Print Friendly

Mats Svegfors; Riksdagsvalet 1979

Av Redaktionen | 31 december 1979


1979


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

MATS SVEGFORS:
Riksdagsvalet 1979
Utredningschef Mats Svegfors analyserar
valresultatet och konstaterar att
moderaternas kritik av skattetrycket och den
offentliga sektorns expansion ytterligare
stärkt partiets ställning i storstadsområdena.
Centerpartiet har successivtförändrat sin
politik under 70-talet. De gamla
intressefrågorna torde nu slutgiltigt ha
ersatts av kärnkraftsmotståndet och den
ekologiska grundsynen. Därmed skulle även
partiets väljarunderlag ha stabiliserats.
Förklaringen till attfolkpartiet stagnerat är
att partiet befinner sig i gränslandet mellan
det socialdemokratiska partiet och det
borgerliga blocket, menarförfattaren. De
senaste årens regeringsinnehav harförstärkt
positionernaför vågmästarstrategins
företrädare inom partiet.
Riksdagsvalet 1979 kommer att gå till historien för den närmast jordskredsliknande segern för Moderata samlingspartiet. Hur
man än analyserar och kombinerar valstatistik är detjust bilden av moderata framgångar som blir kvar på näthinnan.
Den största procentuella framgången har
moderaterna mött i delar av landet där partiet traditionellt har varit svagt. I Gävleborgs
län ökade sålunda den moderata väljarkåren
med 45 % i förhållande till föregående val. I
Kopparbergs och Västernorrlands län ökade
valmanskåren med 47 respektive 48 %. Dessa siffor skall jämföras med de 31 % som
blev riksgenomsnittet.
De största absoluta framgångarna – räknat som ökningen i procent av valmanskåren
– mötte moderaterna i storstadsområdena
och områden runt storstäderna där partiet
redan tidigare varit relativt starkt. I Malmö-
hus län ökade således andelen moderata väljare med 7,3 procentenheter, vilket endast
överträffades i Göteborgs kommun där ökningen uppgick till 7,4 procentenheter.
Tämligen tätt därefter följde Kristianstads
län med 6,9 procentenheter, Fyrstadskretsen med 6,4 procentenheter och Stockholms
län med 6,2 procentenheter. I denna grupp
av län återfinns också Halland där den moderata andelen av väljarkåren ökade med
6,4 procentenheter. Riksgenomsnittet uppgick till 4,8 procentenheter.
Det är svårt att urskilja egentliga särdrag
för olika delar av landet i fråga om Moderata samlingspartiets framgångar. Man kan
möjligtvis urskilja att ökningen av andelen
av valmanskåren blivit störst där partiet tidigare varit starkt men inte allra starkast. Mo- 384
derata samlingspartiet har sålunda inte förmått öka lika mycket i Stockholms kommun,
där man tidigare hade ca 25 % av valmanskåren, som i delar av landet där man legat
kring 20 % eller strax därunder.
Förmodligen är det tämligen självklart att
ett politiskt parti statt i uppgång når maximal framgång när man ligger strax under
den maximala storlek som betingas av politiska och sociala faktorer. För moderaterna
innebär detta att man – när man väl nått
omkring 15 % av valmanskåren – når en
mycket snabb ökning upp till 25 % varefter
det blir något svårare att växa vidare.
En svårbedömd faktor i sammanhanget är
valrörelsens inverkan. Utan några djuplodande analyser kan man se ett närmast övertydligt samband mellan framgångar och den
”eriksgata” som Gösta Bohman gjorde under valrörelsen. Detta skulle naturligtvis
kunna vara ett uttryck för att de moderata
valstrategerna prickat in partiledarens resor
så att man träffat ”moderatvänliga” landsdelar. Det motsatta sambandt;t ligger dock närmare till hands. Den mycket rikliga lokala
pressuppmärksamheten kring Gösta Bohmans valresor har sannolikt givit resultat.
Enskildheterna i Moderata samlingspartiets framgång är nu emellertid tämligen
ointressanta. Framgången blev så stark och
entydig att hela landet sveptes med. Det är
nog sannolikt att samma bild av enhetlighet
kommer att visa sig också när man så små-
ningom kommer att studera utvecklingen
inom olika befolkningskategorier.
Centerpartiets förlust
Något mer komplicerad är bilden av den
stora förlusten i valet – Centerpartiets förlust av en fjärdedel av den egna väljarkåren.
Ä ven om denna tillbakagång också varit så
entydig att den slagit igenom fullt ut över
hela landet, ter sig förändringarna något
svårförklarliga mot bakgrund av den etablerade bilden av Centerpartiets väljare. Det
skulle ligga nära till hands att anta, att en
huvudförklaring till de moderata framgångarna skulle ligga i att man tagit hand om den
grupp av borgerliga väljare som man erfarenhetsmässigt vet alltid stödjer det största
och starkaste borgerliga partiet. Samtidigt
uppträder då det fenomenet att de moderata framgångarna nästan helt motsvaras av
centerpartiets förluster och att detta inträffade i starka centerfåsten. Förklaringen kan
vara att Centerpartiet förmått hålla kvar allmänborgerliga väljare längst i de områden
där man i övrigt varit starkast. Men förklaringen kan också vara att mer traditionella
centerpartister kommit att ifrågasätta det
egna partiets politik och gått över till moderaterna.
Bilden av att en stor grupp väljare gån
från Centerpartiet till Moderata samlingspartiet är emellertid helt tydlig. Enskildheterna i denna förändring är också förhållandevis ointressanta i jämförelse med fenomenet som sådant.
Folkpartiets stagnation
Stora förändringar har alltså inträffat för
två av partierna. Mycket små förändringar
har inträffat för de två andra – för Folkpartiet och för Socialdemokraterna. Skenbar
omfattades Folkpartiet av stora strömningar
i väljarkåren under det år som föregick riksdagsvalet. Denna bild är dock bara skenbar.
De folkpartistiska ”framgångarna” i opinionen under våren 1979 illustrerar en avgö-
rande brist i opinionsundersökningar som
mätare av politiska sympatier. Rent definitionsmässigt förekommer valrörelser i anslutning till val men inte i anslutning till
opinionsmätningar. De framgångar som
Folkpartiet uppvisade i SIFO-mätningarna
kunde aldrig bli annat än ”SIFO-vinster”. De
kunde inte därtill bli valvinster eftersom ett
val just skulle komma att föregås av en valrö-
relse i vilken Folkpartiet av sin politiska tradition och sin organisation naturligtvis tvingades driva den politik som man tidigare stått
för och fortfarande står för. I denna politik
ligger särdrag som gör att Folkpartiet inte
får mer än 10-12 % av väljarkåren.
Folkpartiet står inte för konfrontation
mot Socialdemokraterna, vare sig taktiskt eller sakpolitiskt. Just därför kommer partiet
inte’att växa sig starkare än 10-12 %förrän
det skett avgörande förändringar i valmännens uppfattning av de politiska förhållandena. Det är nämligen sannolikt bara ca
10 % av valmanskåren som vill stödja ett parti utan intresseförankring som ser sin plats i
gränslandet mellan det socialdemokratiska
partiet och ett borgerligt block. Det ligger
därmed nästan något ödesbestämt i att Folkpartiet i val inte kommer att få några 15-
20 % av valmanskåren även om man mycket
väl under löpande mandatperiod kan
uppvisa så höga opinionssiffror.
Först när väljarna anser att blockpolitiken
som den ser ut i dag saknar politisk aktuali- 385
tet kan Folkpartiet växa i styrka. Detta innebär att Folkpartiet skulle kunna gå mot en
ny vår om ytterligare en trepartiregering bildades och sedan inte förmådde hålla ihop.
Det innebär också omvänt au en lyckosam
trepartiregering är en effektiv stoppkloss
för folkpartistiska framgångar så länge inte
Folkpartiet förmår omorientera sig från sin
vågmästarstrategi till en ohlinsk roll som
ideologisk huvudmotståndare mot socialdemokratin. Om man ser till de personer som i
dag är starka i Folkpartiet finns det inget
som tyder på en sådan omOJ”ientering.
Tvärtom har – något paradoxalt – trepartiregeringen 1976-78 medfört att just de
personer som företräder vågmästarstrategin
kommit att stärka sina positioner. Vi ser i
dag ett Folkparti lett av Ola Ullsten med Olle
Wästberg som stark man i arbetsutskottet
och med Birgit Friggebo som nytt inslag i
ledarskiktet.
Socialdemokraterna
På samma sätt som Folkpartiet obevekligen
tycks ligga kvar på l0- 12 % kommer sannolikt Socialdemokraterna att ligga kvar på
sina 43-44 %. Man kan här finna i stort sett
samma förklaring till oförmågan att förstärka positionen som hos Folkpartiet. Ett val
förutsätter alltid en valrörelse och denna valrörelse kommer att leda till att Socialdemokraterna inte blir starkare. Som Björn von
Sydow så riktigt påpekat i Dagens Nyheter
finns ett ofta förbisett faktum mellan den
politik ett parti för och det väljarstöd partiet
erhåller. Politik är inte främst sociologi utan
förhållandevis rationella beslut av enskilda
386
människor av kött och blod. Det är maximalt
43-44 % av landets valmän som stöder ett
parti med den radikala underton som Socialdemokraterna i dag har. Alla vet att Socialdemokraterna företräder skärpning av villabeskattningen, införande av löntagarfonder
och ökad kollektivisering av samhällslivet genom de stora organisationerna.
Förklaringen till att man inte når över sina
nuvarande siffror återfinns naturligtvis inte
i att man tonar ner dessa krav i valrörelserna. I stället är alldeles självklart denna
nedtoning en absolut förutsättning för att
man inte skall nå ännu längre ned i väljarstöd. De socialdemokratiska valrörelserna är
mycket klara illustrationer till att den politiska marknaden fungerar. Man inser att
den egna sakpolitiken inte är efterfrågad på
marknaden. Följaktligen förändrar man inför val sin politik något och satsar framförallt på en tilltalande förpackning. Detta förändrar dock inte i grunden det politiska innehållet.
Vad som nu sagts står inte i motsats till att
de politiska förhållandena kan ändras på ett
sådant sätt att Socialdemokraterna kan bli
större. Ytterligare en djupdykning av det
svenska näringslivet kan naturligtvis göra
löntagarfonderna mer tilltalande för valmännen. Möjligen skulle missförhållanden
på villamarknaden – exempelvis vid en hög
inflationstakt – kunna bli så iögonfallande
43-44% i andel av valmanskåren i 1982 års
val.
Med den bundenhet man har till att föra
fram löntagarfondsfrågan i valet 1982 talar
väl sannolikheten t o m för att man kommer
att hamna en bra bit under årets valresultat.
Enda vägen ur detta kniptångsgrepp ligger i
en ny politik. En ny politik kommer man
dock inte att föra fram av det mycket enkla
skälet att man i dag företräder den politik
som man tycker är riktig. En ny politik skulle
förutsätta nya människor och nya maktförhållanden mellan de ingående organisationerna i arbetarrörelsen. Inte ens om man
byter partiledare åstadkommer man sådana
förändringar.
Förändringen i valmanskåren
Gösta Bohman har i ett antal kommentarer
till valutgången sagt att förklaringen till de
moderata framgångarna förmodligen ligger
i att partiet konsekvent stått för sin politik.
Detta är nog bara en del av förklaringen.
Förklaringen är nog i lika hög utsträckning
att Folkpartiet och Socialdemokraterna lika
konsekvent stått för sin politik och därmed
– som hävdats ovan – dömt sig själva att
inte växa i väljarstöd.
Det enda parti som inte på samma sätt
konsekvent stått för en politik är Centerpartiet. I detta påpekande ligger inte någon kriatt till och med de socialdemokratiska villa- tik av Centerpartiet utan blott ett konstaleförslagen tedde sig tilltalande. Sannolikt rande av att partiets politik faktiskt utveckkommer dock inte sådana förändringar att lats – eller snarare förändrats – starkt uninträffa under den närmaste mandatperio- der 70-talet. Kärnkraftsmotståndet har tagit
den. Därmed är Socialdemokraterna dömda · de gamla intressefrågornas plats och den
att för en fjärde gång hamna på maximalt ekologiska grundsynen har successivt formulerats. Väljarnas bild har fortlöpande
ändrats av Centerpartiet. Därmed har också
väljarstödet växlat. Mycket talar nu emellertid för att Centerpartiet i huvudsak utformat sin politik för några mandatperioder
framåt. Folkomröstningen kommer sannolikt att cementera kärnkraftsmotståndet och
den ekologiska grundsynen. Därmed kommer även Centerpartiet att finna sin storlek
även om inte denna behöver vara just 18-
19 %.
Slutsatsen av vad som nu sagts är att förändringar i valmanskåren – tvärtemot vad
om ofta hävdas – sannolikt kommer att bli
små under de kommande åren med viss reservation för på vilken nivå Centerpartiet
kommer att stabiliseras. De dynamiska faktorerna är förmodligen dels Socialdemokraternas löntagarfondsförslag – som kan medfö-
ra det verkliga genombrottet nedåt för
svensk socialdemokrati – och ett eventuellt
misslyckande för en trepartiregering som
ka~ ge den folkpartistiska vågmästarstrategin en blomstringsperiod.
Det förda resonemanget stämmer illa med
den vedertagna bilden av ökad rörlighet i
den svenska valmanskåren. Denna bild är
också starkt överbetonad. Detta kan exempelvis illustreras av att 85 % av de valmän
som deltagit i de fyra valen 1968- 1976 hela
tiden röstat inom samma block. Siffror över
rena partibyten visar också att partibyten i
huvudsak varit utslag för relativa förändringar av partiernas storlek – inte för ”ömsesidiga” förändringar mellan partierna.
387
Den offentliga sektorn
De moderata framgångarna förklaras nu
inte bara av att de andra partierna låst fast
sig i politik som ger dem en viss storlek. På
samma sätt som den nuvarande balansen
mellan partierna kommer att förändras på
sikt till följd av förändringar i samhället har
Moderata samlingspartiet sedan länge bäddat för att bli stort och omfattas nu av en
långsiktigt betingad tillväxt. Genom kritiken
av skattetrycket och den offentliga sektorns
storlek måste partiet oundvikligen få ökat
stöd eftersom problemen med skattetryck
och offentlig sektor blir större och större.
Den långsiktiga förändring som samhället
lättast kan förutse är just en acceleration av
problemen med den offentliga sektorns omfattning. En sannolik långsiktig förändring
på det politiska planet är alltså därmed också
ett ökat stöd för den moderata politiken.
Omvänt kommer Socialdemokraterna med
sin dogmatiskt positiva inställning till den
offentliga sektorn att få växande problem.
Ett parti som upplevs som byråkratins advokatkontor går mot dåliga politiska konjunkturer.
Från moderata utgångspunkter kan man
naturligtvis se med tillfredsställelse på att
den egna politiken blir central. Samtidigt
vore det för helhetens skull positivt om även
de andra partierna insåg att vi är på väg in i
en politisk situation där den offentliga sektorn som sådan kommer att bli politikens
huvudproblem. Det är endast med en bred
samling kring denna samhällsanalys som vi
snabbt verkligen kan göra något åt den offentliga sektorns elefantiasis. Och ju snabbare vi kan börja möta problemet med åtgär- 388
der, desto enklare är det att hitta rätta åtgärder. Vi har visserligen till en del redan vuxit
fast tekniskt och politiskt i en överdimensionerad offentlig sektor. Men vi kommer att
bli än mer låsta om tillväxten får fortsätta
ytterligare ett antal år.
Till detta kommer en ökande risk för reaktion mot det politiska systemet som sådant
om inte politikerna inser problemen med
den offentliga sektorns tillväxt. Än så länge
kan Moderata samlingspartiet kanalisera
reaktionen mot offentlig sektor. Möter dock
inte de andra partierna denna reaktion kommer människor helt naturligt att konstatera
att det i praktiken är lika lönlöst att rösta på
Moderata samlingspartiet som på något annat om man effektivt vill stoppa den offentliga tillväxten – detta inte för oförmåga i
och för sig hos det moderata partiet utan i
stället för att de andra partierna blockerar
Moderata samlingspartiets möjligheter att
påverka i den riktning man önskar. Ett fullständigt rationellt steg för människor är då
att söka sig till nya partibildningar eller att
resignera i fråga om möjligheterna att inom
ramen för det traditionella politiska spelet
påverka politiken i önskad riktning. Vi riskerar få antingen missnöjespartier eller nå-
got slags utomparlamentarisk revolt av typ
den kaliforniska skatterevolten.
— ————~–~~~—-~~—————-….

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner