Mats Johansson 60 år
Högerpressen som bildningsbärare

Det brukar sägas att på ett svenskt bibliotek finns det vanligen åtskilliga volymer i ämnet marxismens och socialismens idéhistoria, motsvarande alster rörande liberalismen fyller åtminstone några hylldecimetrar. Antalet opus om konservatism är dock vanligen lätt räknade. Kanske speglar det inköparnas historiska politiska preferenser. Lägg därtill att konservatismen har en något annan karaktär än de övriga ideologierna, dess kanon av tänkare är helt enkelt kortare.

Pressforskaren möter en liknande bild när det gäller tidningshistoria. Den liberala pressen är förhållandevis väl dokumenterad. Den socialdemokratiska pressens historia rymmer visserligen ekonomiska haverier, konkurser och nedläggningar, men rörelsen har som i så många andra sammanhang varit väl medveten om betydelsen av att skriva sin egen historia. Genren moderat pressforskning är minimal.

Det kan tyckas paradoxalt eftersom en stor del av den moderata pressen just gått till historien. Tidningsdöden beskrivs oftast som ett hot mot den fria – läs socialdemokratiska – åsiktsbildningen. Men en gång fanns i merparten av Sveriges större städer också levande konservativa pressorgan. Dess frånfälle sörjdes visserligen av läsare, men fick sällan några minnesrunor tecknade i de nationella sammanhangen. På den moderata tidningskartan är Skåne i dag en helt vit fläck. Detsamma gäller rikets andra metropol, Göteborgsregionen. Med undantag av huvudstaden där Svenska Dagbladet utges kan likhetstecken i dag sättas mellan moderata tidningar och landsortspress.

Den liberala pressens övertag illustreras inte bara med dominerande tidningar i de tre storstadsregionerna, utan också av att den liberala pressföreningen, Vänsterpress, även är Europas äldsta. Ett epitet som ironiskt nog Högerpressens förening gjorde anspråk på i samband med sin 75-årsdag.

Att historien är oskriven säger emellertid inget om den svenska högerpresens betydelse såväl i historien som i våra dagar. Mycket trycksvärta har förbrukats sedan Sverige blev tidningsläsandets land och konservativa tidningar utgavs över praktiskt taget hela riket. Då var det opinionsbildande uppdraget satt i första rummet, på andra sidan. Tidningar grundades för att påverka samhälle och politik. Det är något som möjligen lätt glöms bort i dag, när den opinionsbildande verksamheten är ett av många uppdrag. Och när en koncern äger tidningar med snart sagt hela färgskalans politiska kulör.

Den moderata pressens historia är dess ägares och redaktörers. Under åren har banden mellan parti och press tunnats ut, sannolikt till glädje för bägge parter. Lojaliteten för dagens ledarskribenter är vanligen mot idéer och inte mot en parlamentariskt vald församling. Det har gjort pressen röster mindre förutsägbara, mer intressanta och sannolikt också betydligt mer betydelsefulla. Den politiska beteckningen – M – kan dock förvilla i något fall. Var finns oberoendet? Inflytande över stiftelser finns i flera fall – det gäller Stiftelsen Barometern och den stiftelse som äger Norrköpings Tidningar koncernen. Men M – står för en moderat linje – inte moderaternas. Kvar från partipresstiden finns Högerpressens förening som ett allt mer självständigt nätverk för redaktörer och direktörer. Pengar från det tidigare moderata tidningsägandet förvaltas i dag av Medialen, som moderaterna fortfarande utövar ett inflytande över. Svenska Nyhetsbyrån, majoritetsägd av landsortstidningar, levererar ledare till tidningar som saknar egna skribenter eller önskar kompletterande material.

Att det ideologiska arvet värnas är namnet på den moderata pressföreningen – Svenska Högerpressens förening – ett tecken på. Ordet ”höger” blev efter 1968 politiskt inkorrekt. I Press-Sverige är emellertid också gamla politiska motsättningar kvar. Namnet Högerpressen ska också ses i relation till Vänsterpressen. Namnet förbryllar och ger associationer till vänsterpartiets tidning med samma namn. Att den liberala pressen fortfarande identifierar sig med namnet vänster förvånar säkert. Den historiemedvetna känner väl till att det samlade vänsterblocket under det moderna Sverige framväxt bestod av liberaler och socialdemokrater. I dag är klimatet mellan vänster- och högerpress långt ifrån arktiskt. En och annan ledarskribent har vandrat mellan tidningar med olika färger. Vid något tillfälle har de två pressföreningarna mötts i ett gemensamt arrangemang med Centerpressen. Alliansanda till trots, det är längre ideologiskt än geografiskt från högerliberalerna i Kristianstad till Nerikes Allehanda i Örebro. För de vänsterliberaler som sett kristdemokrater som mer ideologiskt avlägsna än socialdemokrater är samarbete med Högerpressen milt uttryckt inte högst på dagordningen.

Inte heller finns någon beröringsskräck till ideologier eller till konservatism i den moderata pressfären. På Moderata Samlingspartiets senaste stämma lyckades ombuden till sist köra över partiledningen. Orden konservatism och liberalism skulle med i programmet. Något år innan hade Nya Wermlands-Tidningen ägare – familjen Ander – beslutat att dess tidningars ledarsidor skulle benämnas konservativa. Stiftelsen Barometern, som äger 50 procent av Gota Media slår fast att Barometern och Smålandsposten ska värna konservativa idéer, vid sidan av uppdraget att hävda kristna värderingar. Ideologiernas död märks i vart fall inte på ledarsidorna.

Ledarsidornas uppdrag får sägas ha blivit än mer betydelsefullt i en tid när politiska företrädare allt oftare hakar på opinioner än skapar opinion. I partierna har chefsideologerna försvunnit och ersatts med chefskommunikatörerna. Till detta kommer att berättelser formas och sänds ut från en växande PR-industri. Tidningarnas opinionsbildning ter sig därför som unik i vårt samhälle. Avsändaren är tydlig, men obunden från organiserade intressen. Resurser finns att varje dag kommentera skeenden från en lokal horisont. På ledarsidan finns möjligheten att formulera ställningstaganden utifrån idéer och utan hänsynstaganden till det parlamentariskt möjliga eller till de målgrupper som mejslats fram från återkommande väljarundersökningar.

I en tidningsvärld i förändring där en och annan ställer frågorna om direktörerna och siffrorna väger tyngre än redaktörerna och bokstäverna lever här kvar en kvalitetsjournalistik. Och sidorna är lästa, vilket ledarskribenterna varit dåliga på att uppmärksamma. Undersökningar visar att över hälften av läsarna tar del av ledarsidan i Svenska Dagbladet. Var tredje prenumerant läser ledarsidan i Smålandsposten, enligt Sifo. Det är lika många som läser sportsidorna. När sociala medier tar semester under juni, juli och augusti produceras förstaledare och stick sex eller sju dagar i veckan på redaktionerna. Där har blivande ministrar, riksdagsledamöter och regeringstjänstemän som vikarier på somrarna lagt pannan i djupa veck och producerat texter i idéernas tjänst.

Det talas ofta om den moderata pressen som konservativ. Bestämningen ter sig över tid adekvat, men perspektiv och ideologiska synsätt har också varierat över tiden. Högerpressen har varit och är bred. Där fanns euromotståndare och emuanhängare. Och visst, en och annan nyliberal har skrivit ledare i Västervik och i Växjö, även om personer med konservativa synsätt under senare år dominerat i spalterna. I den moderata pressen lyser inte spörsmål som familjepolitik, sekularismens problem eller den medicinska etikens utmaningar med sin frånvaro, även om ämnen som företagande, Europapolitik och rättsstat möjligen är mer frekventa.

Flaggskeppet är naturligtvis Svenska Dagbladet som under många år också rekryterat skribenter från andra M-märkta tidningar. Under Mats Svegfors och Håkan Hagvalls tid på tidningen retades bunkergängets moderater upp av den fria linjen. Prenumerationer sades upp i protest mot ”bristen på lojalitet”. Tidigare Timbrochefen Mats Johansson fick sedan under några år i svensk politik, då borgerligheten inte ens fanns på banan, uppdraget att formulera en liberalkonservativ kritik av den socialdemokratiska Göran Persson-hegemonin. Svenskan utgjorde oppositionen.

I dag finns Mats Johansson i riksdagen tillsammans med tre andra publicister som alla vandrat från tredje till första statsmakten. Hans Wallmark som länge fungerade som mentor och rekryterare för unga ledarskribenter. Cecilia Brinck som verkat i Västervik och Kalmar. Och Maria Abrahamsson som inspirerat andra publicister till deltagande i tv-soffor och debatter. Pennan räcker inte för att slå igenom i bruset i dag, det krävs också deltagande på etermediernas scener. Under förra mandatperioden satt Gotlands Allehandas tidigare chefredaktör Rolf K Nilsson i de folkvaldas församling. Där fortsatte han, inte alltid med partiledningens varmaste applåder, att driva de frågor som på Gotland gjorde honom till en populär publicist och sedan inkryssad ledamot. Den ledarskribent som går till andra sidan – från granskare till att granskas – har ju också att värna sina gamla ideal om trohet gentemot läsare.

Mats Johanssons efterträdare PJ Anders Linder förde först SvD:s opinionsbildning i de sociala medierna, och spelade sedan en viktig roll som understödjare av av den borgerliga regeringsalliansen inför valet 2006.

Att det råder en renässans för opinionsjournalistiken är Jönköpings-Posten ett bevis på. Länge fylldes ledarna i Hallpressen med cirkulärledare, i dag har en politisk redaktör vid namn Dan Sylvebo anställts i Jönköping. Tidningen etikett är oberoende borgerlig – och JP har säkert tidigare betraktas som en liberal tidning.

Familjen Anders tidigare nämnda beslut att ändra NWT-koncernens tidningars linje från moderat till konservativ vittnar om såväl ideologisk förankring som ett tydliggörande av självständigheten. Henrik L Barvå med ett förflutet i studentföreningen Atheneum i Lund är uppdragets förvaltare och förnyare.  Anderfamiljen har också tidigare utmärkt sig att värna det opinionsbildande uppdraget genom att förvärva moderata tidningar såsom Enköpings-Posten.

Flera av utgivarna i NWT-sfären har i likhet med ledarskribenten i moderata tidningen i Luleå, Norrbottens Kuriren, fått känna på hur det är att verkligen uppfylla orden ”alltid i opposition”. I Norrbotten och i flera Värmlandskommuner som Arvika och Filipstad har det opinionsbildande materialet fått en särskild betydelse som utmanare av enpartikulturer. I Luleå efterträdde Johan Eriksson Gustaf Blomberg på posten. Då hade Bosse Östman mångårig chefredaktör på Västernorrlands Allehanda, som sålts ut, under flera år skrivit främst lokala ledare till Luleåtidningen.

Om medier allt oftare förknippas med ytlighet och lättviktighet har flera ledarskribenter genom åren personifierat bildning och kunskap. Johan Sundeen som efterträdde Tore Hägg som ansvarig på Borås Tidning gick vidare till Lunds universitet och disputerade i idéhistoria. Katarina Larsson leder arbetet på BT i dag. Där kan en annan del av den moderna journalistiken skönjas. Det personliga berättandet är allt viktigare. Närvaro och aktualitet är ledord för Larsson samt ledarskribenten Johan Söderström.

På Barometern där ensamredaktören Matti Häggström under den Socialdemokratiska eran hållit i pennan fick sedan en annan bildningsspridare vid namn Per Dahl ansvaret att förnya ledargenren. Historiska och idéhistoriska perspektiv präglade inte sällan Barometerns texter, medan de ekonomistiska perspektiven kom att dominera mainstream opinionsbildarnas. Han kom sedan att efterträdas av Ulf Wickbom.

Flera undersökningar visar att läsarna av landsortspress sätter stort värde på utrikesmaterialet. För unga är säkerligen Mellanösternproblematiken viktigare än frågan om momssatser. På tidningar som NT, NWT och Borås Tidning har lokala perspektiv också kombinerats med specialtexter om Östeuropa och framför allt också Ryssland. När realpolitiska eller utopiska tankar präglat utrikespolitikens partipolitiska dimension har till exempel Hans Stigsson Michajlov på NT under flera år givit läsarna inblickar i Moskvas strategier. På sidan skriver också ledarskribenten Mattias Olsson. Även Bo Ture Larsson, mångårig medarbetare och utrikeskrönikör på Svenska Nyhetsbyrån förtjänar i sammanhanget att nämnas.

En knutpunkt i högernätverket är också förhållandevis okända Svenska Nyhetsbyrån i Stockholm som i dag leds av Per Selstam och där Mathias Bred också skriver. Tidigare chefredaktören Fredrik Haage som arbetat såväl på Svenska Dagbladet som Östgöta Correspondenten är i dag talskrivare åt Kd-ledaren Göran Hägglund. Byrån stöttar upp tidningar med material och utbildar också morgondagens opinionsbildare genom den skribentskola som sedan tre år tillbaka bedrivs. Och till byrån knyts kontinuerligt nya skribenter.

Till kretsen ledarredaktörer ska också räknas dagerns generation skribenter bestående av Mats Linder på Gotlands Allehanda, Marcus Svensson på Smålandsposten och Ola Mårtensson på Västerviks-Tidningen. Tre skribenter som alla gjort sig kända utanför sina egna spridningsområden. Om tidningskrönikan i lunchekot en gång var målet för mången ledarskribent mäts sannolikt i dag framgång också i termer av genomslag i andra medier, tv, radio och sociala. Läsarna finns i dag inte bara i Lenhovda och Karlstad, utan i London och Krakow. Så når dagens högerpressredaktörer fler läsare än någonsin, trots att antalet tidningar reducerats. Så lever uppdraget, att självständigt skapa opinion för värden till världen vidare, med skillnaden att fler kanaler står till förfogande. Ingen punkt är satt för högerpressens om än oskrivna historia.

Martin Tunström är politisk chefredaktör Smålandsposten och ordförande Högerpressens förening.