Mats Linder; Den onde, den gode , den fule – vem styr i Tyskland


1999


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Den onde, den gode, den fule
– vem styr i Tyskland?
D
EN MAN SOM efterträdde Helmut Kohl
som CDU-ordförande,
Wolfgang Schäuble,
försökte i valkampanjen, före sin upphöjelse, beskriva
hur det var att ha den så kallade
förnyaren Gerhard Schröder som
motståndare. Apropå Schröders
skattepolitik konstaterade han att
”det är inte lätt att spika fast en pudding på väggen.”
Sedan de tyska socialdemokraterna
SPD i september vann valet till förbundsdagen, och tog över makten i
koalition med de gröna, råder dubbelkommando. Eller det hade kunnat
råda dubbelkommando om Gerhard
Schröder vetat vad han vill. I kraft av
en politisk agenda har finansministern
och partiordföranden Oskar Lafontaine kunnat dominera tysk politik,
såväl inrikes som utrikes.
En av Schröders paroller var att
han inte skulle göra allting annorlunda än Kohl, men bättre. Väljarna
förväntade sig förmodligen inte
mycket mer än ett nytt ansikte, och
absolut inte en helt ny politik. De
förväntade sig inte att i praktiken få
vänsterflygelns Lafontaine som
kansler, vilket i mångt och mycket
hittills har varit fallet.
Förutom Lafontaines utspelspolitik händer inte mycket trots att
SPD-regeringen har majoritet i både
förbundsdagen och förbundsrådet,
där de valda representerar sina förbundsländer (under förra mandatperioden kunde SPD blockera CDUförslag i förbundsrådet). Hur kommer det sig, för att hårdra situationen,
att Schröder låtit sig reduceras till en
resande ambassadör?
l av Mats Linder
Efter valet publicerade statsvetaren
och journalisten Peter Köpf boken
Der Neue (Knaur). Det var som ”den
nye” Schröder ville bli sedd. Men
Köpf tecknar, i tämligen neutral ton,
ett nedgörande porträtt av en opportunist.
För att rätt förstå Schröder måste
man känna till hans bakgrund, och
då avses inte hans enkla uppväxt och
kvällsstudier, men väl den vandring
från partiets vänsterflygel till högerflygeln, en omläggning styrd av
egenintresse snarare än ideologi.
INTE VÄL SEDD
Även som ministerpresident i
Niedersachsen befann sig Schröder
egentligen utanför partitoppens inre
cirkel, och var i praktiken länge
uträknad som politisk kraft på riksplanet. Att han inte var väl sedd
framgår av omdömen från hans
partikollegerIkonkurrenter.
Enligt Köpf konstaterar till och
med hans partikolleger att Schröder
”har ingen politisk linje”, och Rudolf
Scharping, som var SPD:s kanslerskandidat 1994, har sagt att Schröder
”har alltför många underskott i sin
karaktär”.
Den man som var tilltänkt som
kanslerskandidat i valet 1994, partiordföranden Björn Engholm, tvingades avgå som partiordförande i
Barschelskandalens efterdyningar
långt före valet, den 3 maj 1993,
sedan han hade tvingats erkänna att
han ljugit inför delstatsparlamentet
i Schleswig-Holstein, där han var
ministerpresident. (Året därpå tvingades Engholm lämna även delstatsparlamentet, sedan det hade avslöjats
att han utkvitterade ett årligt ”konsultarvode” om 100 000 D-mark från
en stor energikoncern som drev tre
kärnkraftverk i delstaten.)
SCHARPING TOG ÖVER
När Engholm avgick tillkännagav
Schröder oblygt att han borde bli
partiordförande, och den som petar
Kohl från kanslersposten. Något som
fick Lafontaine att, skenbart familjärt, konstatera att ”med dig Gerd,
går det inte”, och göra klart att han
inte kunde samarbeta med Schröder.
Tidigare nämnde Scharping fick bli
partiets kandidat.
Men Schröders motståndare spelade honom ofrivilligt i händerna.
Scharping och Lafontaine hade redan
tidigare givit sig på att försöka koordinera SPD i förbundsdagen respektive förbundsrådet. Där hade nu
Schröder en arena att framträda på,
genom sin ställning som ministerpresident och sin plats i förbundsrådet. Genom att bryta partilinjen
och gå sin egen väg kunde han framställa sig själv som icke partigängare,
och i sann opportunistisk anda bruka
läget till egen fördel: ”Om man inbillar sig att man kan fastlägga en
strategi för förbundsrådet på partihögkvarteret i Bonn har man fel.”
Vallokomotivet Kohl rullade över
Rudolf Scharping i valet 1994. Scharpings fall innebar starten för en pakt
mellan två olika typer av maktmänniskor. Lafontaine och Schröder
bilade sina strider och ingick en
gemensam pakt i syfte att peta Kohl
och CDU/CSU från makten. När
opinionsundersökningarna och delstatsvalet i Niedersachsen klart
visade att Schröder var den populä-
raste kandidaten avstod Lafontaine
co
t:
:l..
QJ
……
co:l..
~
o
E
QJ
”C
co
u
o
V)
lSvensk Tidskrift II999, nr 1 lfil
ro
c:
~
QJ
…..
ro~
~
o
E
QJ
”C
ro
u
o
Vl
”Miljövård hämmar näringslivet.”
”Vill man göra något åt koldioxidproblemet
skall man titta i Kina, inte i Tyskland.”
”Miljöpolitiken lider av en
administrativ overkill.”
från att aspirera på att bli kanslerskandidat i valet 1998. Med ett tyskt
talesätt sade han bland annat: ”Det
finns inte plats för så mycket som ett
löv mellan mig och Gerhard.”
Men att Lafontaine gav upp
kanslerskapet innebar inte att han
gav upp maktanspråken. Redan i valrörelsen syntes en tydlig skillnad.
Schröder ägnade sig åt allmäntrevligt snömos och luddigheter om vikten av företagande och utveckling.
Lafontaine eldade de traditionalistiska kärntrupperna.
PAKTEN ÄR UPPLÖST
Nu pågår striden efter striden. Koht
är besegrad och pakten är upplöst.
Och i den står sig en politiker utan
kurs tämligen slätt. Att Schröder är
en sådan politiker avslöjar hans
meritlista från Niedersachsen.
Schröder talade redan innan han
blev kanslerskandidat mycket om
vikten av att satsa på forskning och
utbildning. Ändå drog Niedersachsen
ner forskningsanslagen 1997.
När Schröder 1990 blev ministerpresident utlovade han ett teknologiprogram på 400 miljoner D-mark.
Vid 1996 var det bara uppe i 23 miljoner. Och Schröder strök l 300 tjänster på högskolorna i sin delstat och
sänkte budgeten med 300 miljoner
D-mark. Trots att antalet skolbarn
ökade minskade han antalet lärare.
Att Schröder bildade koalitionsregering med de gröna är också
avslöjande, om man jämför med
tidigare uttalanden. (Jiirgen Prittin,
talesman för de gröna, har för övrigt
om Schröder sagt: ”Mannen har helt
enkelt inget program.”) Till schrö-
ders miljöpolitiska uttalanden under
tiden som ministerpresident hör:
”Miljövård hämmar näringslivet.”
”Det är inte ens en myt utan helt
falskt.” (om att miljöskydd skapar
jobb).
”Miljöpolitiken lider av en administrativ overkill.”
”Vill man göra något åt koldioxidproblemet skall man titta i Kina, inte
i Tyskland.”
Han kritiserade också stränga
nationella standards – och kallade
dem ”symbolhandlingar som ersätter
reella resultat” – och påpekade att
man inte kan ställa en polis bakom
varje traktor.
Denna linje passade en man som
ville framhäva sig som näringslivsvänlig delstatspolitiker. Men samme
man samregerar nu med de gröna.
Trots alla tal är program och ledmotiv i partiet skrivna av andra,
framförallt av Lafontaine. För SPD:s
traditionalister har Schröder slagit väl
ut. Som Detlev Hensche, chef för
fackförbundet IG Medien, uttryckte
det redan före valet: ”Opportunister
har också sina fördelar. Vartåt de lutar
beror på vilket tryck de utsätts för.”
GAMMAL NYTÄNKARE
Skall man visa på någon tysk socialdemokrat som står för förnyelse i
Tony Blairs anda får det, bisarrt nog,
faktiskt bli ringräven och förre förbundskanslern Helmut Schmidt.
Hans relativt nyligen utkomna bok
Globalisierung (förlag: Deutsche
Verlags-Anstalt) är baserad på tre
föreläsningar som Schmidt har hållit
vid Heinrich-Heine-Universität i
Diisseldorf.
Schmidt föreslår att näringsdepartementet avskaffas eftersom det
”ändå bara är ansvarigt för att öppna
utställningar och felaktiga konjunkturprognoser.” Han berättar om
grundaren av den världsomspännande BP-koncernen, som startade
sin verksamhet i ett garage, och
påpekar att det aldrig hade kunnat
ske i Tyskland, ”då man enligt tysk
byggnorm inte får ha fönster i ett
garage.” Schmidt uttalar sig också
för en ”företagsnära lönebildning”
utan centrala förhandlingar och
klagar över en förstelnad arbetsmarknad.
Och skattepolitiken? Jo, ”politikerna tar inget ansvar”, skriver
Schmidt. ”Varje gång de spenderar
pengar har de en skuld till väljarna.
De har en medborgerlig och moralisk
plikt att berätta vad de gör och hur
det går.”
Helmut Schmidt är 80 år gammal.
Det är 17 år sedan han var förbundskansler. Men sedan dess är det
han, inte SPD, som har utvecklats.
Mats Linder (mats.linder@svd.se)
är ledarskribent i Svenska Dagbladet.
lm lSvensk Tidskrift 11999, nr 1 l