Print Friendly

Mats Johansson 60 år
Chef på sitt eget sätt

Av Cecilia Brinck | 26 december 2011

Foto: Harriet Szabady

Möjligen har Mats Johansson faktiskt läst en och annan ledarskapsbok. Men i så fall har han med största sannolikhet läst den som något slags fantasylitteratur – som något som handlar om märkliga varelser i landet Långtbortistan som man kan göra lite stilla narr av. Mats ledarskap har nämligen aldrig präglats av någon överdriven hänsyn till relativt allmänt erkända fakta om ledarskap och om hur en bra chef bör bete sig.

Det betyder inte att han varit en dålig chef – ingalunda! Bara man köpte läget, och insåg att sånt där som man läste om på Svenska Dagbladets Idagsida (eller, som sagt, i någon av de ledarskapsböcker Timbro fortfarande gav ut), det var bara att glömma. Mats var chef på sitt eget sätt.

Att löneförhandla med Mats gick till såhär. Jag smög in i chefsrummet på Timbro och ombads med en nådig nick att slå mig ner i stolen framför skrivbordet. Om den var en decimeter lägre än den stol Mats själv satt i minns jag dessvärre inte, men låt oss för sakens skull anta att den faktiskt var det.

Foto: Peder Edström

Mats lutade sig bakåt och gungade lite på skrivbordsstolen, rättade till de runda glasögonen, knäppte händerna över bringan och sa: ”Jaha, och hur mycket tycker du att du är värd då?” Vad som då borde ha hörts i chefsrummet på Timbro var självklart ett flammande brandtal om hur oundgänglig jag var för firmans fortbestånd och budskapets spridande till alla förtryckta. Men icke. I stället kände jag mig ungefär som en sån där liten gumma i huckle i en bygdefilm från 30-talet: ”Nä men goa patron, ente sa ja ha nåra pengar ente! Va sulle ja med pengar te? De räcker så bra med ett kjoltyg och en körv te jul!”

Möjligen borde jag ha sagt just så – Mats har ju humor! – men inte ens det kom jag mig för att göra. Jag bara harklade mig lite nervöst och sa att men det ska väl inte jag uttala mig om. Maken till mesighet, jag skäms fortfarande, 20 år senare! Dock tror jag att jag faktiskt fick en liten löneökning – säkert exakt så mycket som Mats hade bestämt sig för från början…

Jag vet inte om ni märkt det, men Mats har ett visst kontrollbehov. Ett astronomiskt sådant, om man ska vara ärlig.

Foto: Bertil Wöllner

Jag jobbade alltså på Timbro förlag, som något slags kombinerad redaktör och förlagsfaktor, med redaktörsansvar för ett antal böcker och tekniskt ansvar för hela förlagets produktion. En utmaning på många sätt, inte minst när det gällde att förklara för förlagets rätt egensinniga författare varför man inte kunde trycka en bok på en vecka. Och att förklara det för chefen. Men jag lärde mig. Exempelvis insåg jag fort att alla korrekturhögar (det här vara alltså förr i världen när man fortfarande jobbade med sådant) skulle datummärkas. ”Läst av MJ 15/5 1994” kunde det exempelvis stå. För när sen boken levererades från tryckeriet och Mats efter en timme ringde och ilsket undrade varför korrekturfelet på sidan 263 var kvar kunde man titta i korrekturhögarna och säga att ”Ja men Mats, det är ingen av korrekturläsarna som markerat det – inte ens du! Och förresten, tycker du inte boken är fin!”

Foto: Bertil Wöllner

Mats hade en rätt egen uppfattning om det där med arbetstid – om vad som var och inte var arbetstid och hur det som han ansåg var arbetstid skulle tillbringas. Lunchrast? Glöm det – på lunchen ska vi ha möte/demonstrera för Baltikums frihet på Norrmalmstorg/inventera boklagret/träffa Mycket Viktig Person! Lunch kan du äta i morgon. Och jag kan inte minnas att vi beklagade oss över det – absolut inte direkt till Mats men inte heller när han var utom hörhåll. Det senare kunde man för övrigt aldrig vara riktigt säker på, på något underligt sätt verkade det mesta som hände och sas i lokalerna nå fram till chefsrummet. Det var liksom underförstått att när man arbetade på Timbro gjorde man det inte bara för att man behövde ett jobb utan för att man verkligen trodde på det Timbro stod för. Och det trodde man på dygnet runt, inte bara mellan nio och fem.

Mats är inte en chef för den som behöver bekräftelse. Han är inte en chef för den som knarkar beröm. Han är däremot en chef för den som känner starkt för saken, som är beredd att arbeta hårt för den, och framför allt en chef för den som
vågar säga ifrån och säga emot. Goda argument fungerar alltid på Mats och i åsiktsbranschen är det faktiskt betydligt viktigare än aldrig så många workshops om ledarskap.
Cecilia Brinck är riksdagsledamot (M).

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner