Print Friendly

Mats Wiklund; Gore och bush – Sista paret ut

Av Redaktionen | 31 december 2000


2000


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

o
a…
F
RÅGAN ÄR OM AMERIKANSK POLITIK någonsin
varit så renons på grundläggande skillnader i
åsikter och värderingar. Presidentvalrörelsen
handlar om frågor i vilka kandidaterna både i
sak och i allmänhetens ögon står varandra så
nära att de utan vidare skulle kunna representera samma
parti.
Längtan efter någonting annat och någon annan
råder det dock inget tvivel om. John McCains sensationella framgångar var framför allt en funktion av den
djupa motvilja som så många amerikaner känner mot
etablissemang och elitism. Åtskilliga registrerade demokrater och oberoende väljare visade sig beredda att satsa
på en kandidat som aldrig gjorde någon hemlighet av
sin konservatism.
Just detta faktum blev hans olycka. George W Bush
lyckades mobilisera det republikanska partiets kärnväljare genom att misstänkliggöra McCains integritet och
avsikter. Ingen riktig republikan, var andemeningen,
borde kännas attraktiv för en demokrat. Den kristna
högern satte in sina resurser och handgångna män och
genomförde i Sydkarolina- där en förlust för Bush med
största sannolikhet inneburit slutet på vägen mot Vita
huset- en förtalskampanj mot McCain som tillhör det
grövsta man sett i genren.
f1J lSvensk Tidskrift l2ooo, nr 2-31
Men det sätt som Bush vann nomineringen på har allvarligt skadat hans chanser att ta över efter Bill Clinton.
För det första är sammankopplingen med bigotta och
aggressiva högerkrafter en belastning som han svårligen
kan frigöra sig från under den återstående valrörelsen. Alla
vet att han står i tacksamhetsskuld till grupper med mycket kraftiga moraliska pekpinnar. Och det avskräcker
För det andra får George W Bush ett betydande trovärdighetsproblem på halsen. Hans paroll om en ”medkännande konservatism” klingar falskt. Risken är också
betydande att de många marginalväljare som stödde
McCain stannar hemma den 7 november. Genom att sätta
in enorma resurser för att till varje pris besegra en outsider och partikollega med stor folklig uppbackning har
den tidigare så friktionsfria Bush-kampanjen försvagats.
TOMHET I PROPAGANDAN
Personligen tror jag att skadeverkningarna är för stora för
att övervinna. Vad John McCain åstadkom var att visa
ihåligheten i anspråken bland Bushs uppbackare. Framför allt avslöjade han tomheten i propagandan om Bush
som den ende som kan besegra Al Gore. Primärvalen
gav det motsatta beskedet. Krigshjälten och sanningssä-
garen McCain skulle ha varit en mycket farligare kandidat för Gore. Han har all anledning att känna tacksamSom läget nu ter sig inför sommarens partikonvent
får Al Gore gälla som favorit. Hans återhämtning i opinionsmätningarna vittnar om en säker politisk instinkt. Motståndaren
Bill Bradley visade sig vara svagare än någon hade kunnat tro.
Under primärvalen gav Gore likt Bush prov på hänsynslöshet
men han tappade aldrig greppet om partiet. Vi ser nu den direkta
motsatsen till 70- och 80-talen då republikanerna stod eniga
medan demokraterna tog heder och ära av
varandra inför Öppen ridå.
het mot de ledande republikaner som mot bättre vetande höll fast vid sin kandidat.
Som läget nu ter sig inför sommarens partikonvent
får Al Gore gälla som favorit. Hans återhämtning i opinionsmätningarna vittnar om en säker politisk instinkt.
Motståndaren Bill Bradley visade sig vara svagare än
någon hade kunnat tro. Under primärvalen gav Gore likt
Bush prov på hänsynslöshet men han tappade aldrig
greppet om partiet. Vi ser nu den direkta motsatsen till
70- och 80-talen då republikanerna stod eniga medan
demokraterna tog heder och ära av varandra inför öppen
ridå. Vad som under Ronald Reagan utgjorde rivaliserande men politiskt kompletterande grupperingar är i
dag fraktionsbildningar som på sikt hotar att spräcka
partiet. John McCain framställde sig också som en genuin arvtagare till Reagan. I realiteten företrädde han ett
annat republikanskt parti.
Men Ronald Reagan var i allra högsta grad en man av
sin tid och en logisk slutpunkt för den utveckling som
gradvis omformade amerikansk politik och samhällsutveckling. Under Reagan inleddes både slutet på det kalla
kriget och nedmonteringen av de federala välfärdssystemen. Sedan blev det George Bushs och Bill Clintons
sak att fullfölja Reagans linje. När Bill Clinton deklarerade att ”the era ofbig government is over” hade en definitiv vändpunkt inträffat. Likt Margaret Thatcher om
Tony Blair skulle Ronald Reagans omdöme om Bill elinton kunna lyda: ”My finest achievement”. I dag finns varken intresse eller vilja till politiska reformprogram. Misslyckandet med det stora sjukförsäkringsprogrammet i
början av Clintons första mandatperiod knäckte en gång
för alla förhoppningarna om en renässans för storslagna
satsningar i stil med New Deal och Great Society.
Så vad återstår? Frågan återför oss till den inledande
iakttagelsen av tillståndet i amerikansk politik: passivitet, stiltje och ointresse. Analyserna från media och opinionsinstitut bekräftar bilden av en väljarkår som inget
hellre önskar än att få vara i fred. De goda tiderna ger
Bill Clinton högt betyg men färgar inte av sig på Gore. De
flesta amerikaner vill i stort sett bara att näste president
håller fast vid samma kurs. Inga chanstagningar och
experiment!
Just det stämningsläget hoppas Gore-kampanjen i
slutänden kommer att gynna vice presidenten. En dokumenterad erfarenhet av sju exceptionellt goda år ställs
mot en oprövad kraft som dessutom har delar av sitt
parti emot sig. Bushs planer på omfattande skattesänkningar utmålas därför inte överraskande som riskabla.
Visst är Al Gore en tråkmåns men bättre det än äventyrligheter. Stay the coursel
\J
o
lSvensk Tidskrift j2ooo, nr 2-31 E!J
o
o…
Att nationen i stort mår väl och att medborgarnas förtroende för sina förtroendevalda är osedvanligt lågt är
betecknande för det politiska systemets tillstånd. På en
nivå har de amerikanska väljarna visat sig väl så mogna när
de tog avstånd från riksrättsprocessen mot Bill Clinton.
Dels motsatte de sig att hans försyndelser skulle rendera
avsättning, dels ogillade de att kongressen upptog så mycket tid åt saken. En majoritet gjorde skillnad på privatliv
och offentligt liv. USA är i dag mer liberalt och tolerant än
någonsin. Därför förefaller det mer spel för gallerierna än
en seriös hållning när George W Bush lovar att återupprätta integritet och moral i Vita huset. I dag orkar ingen
ens tänka på Monica Lewinsky och vad gäller Al Gores
övertramp i finansieringen av demokraternas valrörelse
är den allmänna uppfattningen att han betedde sig som
vilken politiker som helst. Vice presidentens förslag till
reglering av finansieringen av partiernas kampanjer framstår som ogenomförbart och mest ett knep för att ha
någonting att gardera sig med under valrörelsen. Och
Bushs trovärdighet som renlevnadsman på området är
inte heller så övertygande mot bakgrund av de rekordsummor som investerades i hans primärvalskampanj.
Väljarna är medvetna om pengars och särintressens
skadliga inflytande över politiken samtidigt som de är
helt emot att skattepengar används för att finansiera valrörelserna. De är också övertygade om att politikerna
aldrig kommer att ändra på den nuvarande ordningen.
Alla undersökningar visar att förtroendet för politiker
ökar ju lägre nivå de befinner sig på. Det kan delvis förklaras med en traditionellt stark misstro mot centralmaktens auktoritet men undersökningar belägger också
att misstron mot kongressen och Vita huset ständigt ökat.
Avståndet mellan väljare och politiker är illavarslande men kan också ses som en möjlighet till någonting
helt nytt. John McCain gjorde nog klokt i att avfärda alla
propåer om att föra kampen vidare i ett tredje parti. Men
han skulle säkert kunna räkna med 15-20 procent av
väljarna, minst. Ross Perot låg ett tag jämsides med Bush
och Clinton i 1992 års valrörelse. Bakom både Perots
och McCains kampanjer låg en oerhörd kraft och entusiasm hos anhängare som i många fall aldrig tidigare
engagerat sig politiskt. Föraktet mot politiker och politik gäller status quo och en process som löpt amok och
fjärmat väljarna från inflytande och engagemang. Ges
chansen till förnyelse är många beredda att ta den.
Bedömningarna av primärvalsrörelsen präglades av
cynism och lätt resignation. Det gick som man hade förutsett. Pengar vann. Etablissemanget vann. Autenticitet
funkar inte. Men det gör som vanligt negative campaigning. Väljarna har nu att se fram emot en kampanj prä-
glad av hätskhet och polarisering. Speciellt som skillnaden mellan kandidaterna egentligen är försumbar och
sakfrågorna lyser med sin frånvaro.
fJJ lSvensk Tidskrift l2ooo, nr 2-31
Säkert blir det så. Och för vad den är värd är min
gissning – allt oförändrat – att Al Gore vinner genom
att ta hem samma stater som Bill Clinton 1996: östkusten, västkusten och större delen av mellanvästern. Väljarna tar det säkra för det osäkra.
Det låter tråkigt men samtidigt kan man trösta sig med
att valrörelsen år 2000 rimligen borde bli den sista i sitt
slag. Systemet har nått vägs ände. Både Perot och McCain
var ändå i någon mening särlingar och i grund och botten
inte övertygade om att de faktiskt kunde vinna Vita huset.
De lyckades inte utnyttja sin popularitet fullt ut. McCain,
som till skillnad från Perot hade erfarenhet från nationell
politik, var på god väg men på sluttampen gick det för
fort för honom. Han hann aldrig bredda sin bas.
FÖRNYAT SIG FÖRR
Jag är övertygad om att McCains framgångar och budskap kommer att få djupgående och långtgående återverkningar på amerikansk partipolitik. De oberoende
väljarnas antal är i ständigt växande medan partiidentifikationen stadigt sjunker. Den nya informationsteknologin driver på utvecklingen och gör det möjligt att
driva politik på andra villkor. Gräsrotsaktivism och lokalt
engagemang får en helt annan innebörd när budskap
och organisation utan vidare kan flyttas upp på den
nationella scenen. Väljarnas kunskaper och information
ökar samtidigt med möjligheterna till omedelbar och
gränslös kommunikation.
Under sådana förutsättningar ökar risken för manipulation och förvanskning men också chansen att avslöja
lögner. Fakta är gratis och ständigt tillgänglig för alla.
Ett hemfallande åt önskedrömmar? Det tror jag inte.
Amerikansk politik har förnyat sig förr- men alltid under
press. Senaste gången som partierna och kongressen reformerades var efter Vietnamkriget och Watergate. Nu, en
generation senare, föreligger samma behov. Partierna blir
tvungna att reagera mot följderna av den ständiga jakten
på finansiärer. Perot kom fram på grund av sin stora privatförmögenhet (Steve Forbes misslyckande visar, tack och
lov, att pengar inte kan köpa allt) och John McCain agerade trots allt som republikan. Men att en utomstående kandidat med hög trovärdighet skulle kunna vinna år 2004 går
inte längre att utesluta. Pengar går alltid att uppbringa och
partitillhörighet är inte nödvändigt för att attrahera väljare.
Demokrater och republikaner har att acceptera att deras
existensberättigande ifrågasätts av orsaker som i hög grad är
självförvållade. Men grundproblemet stavas pengar och den
enda lösningen är en genomgripande reform som en gång
för alla minskar särintressens och lobbyisters groteska inflytande över det politiska livet. Ross Perot och John McCain
var varningssignaler. Nästa gång är det definitivt allvar.
Mats Wiklund (matsw@telia.com) är frilansjournalist.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner