Print Friendly

Mats Svegfors; Människor i offentligheten

Av Redaktionen | 31 december 1999


1999


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

4-‘
Q)
..c
en
4-‘
c:
Q)
–o
Männisl<or i offentligheten
av Mats Svegfors
F
RÅN TIDIGA ungdomsår var
Dag Hammarskjöld inriktad
mot den uppgift som skulle bli
hans. Paradoxalt nog visste han
emellertid inte vilken denna uppgift
skulle vara. I de inledande anteckningarna i den efterlämnade dagboken ”Vägmärken” skriver han:
Vidare drives jag
In i ett okänt land.
Marken blir hårdare,
Luften mer eggande kall.
Rörda av vinden
Från mitt okända mål
skälva strängarna
i väntan.
De som kände Dag Hammarskjöld
och som faktiskt stod honom nära
var med några få undantag omedvetna om att han från tidig ungdom
och genom hela sitt vuxna liv var
ständigt upptagen av att brottas med
de grundläggande frågor som de
flesta av oss lämnar bakom oss
-olösta- någon gång i tonårens övergång i de första vuxenåren. Det var
till och med så att de flesta som lärde
känna Dag Hammarskjöld beskrev
honom som distanserad och kylig.
INFÖDD ÄMBETSMAN
Dagboken visar hur fel, hur fundamentalt fel, alla de hade som hade
beskrivit Hammarskjölds kyla och
distansering. Genom hela karriären,
eller snarare parallellt med hela
karriären, hade denne primus inter
pares i sin ämbetsmannageneration
dagligen och stundligen slitit med
frågor om den egna existensen, om
den egna jagupptagenheten, om det
egna ansvaret för andra, om förhållandet till Gud. Säreget nog hade
dessa existentiella lett fram till en
första klarhet månaderna innan kallelsen till uppdraget som FN:s generalsekreterare nått honom. Han hade
sagt sitt ja – till någon eller något,
som han senare beskrev det- när
han blott hade några månader kvar
att leva.
”Det sker ett slags
politikens sekularisering
som förtar den
självskrivna legitimitet
som politik och offentlig maktutövning
har haft under några
decennier. ”
Är Dag Hammarskjöld intressant
för dagens människor? Ja, i allra högsta grad. Han föddes in i den svenska
ämbetsmannavärlden. Hans far var
jurist, ämbetsman och en kort tid
också statsminister i en ämbetsmannaministär. Dag Hammarskjölds
värld var med ett modernt uttryckssätt politikens. Han var verksam i
denna politikens värld. Men han var
aldrig politiker. Han hade ingen partipolitisk förankring. Han definierade
sig själv som partipolitiskt obunden.
Intressant är detta därför att det
offentliga uppdraget för Dag Hammarskjöld var personligt. Han kunde
inte förankra det i ett partiprogram
eller i partikongressbeslut Endast i
sin egen övertygelse och i sin egen
livsåskådning kunde han förankra
det han gjorde under sin mångfasetterade ämbetsmannakarriär, från
statssekreterarskapet på finansdepartementet under Ernst Wigforss
till generalsekreterarskapet i FN.
Härvidlag tror jag att Dag
Hammarskjöld är väl så relevant för
dagens generation av offentliga tjänBJ lSvenskTidskrift 11999, nr 1 l
stemän och politiker som de
erfarenheter deras omedelbara företrädare representerar. Med den
avmytologisering som den offentliga
makten undergår tvingas alla, såväl
väljare som politiker och tjänstemän,
att inse att det offentliga uppdraget
just är personligt.
MÄNNISKOR l EGEN T)ÄNST
Byråkratins perfekta rationalitet är
just en myt. Samma sak med den
demokratiska styrningen av offentlig
makt. Byråkraten är en människa av
kött och blod. Han eller hon styrs
och frestas i sin ämbetsutövning av
alla de krafter som verkar i samhället i övrigt. Det ankommer på
ämbetsmannen själv om ämbetsutövningen skall höjas till den ypperliga nivå av oväld och skicklighet
som den svenska traditionen bjuder.
Det politiska partiet och dess
funktionärer är lika lite blinda redskap för partiprogrammet som
ämbetsmännen är det för statsviljan.
Politikerna är människor av kött och
blod. Med hög moral, stor kunskap,
respekt för andras rätt och andras
intressen kan politiken utvecklas till
skön konst.
Det sker ett slags politikens sekularisering som förtar den självskrivna
legitimitet som politik och offentlig
maktutövning har haft under några
decennier. Uppmärksamheten riktas
mot politikens och förvaltningens
aktörer. Vilka intressen spelar? Vilka
drivkrafter verkar? Vad döljs under
det allmänintresse som alltid får
motivera politikens och förvaltningens makt.
Detta är inte något som inträffar
nu. Skall man förstå denna politikens sekularisering får man åtminstone gå tillbaka till mitten av
70-talet.
Genombrottet för public choiceskolan inom statsvetenskap och
nationalekonomi innebar sann-olikt
ett mycket större paradigmskifte än
vad de flesta av oss insåg. Särskilt
stor betydelse fick detta här i Sverige
där dels politikens metafysik- föreställningen om politikens allsmäktighet och allgodhet- hade utvecklats
längre än i de flesta andra länder,
dels överbelastningen av politiken
började bli uppenbar just i mitten av
70-talet. Public choice-skolan försåg såväl samhällsforskare som den
offentliga debatten med helt nya redskap för att kritiskt beskriva och
granska offentlig maktutövning.
Under de senaste decennierna
har allt fler svenskar i sin egen vardag mött politiken som inte bara
goda gåvors givare utan också som
krävande fogde och med tiden också
som sur och grinig givare som lika
gärna tar tillbaka som han ger.
PROBLEMATISERAD POLITIK
1900-talet kommer i eftervärldens
ögon att framstå som politikens
sekel. Politiken kommer förvisso inte
att dö med detta sekel. Men den
kommer att problematiseras. Demokratin kommer alltfort att helighållas,
men inte den politiska maktutövningen i sig. Frågorna ställs då till
politikern och ämbetsmannen – ja,
egentligen till oss alla som finns i
offentligheten- vad driver er? Vilka
värden omfattar ni? Är ni politiker,
ämbetsmän, samhällsdebattörer,
journalister för att berika er själva,
materiellt eller symboliskt? Har ni
bara förpliktelser mot er själva och
möjligen era nära i familjen? Eller
anser ni er ha förpliktelser mot er
nästa varhelst ni möter henne i
arbetsliv eller ute i samhället i stort?
Det kommer att bli allt svårare
för den som är verksam i offentlig
tjänst eller i offentligheten att undgå
att besvara de egentligen enkla
frågorna: Vad tror Du på? Varför
söker Du människors förtroende?
Förfördelande fördelning
av Helena Riviere
D
ET FINNs fördelning som är
okontroversiell, vård skola
omsorg, typ, och det finns
”fördelning” som vädjar till människans sämsta sidor genom att locka
med en ”rättvisa” som omöjligt kan
infrias i ett rättssamhälle.
Det enda som händer när sådan
”fördelning” ställs i utsikt är att folk
blir besvikna och att misstron mot
politiken och politikerna befästs.
Iden om rättvis fördelning är så
självklar för vårt sätt att se, uppfatta
och tänka att vi normalt inte fördjupar oss i vad, hur och varför. Det
borde vi göra i ett Sverige i utförsbacken. Iden om ”fördelning” går
längre numera, den har glidit iväg i
en missunnsam likformighet,
hamnat i populistiska händer som
mera ser till det som låter bra än är
bra, och på senare tid fått den
helsjuka uppgiften att väcka ont
blod. Den fientlighet mot eliten vi
”Iden om
‘fördelning’ går längre
numera, den har glidit
. .. . .
1vag 1en missunnsam
likformighet, hamnat
i populistiska händer
som mera ser till det
som låter bra än är bra,
och på senare tid fått
den helsjuka uppgiften
att väcka ont blod.”
nu har arbetar med samma logik
som främlingsfientlighet och är inte
ett dugg bättre.
Med ”fördelningen” i sinnet har
de som är lagda åt det hållet börjat
betrakta staten som huvudägare till
Vad vill Du förverkliga i andra människors tjänst?
Dag Hammarskjöld brottades
med just dessa frågor livet igenom.
Han besvarade dem i ”Vägmärken”.
På pingstdagen 1961 skrev han den
sista prosanotering som finns i boken.
Där kan man bland annat läsa:
”Ledd genom livslabyrinten vid
svarets Ariadnetråd nådde jag en tid
och en plats där jag visste att vägen
för till en triumf som är undergång
och till en undergång som är triumf,
att priset för livsinsatsen är försmädelse och förnedringens djup
den upphöjelse som är människan
möjlig. Sedan hade ordet mod förlorat sin mening eftersom intet
kunde tagas ifrån mig.”
Mats Svegfors (mats.svegfors @svd.se)
är chefredaktör i Svenska Dagbladet.
alla inkomster. Det blev ett himla liv
när skattereformen sänkte marginalskatterna eftersom folk med högre
inkomster fick behålla proportionellt
mer av sina pengar än folk med
lägre. Det beskrevs som en ”inkomstomfördelning”.
Det beskrevs t o m som att
miljarder ”flyttades” från låginkomsttagare till höginkomsttagare
som nu plötsligt fick pengar över att
spara. Vad som hände var ju tvärtom
att pengar inte flyttades, de stannade kvar där de hade varit från början. Bara de som anser att låginkomsttagarna självklart äger en viss
andel av höginkomsttagarnas pengar
kan gråta över utebliven omfördelning. De borde gå till domstol och
få ägandeförhållandena utredda.
VARFÖR FÖRDELNING?
Det som inte behöver någon förklaring är värt att fundera på: Varför är
omfördelning bra? Fortfarande. Vad
är det för fel på klyftor om de bara
speglar den individuella förmågan i
en social välfärdsstat? skyddsnäten
fångar upp dem som ligger illa till,
o
0..
ro
u
o
(/)
lSvensk Tidskrift 11999, nr 1 l1]3

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner