Print Friendly

Matti Häggström; Det osunda bidragsflödet

Av Redaktionen | 31 december 1983


1983


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

MATII HÄGGSTRÖM:
Det osunda bidragsflödet
Staten har nu delat ut 3,5 miljarder till
dagspressen. Bidraget är felkonstruerat
och verkar kostnadsuppdrivande bla
genom att det ökar med högre
pappersåtgång och utgivandet av fler
editioner. En tidning erhåller över l 000
kr per exemplar och år, en annan 30000
per utgivningsdag. Utvecklingen har
gått mot allt större bidragsberoende,
konstaterar andre redaktören i
Barometern, Matti Häggström.
Konkurrensen mellan tidningarna har
blivit snedvriden och de välskötta
tidningarna — som inte erhåller bidrag
– får allt svårare att klara sig.
Det statliga presstödet tillkom 1971 genom en föga helig allians mellan Tage
Erlander och Gunnar Hedlund. Då sattes
maximibeloppet för de s k produktionsbidragen till en miljon kr per år för landsortstidningarna och 3,5 miljoner kr för
storstadspressen. Avsikten var att bidragen skulle vara ”hjälp till självhjälp”.
Sedan 1971 har subventionerna höjts
gång på gång. Totalt har staten i dagens
penningvärde delat ut cirka 3,5 miljarder
kr till dagspressen. Bidragen är nu ungefär åttadubblade och uppgår bara under
kommande budgetår till 441 miljoner kr.
Av miljonrullningen har det snart blivit
en miljardrullning. En tidning som Arbetet (s) erhåller cirka 60 miljoner kr i selektivt presstöd bara på ett år. Skånska
Dagbladet (c) med en upplaga som betydligt understiger 30 000 exemplar får
31 ,3 miljoner kr, alltså över l 000 kr per
exemplar och år. En landsortstidning
som Östra Småland med avläggare i Kalmar län mottar kommande budgetår omkring lO miljoner kr i direkta statliga subventioner, eller över 30000 kr per utgivningsdag. På en vecka har alltså staten
erlagt en journalists årslön inklusive
hans sociala kostnader.
Effekterna
Vilken verkan har den accelererande
miljonutdelningen till dagspressen haft?
En amerikansk forskare, Robert R Picard, gjorde 1978 en undersökning av
presstödets effekter i två kommuner,
Visby och Växjö. Den förstnämnda orten är väl något av ett specialfall. Mera
representativ är Växjö med en stor tidning, Smålandsposten (m), och en mindre, Kronobergaren (s).
264
På Kronobergaren var man vid undersökningstillfållet, naturligt nog, belåten
över det statliga guldregnet. Ambitionen
var hög. Tidningen hade en plan för upplagan. Man skulle ta 15 000 exemplar
från Smålandsposten och därmed ”skapa balans mellan tidningarnas upplagor” . Ett villkor var att Kronobergarens
redaktion byggdes ut.
Innebörden var alltså att den mindre
tidningen med hjälp av statliga subventioner skulle förändra konkurrenssituationen till egen fördel. Var det avsikten
med presstödet? Säkert – för en del av
de socialdemokratiska och centerpartistiska tillskyndarna!
Picards slutsats blir att presstödet –
f ö det största i den icke-kommunistiska
världen – har stoppat den tictingsdöd
som grasserade under 1950- och 1960-
talen. Men det är en sanning med modifikation. Riktigare torde vara att inte
pressstödet men väl det oavbrutet växande presstödet i vaije fall hittills hindrat
att ytterligare tidningar lagts ner. Ett
stöd som ideligen måste plussas på avsevärt snabbare än inflationen kan dock
knappast sägas fungera tillfredsställande.
Skadligt
På avgörande punkter har presstödet uppenbarligen skadat branschen allvarligt.
Det har verkat kostnadsuppdrivande.
De välskötta tidningarna, som klarat sig
utan statliga miljonsubventioner, har fått
skärpt konkurrens. Den har inte uppstått
på naturlig utan på konstlad väg. De
självbärande tidningarna har ändå fått
svara. Det har visserligen lett till bättre
produkter men också till ständigt ökat
bidragsbehov för understödstidningarna
och minskad lönsamhet för hela branschen.
Inte heller har målet ”hjälp till självhjälp” uppnåtts. Miljonerna från staten
tyck ha invaggat bidragstidningarna i sä-
kerhet. De har tagit emot pengarna –
och satt sprätt på dem. Tillskotten har
kommit att betraktas som lika självklara
och naturliga som intäkterna från annonser och prenumerationer. Kostnadsnivån har drivits i höjden, och behovet
av ytterligare subventioner har vuxit.
Gallskrik på pappa Staten har därefter
monotont följt. Säkert till stor del av partiegoistiska skäl har bidragens upphovspartier effektuerat beställningarna. skattebetalarna har klämts åt ytterligare, och
karusellen fortsätter att snurra.
Det förefaller också som om presstö-
det direkt hämmat utvecklingen mot en
· ny teknik. Tidningsproduktionen kan rationaliseras avsevärt, men på många håll
görs ingenting eller mycket litet i den
vägen. Det fackliga motståndet har varit
starkt – se bara på vad som hänt på
Dagens Nyheter. Otvivelaktigt har
många bakåtsträvare kallt kalkylerat
med att staten kommer att ingripa om en
tidning hotas av undergång. Inte minst
därför var det oklokt att riksdagsmajoriteten i våras – mot moderat motstånd –
åter höjde presstödet med 15 procent för
budgetåret 1983/84. Visserligen säger nu
även en del socialdemokrater att bidragstaket snart uppnåtts, men det är
ingenting nytt. Den grammofonskivan
har hörts många gånger tidigare.
Outnyttjade möjligheter
Anmärkningsvärt är också att inga möjligheter till besparingar i presstödssystemet utnyttjats.
På vissa orter, tex Falun, Gävle, Eskilstuna, Malmö, erhåller alla dagstidningarna produktionsbidrag, den borgerliga minst och den socialdemokratiska
störst, trots att skillnaden i upplaga är
liten. Det borde vara självklart att helt
slopa det lägsta stödbeloppet och i motsvarande mån reducera det största. Varfor har det inte gjorts?
Produktionsbidragen upp till en viss
nivå ökar med förbrukningen av papper.
Länge har klagats på bristen på skogsrå-
vara. Samtidigt är presstödet så utformat
att det formligen uppmanar till slöseri
med papper. Resultatet blir givetvis en
helt annan redigering på stödtidningarna
än på de tidningar som själva måste stå
för sina kostnader – för papper och annat. Inte ens miljöaktivisterna, som ju i
andra sammanhang brukar reagera mot
resursslöseri, har haft någonting att invända mot den här galenskapen, vad nu
det kan bero på.
stödsystemet uppmuntrar till editionsuppdelning. Genom att skapa fler editioner blir var och en av dem stödberättigad, och därigenom kan tidningsfö-
retaget raka åt sig ännu fler bidragsmiljoner. Sådan editionering uppstår alltså
inte av journalistiska skäl, utan för att
tidningarna söker anpassa sig till bidragsreglerna.
Vissa veckotidningar, främst centerpartistiska som mest påminner om medlemsorgan, ingår tiJI skillnad från andra
veckotidningar i stödsystemet. Det har
föranlett politiska partier till viss nyetablering av sådana ”dagstidningar”. Nya
265
företag bör i princip välkomnas, men de
här är helt utformade för att bidragsbestämmelserna skall kunna exploateras.
En redan konstlad marknad blir på det
sättet ännu mera onaturlig.
Det finns också särskilda s k samverkansbidrag. Syftet är att få olika tidningsföretag att samverka för att rationalisera produktionen. Konstruktionen
bygger dessvärre på ett tankefel. Är det
lönsamt att samverka lär det komma till
stånd utan statliga morötter. I annat fall
är det naturligtvis meningslöst.
Nu finns det ett särskilt villkor för att
samverkansbidrag skall lämnas. Minst
en av de involverade tidningarna måste
erhålla statliga produktionsbidrag. Bestämmelsen är absurd. De tidningar som
verkligen skulle vinna på samverkan
kanske nu vägrar i vändningarna och
söker i stället samarbete som inte är lika
rationellt men som i gengäld ger utbyte i
form av statliga subventioner.
Ny utredning
I februari i år tillsatte regeringen en utredningsman, kanslichefen vid Pressstödsnämnden Bo Präntare, som skall
undersöka annonsbladens effekter och
möjligheterna till vidgad samverkan
inom dagspressen. Orsaken är den övertro på samverkans välsignelser som
präglar de socialdemokratiska tidningsledarna. Den skall lösa branschens ekonomiska svårigheter, tror man.
Och det är inte otänkbart att teknisk
samverkan kan förbättra och förbilliga
tidningarna. Men vad bidragsfantasterna
i första hand är ute efter är s k annonssamverkan. Innebörden är klar. Den stora tidningen med flest annonser skall för- 266
mås till ”samverkan” med den mindre
tidningen. Syftet är att tvinga första tidningen att dela med sig annonserna –
och annonsintäkterna. De ekonomiskt
självbärande tidningarna torde betacka
sig för konfiskatoriska metoder av det
slaget.
Utvecklingen inom dagspressen har
gått mot allt större bidragsberoende.
Subventionstidningarna har sjunkit allt
djupare ner i bidragsträsket, och allt fler
tidningar har på grund av det förvridna
konkurrensläget fått sina finanser försämrade. Kostnadsmedvetandet hos understödstidningarna har sjunkit – exklusiva förmånserbjudanden, dumpnings·
priser till annonsörerna, vräkig och på·
kostad reklam o s v är vanligt. Medan de
självbärande tidningarna ständigt måste
ekonomisera, rationalisera, jaga utgifter.
Så avlägsnas branschen steg för steg
från normala marknadsekonomiska för·
hållanden.
Sanningen är tyvärr den att dagspres·
sen i dag inte står särskilt väl rustad att
möta den konkurrens som obevekligen
kommer från nya medier som teledata,
kabel-TV och annat. Det är nog till stor
del det statliga bidragsflödets fel.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner