska kampen. Aftonbladsjournalisten Dieter Strand underströk för några år
sedan att hans tidnings opinionseffekter inte
bara låg på ledarsidan, utan i hela tidningen.
Denna syn är signifikativ för i stort sett hela
A-pressen.
De socialdemokratiska tidningarna har
som regel låg täckningsgrad på sina utgivningsorter, där bevakningen är billigast och
där det finns flest potentiella annonsörer.
Av partipolitiska skäl har tidningarna i stä!-
L
24
Jet eftersträvat täckning över en hel region.
Det har resulterat i dyra tidningsexemplar
och relativt få annonser. Men detta är intesom Stig Hadenius och flera med honom på-
står – liktydigt med att annonsörerna skulle
ha haft det avgörande inflytandet på dagens
presstruktur. Annonsörerna har givetvis anlitat de tidningar, som har haft hög täckningsgrad och alltså nått de flesta tänkbara
kunderna. Skälet till de socialdemokratiska
tidningarnas blygsamma täckning på framför allt deras utgivningsorter är ju att de
själva medvetet satsat på denna företagsekonomiskt lättsinniga regionala spridning. De
partipolitiska ambitionerna har alltså medfört en upplagestruktur som blivit ointressant för annonsörerna.
De socialdemokratiska partiorganen innehåller vidare rikligt med vinklat och partipolitiserat material på nyhetsplats. Tendentiö-
sa debattreferat – särskilt i valtider – är oftast mera påfrestande än informativa. Bevakningen av den lokala politiska verksamheten inskränker sig som regel till det egna
partiet. De flesta borgerliga tidningarna strä-
var på ett helt annat sätt efter objektivitet
och allsidighet i nyhetsbevakningen. Deras
ambition är att även en socialdemokratisk
politiker skall bli korrekt återgiven i referaten. På det sättet skapas ett förtroende mellan tidning och läsare. Det förtroendet har
lett till att även borgerliga tidningar, som utsatts för konkurrens av en socialdemokratisk
avisa, kunnat uppnå täckningssiffror på
över 80 procent av hushållen på utgivningsorterna, trots att medborgarnas partipolitiska sympatier fördelat sig tämligen jämnt
mellan maktblocken eller rent av mest tillfallit socialdemokratin.
Prisdumping
Det är viktigt att komma ihåg att tidningsbranschens svårigheter i dag inte bara gäller
de s k andra- och tredjetidningarna. Kostnadsutvecklingen har varit sådan att även
välskötta förstatidningar numera kunnat
drabbas av ekonomiska problem. Helårsprenumerationer för stora landsortstidningar
kostar för 1977 cirka 300 kr. Det är för
många mycket pengar, men det är fortfarande oerhört billigt. Vilken annan produkt kan
man få hemburen sex dagar i veckan, sommar och vinter, tidigt på morgonen till ett
pris som understiger en krona – d vs som är
betydligt billigare än ett ordinärt brevporto?
Ändå har prenumerationspriserna fått höja~
med över 40 procent bara under åren
1975-77!
I ett sådant läge måste alla tidningar besinna sitt ansvar för branschen som sådan. Därför finns det skäl att med skärpa vända sig
mot de metoder, som exempelvis Metall i
Finspång använde sig av i våras för att öka
Folkbladet Östgötens upplaga. En redogö-
relse för hur man gick till väga har lämnats i
Metallarbetaren nr 34, 1976.
Kampanjen innebar bl a att olika organisationer och fackföreningar subventionerade
tidningen i varierande omfattning. ”Men alla erbjuder medlemmarna tidningen till ett
mycket lågt pris. Tio kronor för två månader – mot trettio normalt – är det vanligaste exemplet.” Detta är en beklämmande
form av prisdumping. Tilläggas kan att LO i
dag betalar lika mycket för varje exemplar
av en del socialdemokratiska tidningar som
prenumeranten gör. Men när man undersökte vilka förtroendevalda socialdemokrater i partidistriktet i Östergötland som spontant hade struntat i att prenumerera på Folkbladet Östgöten fick resultatet hemligstämplas – så många var det!
Säger inte detta någonting om hur en tidning bör vara och inte vara, när även rader
av socialdemokratiska förtroendemän föredrar den borgerliga tidningen på orten, i
varje fall tills de utsätts för dumpingkampanjer och partipolitiska påtryckningar?
Prisdumping är ingen ny metod inom tidningsbranschen. Men den är i dag mera
kortsynt och illojal mot pressen som helhet
än någonsin. Den leder till att många läsare
bibringas tron att tidningar alhjämt skulle
vara dyra. I själva verket skulle hela branschen behöva satsa avsevärt mer på information
om hur billig en tidning är. Prenumerationspriset skulle även nu kunna fördubblas –
och en dagstidning kunde likafullt inte betraktas som dyr.
Presstödet
Det selektiva presstödet var ett socialdemokratiskt och centerpartistiskt påfund. Stödet
går följaktligen huvudsakligen till dessa partiers organ. Det har sagts att det behöver hö-
jas ännu mer – trots de kraftiga påbackningar som företagits sedan dess tillkomst i början på 1970-talet. Men ju mer det höjs, desto
mer ökar klyftan mellan de tidningar som inte får något selektivt stöd – utan som tvärtom i hög grad bidrar till det genom den beklagliga reklamskatten – och de som alltmer
baserar sin ekonomi och planering på utifrån kommande pengar. En sådan utveckling kan innebära att illojaliteten inom bran- 25
schen blir ännu mera påtaglig.
Nå, men Svenska Dagbladet då? Den tidningen får ju också selektivt presstöd. Skall
stödet ändå inte höjas, frågas det från socialdemokratiskt håll. Det bör då understrykas,
att det finns en väsentlig men mestadels förbisedd skillnad i bedömningen av presstödet
på Svenska Dagbladet och på de socialdemokratiska presstödstidningarna. Svenska Dagbladet har en klart uttalad målsättning att
tidningen skall gå ihop om ett antal år. Man
eftersträvar alltså att på sikt komma ifrån beroendet av det selektiva stödet. Några sådana ambitioner har veterligen aldrig uttalats
från de socialdemokratiska tidningarnas sida.
Reglerna för det selektiva presstödet har
kritiserats på många håll, till stor del med
rätta. Frågan är hur de kan förbättras. Det
är möjligt att det är en orealistisk tanke –
men vore det trots allt inte skäl att överväga
om man inte åter borde omvandla presstö-
det till ett renodlat partistöd? Socialdemokraterna betraktar ju i praktiken fortfarande presstödet som en form av partistöd, eftersom de anser att tidningar är politiska
propagandainstrument. Varför inte då slå
ihop presstödet och partistödet? Det skulle
dessutom skapa större rättvisa mellan partierna än det nuvarande. De partier som önskar satsa på sina tidningar kunde göra det.
De som inte vill eller anser sig behöva det hade möjlighet att låta pengarna gå till andra
verksamheter.
En LO-rapport
Det förekommer dessbättre även sundare
26
presspolitiskt tänkande inom arbetarrörelsen. Ett exempel på detta är den utredning,
som en arbetsgrupp inom LO gjort och som
handlar om kontakterna mellan facket och
massmedierna.
Bakgrunden var att fackföreningsrörelsens verksamhet ansågs vara otillräckligt
uppmärksammad i bl a dagspress. Arbetsgruppen poängterar i sin rapport att lokaltidningarna är och förblir fackets viktigaste
informationskälla. Facket är dock alltför passivt i kontakterna med massmedierna, och
journalisternas intresse för fackliga frågor
är för svagt. Gruppen diskuterar detta problem och sammanfattar sina slutsatser:
Massmedierna vill ha mer fackligt material, men facket har inte tillvaratagit sina
chanser. En bättre och öppnare information
är en viktig facklig uppgift. Informationen
måste riktas till såväl A-press som borgerliga
tidningar och etermedier – facket kan inte
tiga ihjäl B-pressen men tvärtom. Fackföreningsrörelsen måste skapa en organisation
för massmediekontakter förankrad i avdelningar, sektioner eller klubbar men knuten
till LO-sektioner och LO-distrikt.
Det är en realistisk och positiv utredning
som LO gjort. Faktum är att många borgerliga tidningar sedan länge velat fördjupa sin
fackliga bevakning, men facket på det lokala
planet har kunnat vara direkt avvisande.
LO:s utredning är ett exempel på journalistiskt nytänkande, som kan betyda mycket för
att åstadkomma en mera allsidig press, trots
att förslagen av naturliga orsaker håller sig
inom ramen för den nuvarande tidningsstrukturen.
Det är inte bara antalet tidningar som
konstituerar en mångsidig press. Det är också innehållet i dem.
Tidningarnas uppgift
Många borgerliga tidningar har visat avsevärd generositet mot exempelvis socialdemokratiska riksdagsmän. De har regelbundet
inbjudits att skriva artiklar om valfria politiska ämnen, vilket tacksamt accepterats på en
del håll. Det har också hänt att erbjudandena avvisats. Det är givetvis vars och ens ensak
om han vill medarbeta i en tidning eller inte.
Den som säger nej till sådana erbjudanden
bör dock rimligtvis ha avsevärt svårare att i
fortsättningen med bibehållen moralisk integritet beskärma sig över hur besvärligt det
är för dem att nå ut med sina åsikter till väljarna.
Debatten om dagspressen ger många
gånger intrycket att en dagstidnings enda
uppgift skulle vara opinionsbildande. Så är
det inte. En välskött landsortstidning består
av oändligt mycket mer än politik – nyhetsbevakning, kultur, sport, serier, matrecept,
underhållning, skämt, lokal information och
annonser.
De so~ialdemokratiska tidningarnas problem är inte bara brist på pengar. Det bottnar också i att man arbetat och arbetar efter
annorlunda journalistiska principer, vilka
uppenbarligen inte vinner gehör bland lä-
sarna. Det är där man måste börja omprövningen, om man vill uppnå högre täckning,
högre upplaga och därmed bättre ekonomi.
Om människor inte köper en tidning behö-
ver det inte nödvändigtvis vara fel på människorna.
Just därför att de borgerliga tidningarna
ser på sin uppgift på ett annat sätt än de socialdemokratiska är Stig Hadenius och andras farhågor för ensidighet och maktkoncentration på grund av regeringsskiftet förmodligen ogrundade. Den ickesocialistiska pressen har redan hunnit visa sig självständig
och kritiserar åtskilligt av den nya regeringens agerande. Delvis beror detta givetvis på
att regeringspolitiken är en kompromiss
27
mellan tre partiers åsikter. Men orsaken är
också att icke socialistiska tidningar oftast vill
vara självständiga i förhållande till varje politiskt parti och strävar efter öppenhet och allsidighet.
Det mesta talar för att den borgerliga pressens bevakning av de styrande och påtalande
av missförhållanden i samhället inte alls
kommer att förändras av regeringsskiftet.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner