Print Friendly

Mats Johansson; En saxofonliberal är bättre än en limousinliberal

Av Redaktionen | 31 december 1992


1992


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

MATS JOHANSSON:
En saxofonliberal är bättre
än en limousinliberal
Bill Glinton drar in i Vita Huset
med tyngande vallöften och stöd
främst från svenska massmedia
som äntligen ”vann” valet.
Hans ‘Jordskredsseger” är i
själva verket ett av de svagaste
resultat någon amerikansk president under 1900-talet uppnått.
När väljarna upptäcker att vallöftena skall betalas med skattehöjningar för medelklassen börjar också Glintons problem att
visa sig, spår Mats Johansson.
Mats Johansson är chef för det
marknadsekonomiska institutet
Timbro och var i mitten av BOtalet korrespondent i Washington,OG.
E
n lustig sak hände USA:s president George Bush på hans väg in i
historieböckerna; han förlorade,
och reduceras därmed till en fotnot efter
Ronald Reagan, sörjd främst av fru och
hund.
Hans sorti följer en politisk konjunkturcykel i amerikansk presidentpolitik efter andra världskriget. Efter några perioder med Eisenhower tröttnade folket på
det republikanska styret och satsade på
en yngre demokratisk senator, som såg ut
att ha nya ideer. Men det gick inte så bra
för John F Kennedy- han trappade upp
Vietnam-insatsen, misslyckades med invasionen av Kuba, lekte atomkrigsleken
med Sovjet och mötte slutligen en baneman i Dallas.
Efter några perioder med fifflaren
Nixon och hans stand-in Gerald Ford
tröttnade folket åter på republikanerna
och satsade på en yngre demokratisk
guvernör, som såg ut att ha nya ideer – en
man från sydstaterna, obefläckad av den
nationella nivåns trauman efter Vietnam
och Watergate. ”Jag är inte advokat och
jag kommer inte från Washington”, framhöll Jimmy Carter träffande som sina
främsta meriter i valkampanjen 1976.
Men Carters Georgia Boys hittade inte
så bra i Washington, och själv var han så
tråkig att klockorna stannade och ljuset
slocknade i varje sal där han inträdde.
Han lär vara den ende amerikanske president som somnat under sitt eget anförande, och i valkampanjen 1980, när han behövde demonstrera handlingskraft och
tuffhet mot Iran, ertappades han av journalister under en utflykt i skogen med att
försöka slå ihjäl en aggressivt anfallande
kanin – och misslyckades! Denna Killer
Rabbit Story blev sinnebilden för Carters
506
period. Mot den bakgrunden kunde Ronald Reagan göra Amerika stort igen.
Men efter tolv års republikanskt styre
var det 1992 åter dags för folket att tröttna och vända sig till en ung demokratisk
sydstatsguvernör igen, som kanske har
nya ideer. Alla såg ju att den gamle president Bush behövde vila sig efter Japanresan; amerikaner gillar inte tanken att
ledas av en man som svimmar i 1V:n i
deras vard~gsrum.
Att Bush-perioden skulle sluta så, var
inte svårt att tänka sig för den som följde
teamet Bush-Baker under Reagan-åren
– till skillnad från sin president utgjorde
de ett sällskap ur överklassen utan annan
egen profil än ett markerat ointresse för
den välståndsskapande medelklassens inrikes hjärtefrågor. Denna medelklass
uppskattar inte konservativa politiker
som höjer skatterna, i USA lika litet som i
Thatchers Storbritannien och Carl Bildts
Sverige, read my lips.
Så nu drar Bill Clinton och hans Arkansas Boys snart in i och kring Vita
Huset, med tyngande vallöften i bagaget
och stöd främst i de svenska medier som
äntligen ”vann” valet. ”Jordskredssegern”
som Clinton sägs ha vunnit är i själva verket ett av de svagaste resultat någon amerikansk president under 1900-talet har i
ryggen vid inträdet i ämbetet. Att en majoritet av väljarna föredrog Bush och
Perot framför Clinton är inte konstigt,
med tanke på oklarheterna om hans politik och framför allt person. För majoriteten var det naturligtvis otänkbart att rösta
fram en person till nationens högsta ämbete som undvek erfarenheten av Vietnam-tjänstgöring, men inte erfarenheten
av såväl narkotika som älskarinna.
Den minoritet som stödde Clinton
räckte dock för att nu ge honom mandat
att bl a lägga fram ett förslag om nationell
sjukförsäkring som slutligen kan ruinera
statsfinanserna. USA är inget litet landsting utan en världsdel med enorma incitament för politiker och väljare att genomföra reformer som man låtsas att någon
annan får betala. När man upptäcker att
Clintons vallöften skall betalas med skattehöjningar för medelklassen börjar
också Clintons problem att visa sig.
Många svenskar tror att det är presidenten som beslutar i amerikansk politik,
men Washingtons maktcentrum i inrikespolitiska frågor heter fortfarande kongressen. Och när skattehöjningarna skall
beslutas i kongressen kommer t o m svenska korrespondenter att rapportera hem
om presidentens växande svårigheter att
idka enpartistatens maktutövning, åtminstone efter de första hundra dagamas
smekmånad med opinionen. Då återstår
att se om Bill Clinton är en ledare och har
ett politiskt program, med vilket han kan
få sitt partis majoritet i senat och representanthus att entusiasmera folket.
Clinton gjorde dock slut på den traditionella vänsterkoalitionens minoritetsoch intressepolitik som låg bakom Mondales och Dukakis valfiaskon, och framför allt gav han saxofonen en rättmätig
plats i valhistorien. En man som spelar
saxofon i 1V-shower och har rockmusik
som stämningsskapare i sin kampanj i
stället för mjäkigt countryplonk, kan inte
vara fel helt igenom.
Han är åtminstone att föredra framför
den amerikanska östkustvänster som kallas limousinliberaler, den som förfäras
över USA:s fattigdom och elände med utsikt från baksätet i sin luftkonditionerade,
chaufförsdrivna lyxkärra ala Stig Malm.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner