Print Friendly

Mats Hallenberg; Tyrannen, staten och den svenska modellen

Av Redaktionen | 31 december 2003


2003


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

tagit avstånd från förtal av Palme] var
förtal av Sveriges statsminister. Men tidningen ville inte gå vidare med hänsyn
till grundlagens meddelandeskydd.”
Peterson nöjer sig inte med telefonen: ”En gång försökte jag tränga
Svenska Dagbladets chefredaktör
Bertil Östergren mot väggen om hatkampanjerna. (… ) Han tog klart
avstånd från verksamheten. Men
samtidigt dolde han inte sitt eget hat
mot Olof Palme. ”Han är ett hot mot
den svenska friheten”, sa han.”.
Det är naturligt frestande att göra
kopplingar till IB och annan socialdemokratisk underrättelseverksamhet, vilka Petersson i likhet med
andra obehagligheter inte alls berör.
Och kanske ligger här bokens
verkliga värde. Det är här maktens
överväganden blir riktigt verkliga
och inte så smickrande. Det är här
vi kan förstå de stämningar och den
dynamik som fanns hos Palme och
hans medarbetare.
I vilken politisk kultur ringer en av
statsministerns närmaste män till tidningsredaktioner för att kartlägga politiska motståndare och för att nysta i
”ryktesspridning”? Och vad säger det
SVERIGES HISTORIA
Tyrannen, staten och
den svensl<a modellen
Av Mats Hallenberg
Den svenska statens historiska rötter har blivit ett hett
debattämne. Men det är fortfarande oklart varför både
bönder och adel slutade kämpa emot centralmakten
under 1500-talet.
D
ET ÄR INNE med statsbyggare just nu. Gunnar Wetterbergs två-
bandsverk om rikskanslern Axel Oxenstierna presenterades i början av
hösten. Före jul begåvades boklå-
dorna så med två nya biografier över
Gustav Vasa: Lars-OlofLarssons kritikerrosade Gustav Vasa. Landsfader
eller tyrann? samt Richard Ringmars
Gustaf Eriksson Vasa. Kung Kamrer
Koncernchef.
Vadan detta plötsliga intresse för
flera hundra år gamla statsmän? Är
det månne ett uttryck för nationens
behov av historisk identitet i dessa
tider av europeisk integration? Eller
bara en eftergift åt en läsekrets som
ständigt törstar efter fler böcker om
kungar och krig? Om Gustav Vasa
IllSvensk Tidskrift l2oo3, nr 1 l
finns ju dessutom sedan tidigare en
gedigen levnadsskildring, Ivan Svalenius femtio år gamla Gustav Vasa.
Historieprofessorn Lars-Olof
Larsson kan knappast anklagas för
att vara någon ytlig opportunist.
Larssons Vasabiografi är en frukt av
nära fyrtio års källforskning om
svensk äldre historia. Verket har kallats ”nydanande” och bemötts med
storögd respekt av dagspressens
recensenter. I december belönades
det också med Augustpriset, branschens finaste hedersbetygelse.
Larssons bok förtjänar mycket av
det beröm den fått. Den är både välskriven och innehållsrik, lika tilltalande för akademikern som för den
allmänt historieintresserade. Larsson nöjer sig inte med att skildra
kungens levnadsbana, utan sätter
om den person som gör det? Det kanske
Peterson funderar på inför sin nästa bok.
Snart sjutton år efter mordet på
Sveavägen förblir en balanserad, fullständig och verkligt informativ biografi över OlofPalme oskriven. Thage
Peterson har inte gjort arbetet lättare.
Fredrik Johansson (fredrik.johansson@kreab.com) är konsult på Kreab.
BOKFAKTA
Författare: Thage G. Peterson
Titel: Olof Palme- som jag minns honom
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2002
hela tiden in hans gärningar i större
sammanhang: politiska, religiösa,
sociala och kulturella. På köpet får
läsaren kunskap inte bara om Gustav
Vasa utan också om svensk och europeisk samhällsutveckling i stort. Men
nydanande?
UTDÖD HISTORIESYN?
Syftet med Larssons bok är att en
gång för alla ta död på uppfattningen om Gustav Vasa som den gode
landsfadern, en vresig patriark med
folkets bästa för ögonen. Larsson vill
lyfta bort det nationalromantiska
skimret och istället avslöja kung
Gustav som den hänsynslösa och
giriga maktmänniska han i själva
verket torde ha varit. Till sin hjälp
tar han Machiavelli, ständigt lika
aktuell när det gäller att diskutera
förhållandet mellan makt och moral.
Ett genomgående tema hos Larsson är att svenska historiker i gemen
haft en alltför överslätande inställning till den gamle ”tyrannen”. Man
har inte velat se övergreppen utan
hellre hänvisat till ”statsnyttan” och
det stora nationella projektet. Här
blir det hela lite övertydligt: de historiker Larsson argumenterar mot är
i huvudsak det tidiga 1900-talets
giganter, Gottfrid Carlsson och Emil
Hildebrand, samt populära historieberättare som Fryxell och Grimberg.
Deras bild av Gustav Vasa som frihetshjälte har metodiskt monterats
ned av efterkrigstidens historiker,
inte minst genom Lars OlofLarsson
själv. Varför slåss mot en historiesyn
som rimligen borde vara utdöd?
Svaret är förstås att den nationalromantiska Gustav Vasabilden fortfarande lever i människors hjärtan, oberoende av vad yrkeshistorikerna säger.
Detta visas inte minst av Richard
Ringmars Vasabiografi. Här flyttas
läsaren raskt hundra år tillbaka i tiden.
Att Gustav Vasa var en ”folkledare och
upprorsman” som kämpade för att
försvara”landets nyvunna frihet” får
vi veta redan i bokens inledning. För
att bygga upp ”en nationalstat” drog
kungen sig inte för att ”utnyttja de
maktmedel som samtiden accepterat
som legitima”. Visserligen kunde han
vara ”maktfullkomlig och burdus”,
men Ringmar ser ändå kung Gustav
som ”en omtänksam far för sin familj
och sitt folk”.
Richard Ringmar ansluter sig i
huvudsak till den schablonbild av Gustav Vasa som Lars-OlofLarsson så hårt
går in för att bekämpa. Boken är en
besvikelse, särskilt som upplägget från
början lovar så mycket mer. Ringmar
säger sig nämligen vilja jämföra kung
Gustavs ledarskap med moderna koncernchefers och företagsledares. Gustav Vasa skall ha använt sig av samma
strategiska agerande som de entreprenörer som format våra dagars storkoncerner. Här skymtar en tanke om
den svenska 1500-talsstaten som en
ekonomisk organisation som alla
andra, bara så mycket mer framgångsrik vad gäller att manövrera
undan sina konkurrenter.
BOKFAKTA
Lars-Olof Larsson: Gustav Vasa- landsfader eller tyrann? (Prisma)
Richard Ringmar: Gustaf Eriksson Vasa.
Kung Kamrer Koncernchef (Atlantis)
Artiklar av Eva Österbergs i antologin Folk
förr: Historiska Essäer (Atlantis 1995)
Artikeln ”Den svenska modellens tidigmoderna rötter” av Börje Harnesk är publicerad i Historisk tidskrift 2002:1.
Iden är spännande, men fullföljs
aldrig. Jämförelsen mellan Gustav Vasa
och mer moderna ledare stannar vid
konstaterandet att kungen, liksom alla
maktfullkomliga chefer, såg till att sparka medarbetare som inte höll måttet.
Det är betecknande att Ringmar i sin
förteckning över de verk som inspirerat honom varken tar upp böcker om
organisationsteori eller några exempel
på modern managementlitteratur.
Istället hänvisas till en handfull
historiska standardverk, de flesta
Larsson kallar visserligen det hela
för ”konformism” och jämför med
1900-talets ”Saltsjöbadsanda” inom
svensk arbetsliv. Den svenska samhällsutvecklingen har varit fredlig,
ingen har vågat sticka ut utan flertalet har varit redo att böja sig för
överhetens vilja. Arvet efter Gustav
Vasa – när alla uppror slagits ned –
blir i den här tappningen allmogens
”Flertalet har varit redo att
medmeränfemtioårpånacken. böja sig för överhetens vilja.”
Inte undra på att Ringmars biografi utmynnar i en ytterst konventionell levnadsbeskrivning. låt vara med
ord som ”förändringsagent” inklistrat
på något enstaka ställe.
SVENSK MODELL
Det känns lättare att acceptera LarsOlofLarssons framställning av kung
Gustav som en tyrann och blodsugare. Men varför bry sig om denne opå-
litlige 1500-talsfurste idag? Larsson
ger svaret: Gustav Vasa stärkte den
svenska centralmakten på ett närmast
revolutionerande sätt och verkningarna av detta kan vi fortfarande se
idag. Men professor Larsson ser inte
bara maktfullkomligheten, han lyfter
samtidigt fram Gustav Vasas förmåga
att skapa dialog med sina undersåtar.
Kungens ämbetsmän kom att förhandla med bönderna på tinget, och
lyckades (oftast) driva igenom nya
skattekrav med fredliga medel. Tyrannen blir paradoxalt nog skaparen av
ett nytt samförstånd, något som LarsOlofLarsson betraktar som själva rötterna till ”den svenska modellen”.
Mer om den svenska högadelns inställning
till statstjänsten i Bo Ericssons kommande
avhandling om Per Brahes Oeconomicahushållsbok för ungt adelsfalk.
Böndernas inflytande på statsbildningsprocessen under 1500- och 1600-talen är
ämnet för Johan Holms pågående avhandlingsarbete vid Slackholms universitet och
har diskuterats av honom i artiklar i Seandia 2002:2 samt Historisk tidskrift 2003:1.
tysta accepterande av centralstyrningen av samhällslivet. Med illa
dold skadeglädje noterar Larsson att
den traditionella Vasabilden varit
särskilt omhuldad av socialdemokratiska ledare under 1900-talet.
Det finns förstås andra sätt att se
på stat och samhällsutveckling i Sverige. Eva Österberg är den historiker
som har ägnat mest tid åt att studera den svenska allmogens möjligheter att påverka sin egen situation
under 1500- och 1600-talen. Hennes
tolkning är något mer positiv: Österberg ser de ständiga förhandlingarna
mellan bönder och statliga företrä-
dare som ett givande och tagande,
där båda parterna tvingas anpassa
sig till varandra. Staten har inte kunnat få igenom vilka krav som helst,
och för att över huvud taget få något
uträttat var man hela tiden beroende av lokalsamhällets medverkan. De
svenska bönderna har efter Gustav
Vasas tid kunnat välja förhandlingar
istället för uppror. Österbergs tolkning pekar således mer mot ”konsensus” än ”konformism”.
NY KONFLIKTLINJE
Andra historiker, som Börje Harnesk, menar att Österberg överdrivit de fredliga dragen i den svenska
modellen, särskilt i jämförelse med
övriga Europa. Vad som i europeiska sammanhang har klassats som
”bondeuppror”, i Sverige blivit ”buller” eller ”oroligheter”. Om vi tror
lSvensk Tidskrift l2oo3, nr 1 l ~~
på detta så har ”konflikt” tidvis varit
lika aktuellt som ”konsensus”, även i
det avlägsna riket i norr.
Tveklöst så är centraliseringen av
den politiska makten ett viktigt ledmotiv i Sveriges historia.
Vill man hoppa över blindskären
går det förstås att hävda att allt som
hänt sedan Dackefejden är Gustav
Vasas fel: de höga skatterna, den
offentliga sektorns ställning och de
socialdemokratiska valframgångarna. Då missar man emellertid en rad
omständigheter som är värda att
fundera över. Efter Gustav Vasas tid
går den stora konfliktlinjen i svensk
politik mellan bönderna och adeln,
inte mellan bönderna och staten. Det
är till kungen, företrädaren för det
offentliga, som bönderna vänder sig
för att få stöd mot de lokala herremännen. Decentralisering har inte
alltid varit ett eftertraktat alternativ
för bondeståndet -varför?
Likaså kan man fråga sig varför
den svenska adeln så helhjärtat slöt
upp bakom den växande staten.
Konflikter förekommer visserligen,
men ståndets ledande företrädare
pläderade redan under 1500-talet för
att aristokratins viktigaste roll borde
vara att tjäna kungen som ämbetsmän. Under stormaktstiden bytte
den svenska eliten definitivt bort sin
lokala makt i utbyte mot inflytande
och position inom statsapparaten.
Inte heller adelsmännen ville satsa
på det autonoma lokalsamhället.
Tiden borde vara mogen för att
betrakta den svenska statsbildningsprocessen mindre som en kamp mellan gott och ont, utan mer som ständiga konfrontationer mellan disparata intressen. Vilka tjänade egentligen
på centraliseringen? Med all säkerhet
varierar svaret beroende på vilken tid
och plats man väljer. Att gränsbygdernas småbrukare var förlorare till en
början kan vi alla vara överens om.
Sedan blir det kvistigare- var det verkligen så att de bönder som lierade sig
med kungamakten inte begrep sitt eget
bästa? Motsättningar måste ha funnits
på flera håll. Det kanske är dags att
göra sig av med föreställningen om det
gamla lokalsamhället som en harmonisk gemenskap: vad som gynnade
den ene behöver inte nödvändigtvis
också ha gynnat den andre.
Den svenska statens karaktär skall
NATURVETENSKAPENS HISTORIA
De gamla grel<erna
hade fel om det mesta
Av Peter Stein
Den som under skoltiden försummade Copernicus och
Newtons prestationer kan reparera sina brister med John
Gribbins storverk om naturvetenskapens utveckling.
R 1500 ANSES av många
historiker utgöra vattendelaren mellan medeltiden och den nya tiden.
enna nya epoks två första sekel innehöll mycket av historisk
vikt och omfattade så vitt skilda föremj Svensk Tidskrift l2oo3, nr 1 l
teelser som prisrevolutionen, reformationen, renässansen, upptäcktsfärder,
koloniseringen av Nya världen, utvecklingen av världshandeln, upplysningstiden och nationalstatens övertagande
av rollen som den viktigaste politiska
organisationsformen i Europa.
heller inte betraktas som för evigt
given. Om centralstyrning var ett markerat drag under Gustav Vasas tid så
finns det andra perioder då de styrande istället har uppmuntrat kommersiella initiativ, decentralisering och till
och med ”civila” organisationsformer.
Den som vill dra en linje från Gustav
Vasa till Göran Persson har ytterligare
fyra seklers utveckling att ta hänsyn till.
Debatten om den svenska modellens historiska rötter visar det nödvändiga i att ta ett helhetsgrepp på
den historiska samhällsutvecklingen, med alla dess irrvägar och stickspår. Samtidigt behövs det som alltid
mer kunskap om det konkreta händelseförloppet. Historikerna har här
fortfarande en roll att spela – även
om det inte är på förhand givet att
deras resultat kommer att glädja
makthavarna, varken de i Rosenbad
eller näringslivet.
Mats Hallenberg (mats.hallenberg@historia.su.se) disputerade 2001 med
avhandlingen Kungen, fogdarna och riket.
Lokalförvaltning och statsbyggande under
tidig Vasatid. Han studerar nu privatisering·
ar av statlig verksamhet under 1600-talet.
Av dessa fenomen betraktas ofta
renässansen (cirka 1453-1600) som
markör av när den ”västerländska
civilisationen” anförd av Kontinentaleuropa bryter med medeltidens
religiösa dogmer och gradvis tar
ifrån den Islamiska civilisationen
den ledarställning i världen som väst
behållit sedan dess. Numera vet vi
att en sådan tolkning inte alltid korrekt återspeglar verkligheten. Exempelvis var inte den långa historiska
fas som medeltiden utgjorde en alltigenom mörk period av vidskepelse,
digerdöd och stagnation.
Men allt detta är andra historier.
RENÄSSANSEN
Renässansen var ingen liberal frihetsrevolution. Det som kännetecknar tiden var ett genombrott för

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner