Print Friendly

Mats Johansson; Svenska partier och organisationer

Av Redaktionen | 31 december 1991


1991


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

MATS JOHANSSON:
Svenska partier och organisationer
S
verige är en parlamentarisk demokrati. Av detta dras ofta slutsatsen
att det är de i riksdagen representerade partierna som styr samhällsutvecklingen. Denna traditionella syn är också
utgångspunkten för statsvetarna Mats
Bäck och Tommy Möller när de i läroboken ”Partier och organisationer” ger en
översiktlig beskrivning och analys av det
politiska Sveriges etablissemang.
Mats Bäck och Tommy Möller: Partier
och organisationer. Allmänna Förlaget
1990
Det är en faktaspäckad framställning som
försvarar sin plats i referenshyllan bredvid en kurslitteraturens klassiker som
”Sverige efter 1900″, elvanderska och
lewinska organisationsstudier och den
fårska maktutredningens alla volymer,
strax intill de verkliga läroböckerna om
politik: memoarerna, biografierna,
böcker av typen Halberstams Kennedykrönika ”The Best and the Brightest”,
Allen Drurys och Jeffrey Archers maktspelsromaner, för att inte nämna LynnJays suveräna lV-serie ”Yes, Minister”.
De senare kategorierna av kött och
blod ger ofta en mycket verkligare bild av
politikens inre liv bakom kulisserna än
aldrig så korrekta statsvetenskapliga avhandlingar. Det inses lätt av den som arbetat i partipolitiken Gag menar, på min
tid i moderaterna var det Gösta som bestämde), men kanske förbises vid våra
lärosäten. Under några terminers karriär
som student i statsvetenskap i början av
70-talet nåddes jag aldrig av någon djupare kunskap om politikens konst, utan
drunknade i ointressets flod av illa ihopkomna amanuenskompilat
Bäck-Möller får kortfattat med partiledarna i översikter över partierna. De har
också-hunnit fånga upp den nya bilden av
det politiska spelet i Sverige och tecknar
både de etablerade organisationernas legitimitetskris och de nya rörelsernas
framväxt. De gamla må ha monopol på
skattebetalarnas pengar, ca 10 miljarder
kr per år i·olika stödformer, men i den levande debatten är det ju andra röster än
cementhäckarnas som står för den intellektuella dynamiken och framtiden.
För bättre balans i perspektiven förmår
författarna till nästa upplaga förhoppningsvis utvidga sitt resonemang om socialdemokratins kris, samt miljö-, fredsoch övriga iderörelsers betydelse för det
politiska klimatet. Icke minst den marknadsekonomiska ideutveckling som SAF
och näringslivet i stort stött under 70- och
80-talen förtjänar större utrymme
(grundarbetet i den historieteckningen
har f ö utförts i några aktuella verk, se t ex
”Bra för Sverige” av P J Anders Linder
och Anders Grönstedt, Sellin 1990).
I nästa upplaga kan författarna också
åtgärda smärre ofullkomligheter, som t ex
antagandet att ledare för ytterkantspartier har svårare att få höga popularitetspoäng i hela valmanskåren Gfr t ex Lars
Werner och Bert Karlsson med Ingvar
Carlsson och Olof Johansson). SAF äger
inte nyhetsbyrån NPT eller Timbro förlag, och LO har ingen vice ordförande.
Några beskrivningar i sakfrågor som
kärnkraft och EG har också blivit överspelade av händelser efter tryckning.
En orättvis läsare skulle dessutom anmärka att det perspektiv författarna valt
– koncentration på partier och organisationer – är ett resultat av en statsvetenskaplig syn på samhället med rötter i en
158
förgången ”svensk” modell. Här saknas
en utförligare analys av t ex mediaelitens
stora betydelse för striden mellan partier
och organisationer om problemformuleringsprivilegiet, och i den teoretiska överbyggnaden borde man i moderna framställningar om partiers och organisationers roll inte längre kunna undgå att ta
ställning till Friedrich Rayeks och österrikarnas tänkande om samhällets styrbarhet.
TIIEDE PALM:
Det finns sålunda bland mindre vetande läsare risk för missuppfattning när författarna i förordet hävdar att ”politiska
partier och organisationer är huvudaktö-
rer i den process varigenom offentliga beslut och icke-beslut tillkommer”, eftersom
man med denna definition synes utesluta
marknadskrafternas och mediaelitens betydelse för vårt politiska system, eller åtminstone tänker sig dem underordnade.
Och så förhåller det sig ju inte.
Ambassadör i Helsingfors
N
ågon gång på våren 1959 lät Finlands president Urho Kekkonen
offentliggöra ett förslag, som
gällde hela Norden. Han menade att man
borde börja överläggningar om ett nordiskt försvarsförbund. I detta skulle Finland ingå tillsammans med Danmark,
Norge och Sverige.
Ingemar Hägglöf: Dagbok från Salutorget. Norstedts 1991
Det var mycket svårt att taga detta på allvar. När förhandlingarna om ett nordiskt
försvarsförbund tio år tidigare brutit samman – Tage Erlander talade åtskilliga
gånger om detta som hans värsta misslyckande- hade både Danmark och Norge anslutit sig till NATO. Därmed hade de
fått lösning på sina försvarsproblem, och
tillfredsställande lösningar dessutom.
Sannolikheten för att de skulle lämna
NATO för att söka stöd hos Sverige och
Finland var minst sagt obetydlig. Vilka
fördelar Sverige skulle ha av ett sådant
försvarsförbund var också svårt att förstå.
Tiden hade gått förbi möjligheten av ett
sådant förbund.
Vid ett senare tillfålle underströk presidenten i ett tal, att Finland kunde förbli
neutralt i fred men inte i krig. Att analysera den deklarationen var tydligen en uppgift för diplomaterna i Helsingfors. Allt
vad president Kekkonen hade att säga vid
olika tillfållen noterades givetvis, men vilka slutsatser man kunde draga var olika.
En sådan slutsats ansågs dock vara säker.
Både den brittiska och den amerikanska
ambassaden skulle sannolikt rapportera
hem till London och Washington att presidenten gick Sovjetunionens ärenden, nu
som annars.
Det var uppenbarligen av stor vikt för
Sverige att få veta vilken inställning Finlands president hade till oss och till hela
Norden i övrigt. Samtidigt gällde det att
fastställa i vilket förhållande presidenten
stod till Moskva. Enligt finsk lag ansvarade presidenten personligen för Finlands
utrikespolitik, medan utrikesdepartementet med utrikesministern, från vilken
regering han än kom, skötte rutinerna.En
uppgift för den svenska ambassadören
var att komma på god fot med presidenten.
Ingemar Hägglöf, utnämnd ambassadör 1964, fick i uppdrag att göra just detta. Det var hans chef i Stockholm, dåvarande utrikesministern Torsten Nilsson,
som gav honom det. Nilsson själv hade
små förutsättningar att inleda vänskaplig
samvaro med andra än socialdemokrater.
Tage Erlander misstrodde Kekkonen,
mindre därför att denne var agrar utan
därför att han alltsedan krigsansvarighetsprocessen efter kriget ansågs vara
alltför nära förbunden med Moskva. Det
blev Hägglöf som kom att sammanföra
Erlander och Kekkonen och det visade
sig, att de två herrama trivdes väl tillsammans.
159
En annan som bör nämnas i sammanhanget var Väinö Leskinen, en socialdemokrat och en duktig politiker av yngre
årgång, vän till Erlander, en god källa för
Hägglöf och åtminstone respekterad av
Kekkonen. Däremot var har inte accepterad av Moskva. Det dröjde länge innan
han, möjligen på initiativ av Kekkonen,
reste till Moskva- till Canossa sade man i
Helsingfors – för att förhöras. Så blev
han till sist godkänd.
Att Finland var beroende av Sovjetunionen var ingen hemlighet, men att
landets president var så till den grad hörsam mot Moskvas önskningar och rent av
direktiv måste ha varit både överraskande
och tankeväckande för en svensk diplomat.
Det är påfallande hur mycket Kekkonen dominerar Hägglöfs minnen från
Helsingfors. Emellertid löste denne sitt
uppdrag och nådde fram till presidenten
och vann hans förtroende. Att Hägglöf
hade nära till honom bidrog väl- Sveriges ståtliga ambassad ligger några hus
ifrån presidentpalatset vid det bekanta
salutorget. Därav bokens titel; hur sedan
arbetet gick, hur tröttsamt men samtidigt
tillfredsställande, får man en god bild av i
Hägglöfs intressanta bok. Den är dess~
utom både välskriven och lättläst – i alla
avseenden en bok att rekommendera.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner