Print Friendly

Matti Häggström; Bakom fromhetsvallen

Av Redaktionen | 31 december 1979


1979


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

7.52
MATTI HÄGGSTRÖM:
Bakom fromhetsvallen
”Med styrkan av en vårstorm bryter det
kristna politiska partiet fram”, skrev en av
Kristen Demokratisk Samlings, KDS:s,
främsta tillskyndare, pastor Lewi Pethrus,
när det nya partiet bildades i början av 1964.
Uttalandet gav, eller ville åtminstone ge intryck av någonting oemotståndligt, framsprunget direkt ur svenska hjärtans djup
och rentav inspirerat från högre ort. Vårstormen föranleddes av framför allt tre händelser: namninsamlingen för kristendomsämnet på grundskolan och i gymnasiet, debatten om den först stoppade, sedan frisläppta filmen 491, som byggde på Lars Görlings roman med samma namn, samt de 140
läkarnas skrivelse om det moraliska tillståndet i Sverige.
Men hur var det egentligen med stormstyrkan?
Det nya partiet mottogs med milt talat
blandade känslor. Det är i och för sig föga
förvånande. Det lär aldrig ha förekommit
att etablerade politiker glatt sig åt nykomlingars intrång. En påtaglig effekt fick dock
KDS omgående på riksdagsarbetet. Antalet
medlemmar i den kristna riksdagsgruppen
ökade våren 1964 från 89 till l 07, något som
knappast kan skrivas på slumpens konto.
Men i valet samma år gick det sämre med
mandattillskotten. Partiet fick l ,8 procent av
väljarna och hamnade alltså på betryggande
avstånd från fyraprocentsgränsen.
Om detta och om hur det sedan gick har
journalisten Allan Sandström skrivit en bok,
”KDS. partiet bakom fromhetsvallen” (LT
Pocket). Den är läsvänlig och tänkvärd och
ger inte bara en intressant historik av KDS
utan analyserar också varför partiet aldrig
lyckats tränga in i rikspolitiken. Författaren
betvivlar att det någonsin skall bli möjligt,
och man är benägen att instämma; tåget har
redan gått.
KDS fick genast betydande problem. Ett
var att man aldrig kunde bredda rekryteringsbasen. De som anslöt sig och som röstade på partiet var primärt lågkyrkliga och
folk från pingströrelsen. Politiskt var KDS
till att börja med, under Birger Ekstedts tid
som partiledare, närmast att betrakta som
kristligt konservativt. Efterhand gled makten över i ungdomsförbundets, KDU:s, händer, samtidigt som pingstdominansen förstärktes. Det manifesterades bl a när Alf
Svensson efterträdde Birger Ekstedt, som
avled 1972. Den nya regim.en innebar en
utveckling i riktning mot ett kristet ideparti,
som började förkunna en delvis ny livsstil.
Det har bl a lett till vidgat u-landsengagemang, kamp mot kärnkraft och
aborter samt krav på vårdnadsersättning till
småbarnsföräldrar. Men det hjälpte inte.
Man var oförmögen att bli ett kristligt folkparti. Man gled åt vänster, men väljar- och
sympatisörkåren förblev borgerlig i tänkande och attityd.
KDS drömde om att uppnå positionen
som ett riksdagsparti, fritt svävande över eller mellan blockgränserna. Till skillnad från
det äldre och framgångsrika Kristdig folkeparti i Norge- som för några år sedan tom
innehade statsministerposten – vägrade
man att markera någon otvetydig ickesocialistisk status. Likaså bekände man inte färg i
regeringsfrågan. Det har uppenbarligen varit en avgörande svaghet. Alf Svensson har
klagat över ”regimskifteshysterin”. Men i
den mån det går att tala om en sådan, är den
då så svårförklarlig? Är det så underligt att
de ickesocialistiska sympatisörerna helst av
allt önskade att den mångåriga socialdemokratiska regeringen äntligen byttes ut? Till
bilden hör ju att det emellanåt varit borgerlig majoritet i väljarkåren, men bl a tvåkammarssystemet stod i vägen för maktväxlingen på 1950- och 1960-talen.
Kulmen nåddes i 1973 års val, då rösterna
på KDS i praktiken förhindrade ett regeringsskifte. Det medförde att partiet led ett
svidande valnederlag tre år senare. Och dilemmat är alltjämt olöst. Teorin att en tid
borgerligt styre skulle resultera i uppgång
för KDS och minskat intresse för gränsdragningen mellan de politiska blocken har inte
bekräftats. Våren 1979 pendlar KDS i SIFOmätningarna mellan l och l ,5 procent. Väljarna vill fortfarande inte ge partiet dess så
hett eftertraktade vågmästarroll.
En annan svaghet för KDS har varit ekonomin. Allan Sandström påpekar paradoxen att det viktigaste skälet till att partiet
fortsatte efter valmotgången 1964 var –
skulderna. Det hade givetvis sett besynnerligt ut om ett kristet parti inte gjort rätt för
sig. Förvärvet av Karlshamns Allehanda i
mitten på 1970-talet gjorde inte finanserna
bättre. Ledningen för tidningen befann sig
mestadels på annan ort och dess ingripan- 253
den gällde ofta perifera ting som att porrfilmsannonser skulle förbjudas. Ett ytterligare problem i begynnelsen var försök från ett
antal förpuppade nazister att pröva sin lycka
i partiet. Det tog viss tid innan de elementen
avlägsnats.
”Kvar blev de renhjärtade”, konstaterade
KDS:s eminente partisekreterare Bertil
Carlsson efter 1964 års val. Det blev de, men
några nya har knappast tillkommit. Lewi
Pethrus själv tappade mot slutet av sitt liv
tron på KDS som politisk kraft. Den styrka
av en vårstorm han åkallade för femton år
sedan har – i den mån den över huvud taget
existerade – mojnat till stiltje. De renhjärtade i all ära, men med bara dem i bagaget
räcker det inte ens att vara råstark i anden.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner