Print Friendly

Matti Häggström; Intervju med Gösta Bohman

Av Redaktionen | 31 december 1973


1973


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

MATT! HÄGGSTRöM:
Intervju med Gösta Bohman
Svensk Tidskrift har bett redaktör Matti
Häggström, numera verksam i Kalmartidningen Barometern, att göra en
intervju med moderaternas ledare Gösta
Bohman. Inte minst i samband med
namninsamlingen för Vietnam- då LO:s
tidning Aftonbladet i ett hysteriskt utbrott
kallade Gösta Bohman en säkerhetsrisk!-
tillvaratog denne bättre än någon annan
kravet på sans och måtta. Han framstod
som en rätlinjig personlighet och politiker.
Som sådan finner man honom också i
denna intervju, där han talar fritt ur
hjärtat.
Sedan i början au 1960-talet har enligt
mångas bedömning en debattmåssig klimatförändring inträffat i Sverige. Det anses bl a bero på tillkomsten au den sk
vänstervridningen. Är det så?
GB : Bakom »vänstervridningen» ligger
många faktorer. En ny generation som inte
fått slåss för demokratin, som tar den som
något så självklart, att dess värden kan
riskfritt ifrågasättas. Ett världskrig mot
fascism och nazism som ligger så avlägset,
att den gastkramning det utsatte vårt folks
nationella frihet för, har för många blott
histariskt intresse – om ens det. Möjlig·
heter för nya grupper att ifrågasätta mycket av det som tidigare ansetts självklart
eller inte hunnit diskuteras i en hård kamp
för brödfödan. Nya massmedia som snabbt
och villigt ger spridning åt den kritik av
det bestående samhället som alltid utövats
av ett begränsat antal äkta eller falska
profeter men som genom media nu fått en
helt annan genomslagskraft. De har dragit
till sig nya grupper, som förstått att ut·
nyttja propagandamedlens väldiga möjligheter. Den omständigheten att de totalitära staterna varit i stort sett slutna för
»världstelevisionens» informationsspridare
och samhällskritiker har lett till en koncentration av kritiken till förhållandena i
den öppna »västvärlden». De totalitära
systemen har i stort sett lämnats i fred.
Att kommunism och nazism delvis är uttryck för samma slags mentalitet har skjutits i bakgrunden eller fallit i glömska. Den
alltför historielösa utbildningen har medverkat i denna process, som förklarar det
växande antalet kommunistsympatisörer i
ungdomsgenerationen. Den yttrande- och
åsiktsfrihet demokratin garanterar utnyttjas till det yttersta inte minst av dem som
är förespråkare för samhällssystem som
saknar dessa elementära mänskliga rättigheter.
Det i särklass allvarligaste är »vänstervridningens» påverkan på den politiska
debatten; intoleransen, attackerna mot
åsiktsfriheten. De som vågar avvika och
framföra andra meningar eller som manar
till besinning i en besinningslös debatt angrips som nära nog missdådare, säkerhetsrisker eller allmänt mindervärdiga. Här
kan man tala om rent nazistiska metoder
och om en skrämmande brist på anständighet och hederlighet. Svensk politisk debatt
har därmed råkat ut för ett kvalitetsmässigt törfall som är djupt beklagligt. Längst
går självfallet LO :s Aftonbladet. Men
även i det liberala kulturorganet Dagens
Nyheter har man kunnat finna inlägg som
inte vittnar om vare sig kultur eller liberalism.
lr vänstervridningen ofrånkomlig i framtiden?
GB : Känslomässigt starkt engagerade ytterlighetsrörelser ebbar alltid ut, förr eller
senare. Idag ser vi många tecken på en
kraftig motreaktion, inte minst bland
»Vanliga» människor. Mitt eget problem är
att inte låta det moderata partiet drivas
med av denna våg. Vi måste slå vakt om
partiets humanistiska kultursyn. Vi får un- 115
der inga omständigheter fångas av reaktionen.
Inrikes utrikespolitik
Försöker socialdemokraterna idag rikta
uppmärksamheten på diverse utrikespolitiska problem för att få medborgarna att
glömma de inrikespolitiska svårigheterna?
GB: Allt tyder därpå. Påståendena i min
bok »Inrikes utrikespolitik» står sig.
Det finns för övrigt en påfallande skillnad på de utrikespolitiska diskussioner som
förs i Sverige och i t ex Frankrike, Västtyskland, Holland och Belgien. Debatten i
dessa länder bygger mera på realiteter; i
vårt land är det känslorna som för ordet.
Inom EEC är det framför allt de små staterna, och inom dessa speciellt socialdemokraterna, som är varma anhängare av ett
långtgående politiskt samarbete. Småstaterna ser detta som en garanti för egen
säkerhet och internationell avspänning.
De har erfarenheter av de suveräna nationalstaternas Europa. Motståndet mot en
omfattande integration kommer mest från
de stora och från vissa extremt nationalistiska kretsar.
Sverige har så länge stått utanför krig
och så länge hävdat den neutralitetspolitiska ideologin, att folket kommit att tro
att det var uteslutande den deklarerade
neutraliteten som skyddade oss från att
dras in i de två världskrigen. Så var det
självfallet inte. Våra avsteg från den strikta neutraliteten var under båda krigen
många. Vi fick böja oss för hot. Allteftersom vårt eget försvar under krigsåren
116
successivt gavs ökad slagkraft fick vi större
möjligheter att stå emot påtryckningar.
Att vi kunde stå utanför berodde emellertid i stor utS’träckning på faktorer utanför
vår kontroll.
Och man kan ju fråga sig hur det skulle
gått om Olof Palme då varit landets statsminister och inte den trygge och balanserade Per Albin Hansson.
Måste vi inte snart få en ny neutralitetsdebatt mot bakgrund av Sveriges agerande i Vietnamfrågan? Särskilt som regeringen hävdar att det är ett brott mot
neutraliteten att undersöka om fullt medlemskap i EEC går att förena med neutralitetspolitiken.
GB: Jo. Det måste nämligen stå i klar
strid med vår traditionella utrikespolitik
at>t blanda sig i ett annat lands inrikespolitiska förhållanden eller att aktivt ta ställning till motsättningarna mellan stormakterna eller parter som är invecklade i krig.
Olof Palme har dragit paralleller mellan
å ena sidan Hanoi, å andra sidan bl a
Treblinka, Lidice, Katyn, Guernica. På
vissa andra håll har man jämfört president
Nixon med Adolf Hitler.
GB : Jag kommer att tänka på Orwells
bok »1984»; om hur man genom att förändra ordens innebörd kan påverka människors uppfattning. Genom att använda
begreppet folkdemokrati skapar man det
felaktiga intrycket, att folkdemokratierna
skulle kunna betraktas som något slags
demokratier. Ett annat exempel på missbruk av ord är användningen av begreppet »befrielsekrig» som benämning på nästan varje sl.ags upprorsrörelse, oavsett om
den syftar till verklig befrielse eller ett annat slags förtryck. Vem minns inte Sveriges Radios hyllningar för ett år sedan till
det nordirländska IRA?
Och nu dras paralleller mellan en demokratiskt vald statschef, Richard Nixon,
och en diktator, Adolf Hitler, som satt
vid makten med hjälp av bajonetter. Man
får amerikanarna att framstå som nazister.
Då alla vet att USA är en öppen demokrati, är jämförelsen ytterst ägnad att negativt påverka människornas uppfattning
också om demokratin som sådan. Det
slags debatt färgar också det internationella meningsutbytet. Här i Sverige har vi
på sina håll anammat öststaternas terminologi. Våra massmedia, inte minst TV,
använder deras språk. Därmed riskerar vi
också att glida in i deras tänkesätt.
EEC-frågan
Moderata Samlingspartiet är väl det mest
EEC-vänliga partiet i Sverige. EEC associeras dock ofta med byråkrati, maktkoncentration och bristande inflytande för enskilda medborgare. Samtidigt kämpar partiet hårt för makt- och ägandespridning.
Hur går det ihop?
GB: Man har så ofta använt klyschor i
angreppen på EEC, att många människor
tyvärr tror på dem.
Ingenting tyder på att EEC-administrationen i Bryssel – vilken inte är mycket
större än den i vårt eget kanslihus – skulle vara ett uttryck för en maktkoncentrationens politik. Mer än en femtedel av de
anställda är tolkar och översättare. Kvarteret Garnisonen i Stockholm rymmer fler
tjänstemän än den nya EEC-byggnaden
iBryssel.
EEC syftar dessutom till att bryta ner
centraliseringstendenser och regleringssystem i de olika länderna och att skapa en
harmonisk fri marknad över nationsgränserna. EEC :s s k teknokrater sitter inte
och utövar makt över enskilda människor.
Deras uppgift skulle ytterst kunna sägas
vara att bryta ner nationella spärrar och
att se till att det fria utbytet av människor, varor och tjänster inte hindras. Det
är alltså inte fråga om det slags maktutövning som vi kritiserar här hemma.
Är Sverige fullvärdig medlem i EEC om
10 år?
GB : Jag hoppas det.
Ett konservativt parti
Har ett konservativt parti någon framtid
i Sverige?
GB: I alla länder behövs alltid ett konservativt parti. Inte minst här. Inte minst
nu.
Vilken är den väsentligaste målsättningen för den kons_ervativa ideologin och politiken under 1970-talet?
GB: Att sätta individen i centrum, satsa
117
på hans latenta lust till egna insatser och
eget ansvarstagande. Det förutsätter en levande demokrati. Den »nya otrygghet»
som vi upplever i samhället och som herr
Palme söker förneka utgör exempel på hur
man misslyckats att lösa människornas
problem enligt kollektivistiska mönster.
Till sist slår man huvudet i taket. Man
förlorar handlingsfriheten. – Se bara på
årets statsverksproposition: Lyssna bara
på skattedebatten!
De ekonomiska problemen
Vilka är de största problemen för blandekonomin just nu, och hur bör den vidareutvecklas?
GB : Det traditionella blandekonomiska
systemet innebär i korthet att staten svarar
för den ekonomiska politiken, drar upp
ramar, utarbetar generella regler för handlandet och angriper problem som den enskilde själv inte förmår lösa. Det förutsätter stor valfrihet och stor handlingsfrihet för individen.
Sedan mitten av 60-talet har detta system börjat urholkas av socialdemokraterna genom den selektiva – punktvisa –
inriktning som de successivt givit både ekonomisk politik och näringspolitik. Assar
Lindbeck kallar den nya ekonomin för
»myglingsekonomi», vilket inte är liktydigt
med att regeringen eller dess ledamöter
skulle målmedvetet syssla med mygel. Men
det betyder bl a att de svenska företagen,
vilka ju ger blandekonomin dess innehåll
och styrka, i allt större utsträckning blir
beroende av punktvisa beslut, som fattas
118
från fall till fall efter förhandlingar med
olika myndigheter eller politiska nyckelpersoner. Medan de tidigare hade att anpassa sig till ett generellt regelsystem och
på förhand kunde bedöma måttet av
handlingsutrymme och konsekvenserna av
sina åtgärder i olika situationer, blir nu fö-
retagens handlande ofta styrt av myndighetsbeslut grundade på subjektiva skälighets- eller rimlighetsbedömningar.
Den tidigare gränsdragningen mellan
myndigheternas maktutövning och den enskildes handlande bryts ner. Den risktagning som det enskilda företaget tidigare
ensamt svarade för överförs delvis på den
beslutande myndigheten. Detta är allvarligt, eftersom det i första hand är i sådana
fall då risker föreligger, som företag sö-
ker kontakt med statsmakterna – eller
dessa med representanter för företagsamheten. Detta betyder också ofta ett överförande av ansvar – från den enskilde till
samhället, från personer som skolats att
bära ansvar för företagsekonomiska åtgärder till personer som i regel saknar kvalifikationer härför. Bristen på klara linjer
när det gäller ansvarsfördelningen betyder också att myndigheternas traditionella
objektivitet kan frätas sönder. Allteftersom
de i ökande grad får fatta beslut om
exempelvis ekonomiskt eller annat stöd till
vissa företag, ökar risken för att tilltron till
myndigheternas opartiskhet äventyras.
Maktutövningen i en demokrati förutsätter distinkta regler. Myndigheter och
enskilda skall på förhand kunna bedöma
vidden av sina respektive ansvarsområden.
Visst kan även då gränsdragnings- och
tolkningsfrågor dyka upp, men principiellt måste myndighetsutövningen i ett
rättssamhälle vara normerad. Den får inte
vara godtycklig.
De nya selektiva inslagen utgör ett viktigt politiskt problem i svensk politik av
idag. I denna uppfattning stöds jag av de
flesta svenska ekonomer, inklusive socialdemokraten Assar Lindbeck.
Problemet rör inte bara rättssäkerheten
utan också effektiviteten och tillväxten i
ekonomin, bl a den framtida sysselsättningen. Effektivitet och tillväxt hör ihop med
risktagande. Man kan säga att de risker
de enskilda företagen tar för sin ekonomi
och sin framtid ingår i det pris de betalar
för tillväxten. Om företrädare för den politiska makten eller dess olika myndigheter
skall överta i varje fall en del av risktagandet, hur kan man då i längden undvika
att kräva ansvar av dem för de felsteg de
ofrånkomligen måste göra? I motsats till
den enskilde offrar de ju inte egna pengar
utan andras. Marvikens bortkastade 500
miljoner togs inte ur beslutsfattarnas utan
skattebetalarnas fickor. Ingen har hittills
haft en tanke på att kräva en verkschef
på pengar som gått till spillo på grund av
företagsekonomiska felbedömningar, förutsatt att han hållit sig inom ramarna för
sin myndighetsutövning.
I öststaterna har man löst dilemmat att
åstadkomma effektivitet och begränsa risktagningens vådor genom att utkräva straffrättsligt ansvar för felbedömningarna. Nå-
gonting sådant vore otänkbart för oss.
r
f
Vem betalar?
Enligt den senaste statsverkspropositionen
ökas företagens utgifter till olika sociala
reformer – tandvårds- och arbetslöshetsförsäkringen, sjukpenningen m m. Vem
betalar?
GB : Alla s k förmåner måste betalas av
någon. Generella förmåner måste betalas
av alla. Pengarna kan komma från stat
och kommun. Då får medborgarna betala
dem genom avgifter eller skatter. Eller
också kan pengarna tas från företagen,
som då måste kompensera sig genom större
återhållsamhet med lönehöjningar eller genom höjda priser. Löntagarna och konsumenterna drabbas även då.
Betalningen kan man aldrig springa
ifrån. Men betalningssättet kan vara olika.
Och det bör utformas så, att hanteringen
blir så billig som möjlig och att missbruk
eller »Överdosering» av förmånerna kan
motverkas. Ju närmare källan pengarna
hämtas, desto bättre blir garantierna härför.
En överflyttning av finansieringen till
företagen kan, åtminstone under en övergångstid, leda till att deras lönsamhet och
konkurrensförmåga minskar i så hög grad,
att nyföretagande och sysselsättning blir
lidande. Också detta drabbar i sista hand
alla medborgare.
Detta har f ö.just hänt här i landet. Det
är en av förklaringarna till att vår ekonomiska tillväxt ligger så mycket under jämförbara västeuropeiska länders.
119
Går det att stoppa myndigheternas automatiska utgiftsökningar?
GB: J a, om man använder tillräckligt radikala åtgärder. Då krävs en bestämd politisk vilja att decentralisera uppgifter som
nu ligger på myndigheterna tillbaka till de
enskilda. Ett exempel på ett sådant område är bostadspolitiken, den mest genomreglerade och genombyråkratiserade sektorn i landet – liksom också den mest förlustbringande. En annan bostadspolitik
skulle spara väldiga belopp och dessutom
ge de boende den valfrihet de saknat sedan andra världskriget.
Detta är alltså ett område där makt och
inflytande bör decentraliseras. M en här,
liksom när det gäller EEC-politiken, finns
en misstro bland människor, som uppfattar Moderata Samlingspartiet som ett parti som vill koncentrera makten till det s k
storkapitalet.
GB : Det är riktigt att det, trots all upplysning, finns människor som tror att vi
står den s k storfinansen nära. Det beror
på att våra motståndare, även inom borgerligheten, utmålat oss som höginkomsttagarnas och kapitalägarnas parti. Det är
helt fel. Se bara på Statistiska Centralbyråns undersökning! Den visar att antalet
höginkomsttagare, d v s de med över
40 000 kr i årsinkomst, var större hos centerpartiet och socialdemokraterna än hos
oss.
Vilket parti är det f ö som representerar
den mäktiga överklass som dagens politis- 120
ka »pampar» utgör? Det är socialdemokraterna.
Det lönar sig att opponera
Har ett parti, som länge befunnit sig i opposition, något praktiskt inflytande på politiken?
GB: Många borgerliga väljare tror att ett
oppositionsparti inte kan påverka politiken förrän det kommit i regeringsställning. Såtillvida är det riktigt, som det är
först då som kraftfulla insatser och en ny
inriktning av politiken kan åstadkommas.
Men ett oppositionsparti som påvisar
felaktigheter och kritiserar regeringspolitiken påverkar därmed opinionen. Den blir
mer medveten om orsakerna till att nå-
gonting gått snett. Är partiet konsekvent
och kritiken trovärdig kan det utöva ett
så starkt tryck, att regeringen – i eget intresse – tvingas ompröva sin politik.
Det är oppositionens skyldighet att opponera, att påvisa missförhållanden som
beror på regeringens politik, även om den
därmed riskerar att bli beskylld för svartmålning och kverulans.
Vi svartroMar inte samhället, då vi pekar på företeelser som djupt oroar människorna och som skuHe kunna förändras
med en annan politik. Då talar vi på de
oroades vägnar. Om inget politiskt parti
ville föra deras talan, skulle medborgarna
känna sig ännu mer utlämnade till vad de
nu ofta betraktar som utvecklingens obönhörliga gång. Ett mycket stort antal väljare upplever idag i detta välfärdssamhälle
ett nytt slags otrygghet. Det är socialdemokraterna medvetna om. Det är därför de
reagerat så hårt mot oss, då vi påvisat att
den nya otryggheten är en följd av de senaste årens socialdemokratiska politik.
Att det lönar sig att opponera visar inte
minst det senaste årets händelseutveckling. Socialdemokraterna försöker nu t o m
överta vårt kriminalpolitiska handlingsprogram. Andra liknande exempel kan hämtas inom trafikpolitiken, bostadspolitiken,
familjepolitiken, skattepolitiken och då det
gäller livsmedelspriserna.
Är det någon principiell skillnad på att
äga mark och annat ägande?
GB: Inte principiellt, även om socialdemokraterna tydligen anser markäganderätten böra göras alltmer relativ. Om man
som vi anser att en demokrati blir starkare om medborgarna är oberoende och har
den trygghet ägandet ger, är det naturligt
att vilja sprida ägandet så mycket som
möjligt. I första hand bör ägande av ett
hem, en lägenhet eller ett hus eftersträvas.
Vi vill särskilt stimulera den glesa bebyggelsen för fast bosättning eller fritidsbruk.
Den som äger en markbit och ett hus får
därmed möjlighet till den avkoppling och
kontakt med naturen som för många är
en förutsättning för att de skall orka med
tillvarons påfrestningar. Den socialdemokratiska mark- och bostadspolitiken har en
raJkt motsatt inriktning.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner