Print Friendly

Mats Svegfors; Politik som vetenskap och konst

Av Redaktionen | 31 december 1983


1983


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

MATS SVEGFORS:
Politik som vetenskap och konst
Svensk Tidskrifts redaktör Mats
Svegfors lämnar redaktionen i och med
detta nummer. I denna artikel gör han
några reflektioner om politik och
partipolitik; hur partipolitikens spel
utvecklats allt eftersom den politiska
styrningen av den offentliga
verksamheten i praktiken försvagats.
Har vi egentligen förmåga att se hur vårt
samhälle ser ut? Genomskådar vi myterna? Ser vi vad som sker bakom det
som synes ske? Eller finns det kanske
inte särskilt många myter och är skenet
verkligheten?
***
Politiken dominerar mångas – kanske de
flestas – föreställning om samhället och
de krafter som bestämmer samhällets
förändring. Samhället har till och med
blivit en synonym för staten. Samhällsförändringen blir i den rationella statsvetenskapliga föreställningen liktydig med
de beslut som fattas i riksdagen.
I det agrara samhället, som ändå fortlevde fram till det senaste sekelskiftet
var det annorlunda. Där var så mycket
givet. Visserligen skedde förändringar
men dessa var så uppenbart betingande
av de naturgivna förhållandena. Endast
en liten del av den vanliga människans
vardagstillvaro kunde påverkas av överheten. Ja, bondens vardag inrymde
knappast någon överhet i Stockholm.
Samhället i vår mening tillhörde i det
agrara samhället en mycket liten elit.
Dess nedslag i bondens vardag var sällsynta.
***
Det är en gammal konservativ föreställning att vi skall ha få lagar men goda; att
vi skall ha en begränsad offentlig sektor
men att den skall vara välskött; att den
demokratiska makten skall råda över en
begränsad del av samhället men att den
där skall råda med desto större kraft.
Trots en allmän föreställning om motsatsen bestämmer inte politiken särskilt
mycket av samhällsförändringen och har
aldrig så gjort. I det tidigare samhället –
det agrara – var statsmakten allt för be- 214
gränsad för att bestämma människornas
vardag. I det nya samhället är statsmakten desto mera vidsträckt men just därigenom upplöst i sina beståndsdelar. Den
politiska kraften – den enhet – som
skulle låta sin vilja styra denna vida makt
finns inte.
Med ett modernt ord skulle man säga
att styrbarheten blivit dålig. Och måhända är det just därför svårt att se vad som
sker bakom det som synes ske. För det
låter sig inte kategoriseras på ett meningsfullt sätt. Vi kan inte sätta annat än
en oändlig mängd enskilda händelser i de
stora myternas ställe.
Det kanske är just av detta skäl som
våra statsvetare så envetet hållit fast vid
sina konstitutionella modeller. För rasar
dessa är verkligheten för komplex att infångas i någon annan modell.
Ligger det då ett drag av misstro mot
demokrati i att på detta sätt överge föreställningen om den rationella demokratin?
Om det moderna samhället med dess
mycket stora offentliga maktutövning
inte stämmer med läroboksbilden av demokrati hjälper inte trosbekännelserna
och riterna. Människors bild av samhället och demokratin kommer att förändras.
Självfallet ligger i insikten alls inget
hot mot demokratin. Men det vill till att
vi gör fullt klart för oss varför det –
självfallet – är så.
Demokrati är det samhällssystem där
medborgarna genom fria och hemliga val
med lika rösträtt kan byta majoritet i parlamentet och avsätta regeringen. Demokrati är det system som ger medborgarna
möjlighet att underkänna de offentliga
makthavarna. Därmed är inte sagt att
den offentliga makten i stunden kan bestämmas av folkviljan. En sådan tanke
tillhör den politiska filosofins metafysiska ballast. Väljaren är suverän på valdagen men däremellan ·är han undersåte
likt han alltid varit – med eller utan rösträtt. Ju mer omfattande den offentliga
makten är desto mer undersåte blir medborgaren. Hans korrektiv på valdagen
vidgas eller fördjupas ej . Han får bara
ytterligare ett antal skäl att motivera sitt
enda ställningstagande med.
***
Men om inte det dagliga politiska arbetet
är demokratins högsta uttrycksform –
om det är en ojämn kamp mot en övermäktig offentlig maktapparat och samtidigt ett självtaget mandat från ett maktlöst folk – varför ägnar sig då män och
kvinnor av otadlig moral och höga ideal
åt denna politik. Varför allt detta ädelmod och alla dessa uppoffringar för en
hopplös uppgift?
Det finns naturligtvis många förklaringar – måhända lika många som det
finns riksdagsledamöter.
En första förklaring är att politikernas
uppgift endast är hopplös i den meningen
att de aldrig kommer att styra den offentliga verksamhet för vilken de i valrö-
relser så rundhänt givit utfästelser. Politikerna kommer aldrig att besätta de
översta platserna i den offentliga maktens pyramid, huvudsakligen därför att
den offentliga makten inte utövas i en
maktpyramid. Makten utövas i ett gytter
av positioner där gyttret är oöverskådligt
sett såväl inifrån som utifrån. Gyttret
saknar såväl topp som bas.
Även om inte politikern kan styra den
offentliga maktens fortlöpande utövning
kan han påverka själva maktutövningens
förändring. Han kan i en position utifrån
-subjektivt sett – bekämpa den offentliga maktens tillväxt och han kan söka
reducera den offentliga makten som redan är uppbyggd.
Eller kan han med andra politiska förtecken främja den offentliga maktens tillväxt.
***
Men då är väl allt som det skall vara?
Det finns ett helt rationellt skäl att ägna
sin tid, sin förmåga och sin idealitet åt
politiken. Att bestämma den offentliga
maktens omfattning.
Javisst, men det finns också andra skäl
till politisk verksamhet.
En andra förklaring – ett andra skäl –
till det politiska engagemanget ligger i
önskan att ”vara med”. l det allt mer
poiitiserade samhället bildar politikerna i
en mening en synnerligen exklusiv
överklass. De är delaktiga. Även om nå-
gon annan bestämmer tillhör de den
värld och den verklighet där den offentliga makten utövas. De kan undvika –
för att låna och förvanska ett begrepp
från Marx- ett slags samhällsalienation.
Ytterligare en förklaring som är näraliggande den nyss nämnda till det politiska engagemanget är att det ger tillträ-
de till det politiska spelet.
Det politiska spelet har stora likheter
med tidigare seklers militära spel. l det
humana nittonhundratalet, och till följd
av vapenutvecklingen, kan inte krigskonsten bedrivas i en värld av tältstaber
och officersbaler. Kriget har ändrat karaktär och förlorat det mesta av sin karaktär av spel.
Men krigsspelet har återuppstått i politiken. Där finns strategibygget och där
finns kampanjerna och bataljerna. Där
215
finns rådslagen i staben. Denjust utkämpade bataljen utvärderas. Läget omvärderas och nya anfallsplaner utformas.
För att fullständiga bilden av spelet –
det militära som återuppstått i det politiska – finns också krigskorrespondenterna. skillnaderna är att de inte längre
hänger i en rökig bar på ett förfallet kolonialhotell. l stället dricker de kaffe i
riksdagsrestaurangen.
I politiken finner den högt begåvade
spelaren sin spelplan. Här kan han ständigt spela Monopol med verkligheten.
***
Men det må väl vara så att politiken är
några delar spel, några delar behov av att
vara med och några delar helt rationellt
beslutsfattande. Endast en perfektionist
kan väl kräva att politiken helt skall fungera enligt läroboken i statskunskap.
Jo, om det inte vore för att två av de
egenheter i politiken som nyss angivits,
delaktigheten och spelet, bäddar för att
politik – statskonst – övergår i partipolitik, vilket sannerligen inte är detsamma
som statskonst.
***
Vilket är viktigast, partiet eller staten?
För partipolitikern är svaret givet. Partiet är viktigast. Partiet är all politiks
böljan. Utan partiet ingen politik. Hur
skall man kunna förverkliga socialdemokratisk politik om inte det socialdemokratiska partiet kommer till makten? Hur
skall det socialdemokratiska partiet
komma till makten om inte partiets intresse av att överleva och växa främjas?
Men om alla politiker i ett ständigt
fortgående spel, på blodigt allvar och i
främsta rummet, söker främja sitt partis
intressen; när böljar man då syssla med
nationens, statens, medborgarnas intres- 216
sen? För inte kan väl intressena så sammanfalla att partiets intresse alltid är
summan av alla de intressen som bör
främjas i politiken?
***
Ett kan säkerligen de politiska partierna
enas om; partipolitiken som statskonstens högsta form bör ej ifrågasättas. Sä-
kerligen sägs ett sådant ifrågasättande
utgöra ett hot mot demokratin. För demokratin är inte längre folkets kontroll
av den offentliga makten. Demokrati är
numera partimakt.
Det svenska samhällets problem är
inte att samhället politiserats alltför
mycket. Problemet är att samhällsdebatten exproprierats av partierna, att det
offentliga rummet intagits av de oligarkiska partiapparaterna. Vi förlorar därmed blicken för att samhället är så mycket vidare än staten samtidigt som den
felaktiga föreställningen vidmakthålls att
partierna råder över staten som i sin tur
råder över samhället.
***
Det är svårt att tänka sig att något politiskt parti i grunden skall revoltera mot
partimakten. Reaktionen mot partimakten växer inte först fram i de politiska
partierna. Om reaktionen växer någonstans, växer den i grupper och hos enskilda människor utanför partiapparaterna. Vi kan nå en situation där samhället gör uppror mot staten.
Om den politiska marknaden fungerar
mycket väl kan de politiska partierna uttrycka reaktionen mot den partimakt
som är deras eget existensberättigande.
Men så väl fungerar nästan aldrig någon
marknad.
***
Det finns få fora som inte behärskas av
partipolitiken och dess föreställningar.
Svensk Tidskrift har under de senaste
åren sökt diskutera politik utan att vara
ett partipolitiskt eko eller en partipolitisk
aktör. Vi har inte lyckats även om vi har
lyckats bättre än många läsare föreställer
sig.
Gränserna är hårfina. För det går inte
att diskutera den önskvärda eller nödvändiga politiken i dagens Sverige utan
att relatera det man säger till det som
sker. Och så mycket sker just i partipolitikens kraftfålL Men skall Sverige utvecklas som kulturnation och välfårdssamhälle måste andra delar av samhället
göra anspråk på det offentliga rummet.
Med den tilltagande partipolitiseringen
kommer kultur och ekonomi att brytas
ned.
Vetenskapen talar sitt allt tydligare
språk. De åtgärder som själva partipolitiken alltid rör har nog egentligen främst
relevans för partipolitiken i sig. För samhället i stort betyder partipolitiken och
dess konster inte så mycket – i vart faU
bidrar de i mycket·begränsad omfattning
till uppbyggnaden av samhället. I denna
insikt ligger den vetskap om politiken
som vetenskapen om politiken ger oss.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner