Print Friendly

Mats Johansson; Lennart Bodström

Av Redaktionen | 31 december 1983


1983


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

/
Dagens namn
MATS JOHANSSON:
Lennart Bodström
Det berättas elakt bland journalister att
när Lennart Bodström utsetts till utrikesminister fanns inte några tårtor att
uppbringa i hela Stockholms innerstad.
TCO-kansliet hade kalas för att fira chefens avgång …
Men det är nog inte sant. Bodström
har varit en populär chef, åtminstone
bland de TCO-socialister som följt honom till UD. Han har varit så populär att
han belönats med pension. Icke ålderspension eller invalidpension eller förtidspension, utan den typ av förmånspension, som numera tillkommer yngre
statsmän i karriären.
För den sant självuppoffrande människa som Lennart Bodström innerst inne
är, måste debatten om hans pension ha
varit smärtsam. Som van kvartsmiljonär
fann han inget konstigt i att han skulle
kunna kvittera ut 15 000 kr per månad i
TCO-pension, samtidigt som han lyfte
statsrådslön på 17 000 kr per månad.
”Jag tänker inte avstå pensionen. Jag
har ju inget dåligt samvete”, meddelade
Bodström i Aftonbladet, en av de tidningar han inte slänger på luren åt.
Men när den politiska verkligheten
trängt sig på, likt ett gräsrotsmotstånd
mot fonder, kom Bodström på andra tankar. Kanske har han nu också slutat att
lämna radiostudios i protest mot att hans
privatekonomi kommer på tal.
Vad Bodström inte förstod, förrän
hans partivänner talade om det, var att i
det Jämlika Partiet bör man vara jämlik,
på det att ingen skall bli avundsjuk.
Annars hade nog många TCO-medlemmar unnat honom TCO-pensionen
nu, vid blott 54 år, efter hans säkert mycket tröttsamma strid mot TCO-medlemmarna. Bara han verkligen hade pensionerat sig. Det hade å andra sidan varit
synd, Sverige hade tappat en av sina få
politiska profiler. Man hade ju smått
vant sig vid Bodströms såväl fysionomiskt som politiskt fyrkantiga appari·
tion. Nog blir det svårt för hans efterträ-
dare, Rosengren med de runda hörnen,
att på samma sätt med myndigheten hos
en sentida bourbon hävda att ”TCO, det
är jag”.
Denna pondus är inget nytt drag hos
Bodström. Redan under studentåren
lärde han sig den verkliga innebörden i
frasen ”sätt människan i centrum” . Vem
människan i Bodströms centrum är, har
Sven Delblanc skvallrat om i en skröna
Expressen: ”Jag var oense med honom
någon gång, men alltid med dåligt samvete. Det var som att vara osams me
Kebnekaise. Lennart valdes till först
kurator för nationen, så fort det på någ
sätt kunde ordnas. Han tackade för för·
troendet i ett litet tal, mycket korrekt
och kanske litet torrt. Han lät förstå all
det inte var en dag för tidigt. Men Yl
insåg att han inte var direkt missnöjd
med oss, och det var en stor lättnad.”
För egen del tränger sig ett personli
minne av Bodström på. Jag kommer ofta
ihåg det, när jag vaknar om natten.
Det var när han skulle ta itu med fondmotståndet i den borgerliga land
ortspressen. Han hade låtit TCO-kansliet kartlägga vilka skribenter som ofta
kritiserade honom. Vi blev kallade f
hans nya slott, magnifika gamla Fares
på Lidingö, som höll på att göras om t
kursgård. Först blev det utskällning: i
timme höll TCO:s ordförande förer
ning om sina demokratiska rättighete[
om TCO:s stolta historia, om ATP-st·
den, om nödvändigheten av kollekti
fackföreningsfonder. Vi var djupt imponerade, alla sex. Vi kände oss som om vi
omedelbart borde avgå frivilligt ur politbyrån efter att ha bekänt landsförräderi.
Men vi hämtade oss till middagen.
Styrkta av all den goda whisky och cognac som Bodström förlät oss med, meddelade vi vår avsikt att trots de nyvunna
insikterna fortsätta fondmotståndet. Nå-
gon tid senare publicerade TCO en utredning, sammanställd av några statsvetare, om hur illasinnade vissa ledarskribenter var mot TCO. Nya WermlandsTidningen var visst värst.
Det blir väl svårare med representationen nu, åtminstone vad gäller starka
drycker åt journalister. Å andra sidan
slipper Bodström bry sig så mycket om
medlemmar. UD harju inga medlemmar.
UD har tjänstemän. Och de lär vara mottagliga för den bodströmska charmen:
”Media underskattar honom. Han är seriös, vetgirig, envis. Han vet att han behöver lära sig mycket – och han lyssnar.
Han har en egen uppfattning om svensk
utrikespolitik och blir inget lydigt redskap åt Palme.” Så lyder ett preliminärbetyg från ett kritstreck vid Gustaf Adolf
Torg. Där tycker man om utrikesministrar om lyssnar.
På Rörelser behöver väl Bodström
inte lyssna så mycket, han är ju van att
köra över sådana. Han har bötjat bra: på
kort tid har Sverige fyllt på kapital i
vänsterns hatobjekt IDB, slutat tjata i
FN om gerillastöd till Öst-Timor, samt
inte via Nordens representant protestess
rat mot IMF-lån till Sydafrika. Fast nog
kommer Palmes vakthundar Pierre
Schori och Jan Eliasson att se till att
Bodtröm inte får något svängrum utöver
vad den (numera) dubbelmoraliska utrikeslinjen medger, i pendiandet mellan
stöd till socialistregimer och stöd för
svensk export.
På det säkerhetspolitiska området har
det bötjat sämre. Allt kan inte skyllas på
Bodström, han kontrollerar lika litet som
någon annan Maj Britt Theorin, nedrustningens femme fatale. Hennes nyskapande i frågan om Östersjön skall ingå i
en kärnvapenfri zon i Norden har inte
ens den semantiskt begåvade Bodström
kunnat dölja, än mindre hennes lögn om
att inte ha godkänt en intervju i Svenska
Dagbladet i samma ämne.
Bodström själv är ingen trojansk åsna.
Dessutom har han snygga gångkläder,
vilket är viktigt för en utrikesminister.
Men har råkat illa ut ändå, han råkade ut
för Carl Bildt. Det ser ju så illa ut när
Sveriges utrikesminister tvingas stå till
svars för en moderat, när tungan har glidit. För det var mycket glid i tungan, när
Bodström myntade den s k Bodströmdoktrinen: att Sverige inte skall kritisera
system, bara ”företeelser” vi inte gillar i
vår omvärld.
Han kan ju inte gärna ha menat att de
socialistiska systemen skall gå fria från
kritik, att Sverige skall se med samma
ögon på öst och väst. Han menade nog
bara att Sverige inte skall vara något
världssamvete längre?
/

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner