Print Friendly

Mats Gellerfelt; Kollektivismens sista bastion

Av Redaktionen | 31 december 1989


1989


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

MATS GELLERFELT:
Kollektivismens sista
bastion
Den upprördhet som mött Hans
Zetterbergs art1kel i SvT 4-5189
om motsättningen mellan ”den
lilla och den stora världen” har
sin grund i en förlegad folkhemsideologi, eller snarare
statshemsideologi, som är socialdemokratins och den svällande byråkratins själva livsluft,
skriver Mats Gellerfelt.
Socialister har i alla tider
maskerat sitt maktbegär och sin
priviligierade status som allmännytta. Vad det hela gäller är att
ta hand om människorna i samhället, med eller mot deras vilja.
Snart lär väl Sverige vara en
kollektivismens sista bastion i
Europa.
Mats Gellerfe/t är författare och
litteraturkritiker.
D
et kan förvisso tyckas förvånande att Hans L Zetterbergs artikel
om motsättningen mellan ”den
lilla och den stora världen” väcker en
sådan debatt och en sådan indignation på
vissa håll. Mig förefaller dess innehåll
självklart: naturligtvis råder det ett konkurrensförhållande mellan privatsfären,
intimsfären å den ena sidan, och den
offentliga sfären, staten, byråkratin, förvaltningen, myndigheterna, å den andra.
Människor har i alla tider främst sett till
sitt och de sina. Detta- vilket bör understrykas för att inga missförstånd skall
uppstå- har ingenting med egoism eller
”bristande solidaritet” att göra. Vi är fullt
kapabla att älska vårt folk, vårt land, alla
nationer, alla folk, ja, hela världen utan att
vi för den skull gör avkall på att främst
sätta familjen, barnen, den älskade, släkten eller vad eller vilka det nu är som är
aktuella. Att man sätter de sina först är
inte minst en biologisk överlevnadsmekanism, men också ett socialt inlärt beteende. Vi identifierar oss- att detta skall
behöva sägas! -med den eller dem som vi
känner bäst, med dem som i förstone behöver vårt stöd. Att jag sedan skänker
pengar till Rädda Barnen står inte i någon
som helst motsättning till detta.
statshemsideologi
Dock, i Sverige är sällan det självklara
självklart. Den upprördhet som mött Zetterbergs artikel har sin grund i en förlegad
folkhemsideologi, eller snarare statshemsideologi som är socialdemokratins
och den svällande byråkratins själva livsluft, deras motivering för sin växande
makt, för deras konsolidering till en ny
privilegieklass som maskerar sitt egen- 538
intresse som ”solidaritet”. Staten är större
än samhället, menar man – d v s samhället fattat i meningen en väldig anhopning
av små, autonoma kretsar av frivilliga
sammanslutningar människor emellan.
Men eftersom den socialdemokratiska
staten har sitt existensberättigande i en
monopolistisk kollektivism måste varje
tanke på den lilla världen bekämpas: med
ideologiska, fiskala och juridiska medel.
Kring frågan om förhållandet mellan den
lilla och den stora världen driver socialdemokratin och dess handgångna män i
statsapparaten och i LO (inte minst) en
jättelik desinformationskampanj. Det gäller att framställa pläderandet (av t ex
Zetterbergs slag) för de små enheterna
som ett uttryck för en asocial egoism, som
en borgerlig roffaranda. Se, de är bara ute
efter att tjäna pengar, för att förstöra vårt
fina omsorgssamhälle!
Två desinformationskampanjer belyser tydligt denna statliga/ socialdemokratiska överhetsideologi: kampanjerna
mot City-akuten i Stockholm och mot privata/ kooperativa daghem. Ingen av dessa
kampanjer visar, noga besett, på något rationellt tänkande. City-akuten behövs eftersom myndighetssjukvården inte räcker
till. Den är dessutom billigare, ett argument som ju borde vara viktigt i åtstramningstider. Privata/ kooperativa daghem
behövs eftersom de kommunala inte har
platser nog och är av blandad kvalitet
samt saknar tillräckligt med kvalificerad
personal. Jag skulle här kunna tillägga
kampanjen mot privata och/ eller alternativa skolor, men nöjer mig med dessa två
typfall.
Hur argumenterar då den stora världens ideologer? Naturligtvis: de som driver privata/ kooperativa daghem eller privata vårdcentraler är ”ute efter att göra
profit på omsorgen och sjukvården”, som
om viljan att tjäna pengar vore dessa
alternativa institutioners enda drivkraft.
Ingen överhetsideolog har emellertid
kunnat förklara varför det skulle vara fult
och fel att alternativen går med vinst om
de- som förhållandet faktiskt och grundligt bevisat är – fungerar utomordentligt
väl och är synnerligen populära bland
dem som utnyttjar tjänsterna. Vad finns
det för vettigt skäl att en barnfamilj inte
skulle kunna få en skattereduktion för att
sätta sina barn på ett privat/ kooperativt
daghem?
Viljan till makt
Åter är det en fråga om viljan till makt,
viljan till att kontrollera den lilla världens
beteendemönster- och viljan att försvara
det socionomernas och sextioåttavänsterns nya privilegiesamhälle som vi
lever i. Nja, nytt är det kanske inte – ty
dess ideologi är den gamla folkhemska.
Snarare har en ny generation av medelklassbaserade byråkrater och administratörer tagit över efter den gamla arbetar~
rörelsen. Denna nya klass – jag tror att
man kan beteckna den som en sådan –
mobiliserade när det begav sig hela apparaten av marxist-leninistiska tankar, vilka
snart visade sig fullkomligt ohållbara i det
svenska samhället och totalt utan folklig
förankring. När så de gamla barrikadkämparna tagit steget in i de olika samhällsapparaterna behövde de ändå ·_ för
sin självkänslas skull – ett slags radikal
motivering till varför man nu blivit statsapparatens tjänare. Detta kan låta som
amatörpsykologi men är i själva verket en
del av ett klassiskt scenario. Socialister
har i alla tider maskerat sitt maktbegär
och sin priviligierade status som allmännytta (något som f ö också den som av
krasst kapitalistiska skäl vill tjäna pengar
gärna gör). När den våldsamt radikala
ideologin mött sitt Waterloo blev den
stora världens stat och socionomiala
mönster räddningen och trösten: den socialstatliga ideologin rör sig i en flummig
språksfär där man gång på gång nöter sina
sentimentala klyschor om ”solidaritet”,
”omsorg”, ”värna om de svaga” etc etc. I
grunden är det en fråga om ett egenintresse som har föga med solidaritet att göra:
vad det hela gäller är att ta hand om människorna i samhället, med eller mot deras
vilja. Känner vi inte igen samma mönster
från t ex Sovjetunionen, där maktbegäret
maskerats som ett djupt känt behov av att
leda de fåkunniga massorna rakt in i det
bebådade tusenårsriket?
Var går gränsen?
ISverige går den socialstatliga kollektivismen, den stora världens ideologi, tillbaka
till trettiotalets folkhemsideologiska genombrott, även om vi kan spåra tankemönstren långt ner i den gamla ämbetsmannastaten. I Alva Myrdal fick vi den
främste förespråkaren för den stora världens ideal. Barn skulle uppfostras kollektivt (det finns gamla SF-journaler som på
ett skrämmande sätt illustrerar fru Myrdals utopia), de skulle inte ens äta hemma
med föräldrar och syskon. Allt detta är
numera välbekant – frågan är: varför
dessa ideer? Förklaringen står att finna i
socialdemokratins rötter i kristendomens
arvsyndstanke och dess millenniarism
som sedan övertagits av kommunism och
socialdemokratism. Människan är född
ond, men genom att uppfostras av dem
539
som sitter inne med sanningen kan hon
reformeras och så småningom bli en nå-
gorlunda hygglig varelse.
Det bör understrykas att det visst finns
åtskilliga mått av ärlig altruism i dessa
tankar: problemet är emellertid att de så
lätt blivit och är redskap i händerna på
dem som vill utnyttja makt och styrka för
egna intressen. Det går m a o inte att veta
var gränsen går mellan ärlig övertygelse
och maktbegär, mellan tron på att människan kan reformeras in i en bättre värld
och viljan att använda statliga och andra
myndigheter för egna syften.
Jag kan tänka mig att t ex Ingvar Carlsson är en hederlig man som faktiskt tror
på sin socialstatsretorik. Däremot har jag
mött så många skrupelfria och makthungriga pampar av annat slag, vilkas ärlighet
det knappast finns någon anledning att tro
på. För dem är det socialsentimentala
språket ett sätt att bekämpa den lilla världens alternativa maktsfär, dess individualitet och oberoende. Kan någon tro på alla
dessa små och stora myndighetspersoner
vilka med indignerad kraft går till storms
mot varje alternativ inom vård, barnomsorg eller skola? Vem tror på SÖ-politrukers brösttoner mot privata skolalternativ
(”bara för de rika, så att deras barn minsann inte skall besudlas av umgänget med
vanliga barn”) när myndighetsskolan inte
längre fungerar? Överallt denna vilja att
slå vakt om det kollektiva monopolet –
ett monopol som möjligen någon gång i
det förflutna setts som ett redskap för det
goda samhället men som nu är ett redskap
för den stora världens administratörers
maktbegär och privilegielängtan. Detta
har man nu insett i Östeuropa; där rivs de
ideologiska slöjorna av maktens ansikte
med en faslig fart.
……………._____________________
540
Kollektivismens sista bastion
Så dock inte i Sverige. Snart lär väl vårt
land vara en kollektivismens sista bastion
i Europa, en både komisk och fasaväckande tanke. För några år sedan var
det – även i dagensnyheterska vänsterkretsar – populärt att tala om ”det civila
samhället” som ett alternativ till Den Stora Staten. Tankarna kom inte minst från
Polen och hyllades bl a med DN:s frihetspris. Men, märk väl, detta var under en tid
då man ännu kunde hoppas på något slags
socialistiskt omvandlingsarbete i ÖstEuropa – att vi t o m kunde skicka vår
egen blågula socialism på export. Nu vet
vi att så inte blev fallet; i Östeuropa är
man grundligt trött på socialismen-egoismen. Nu gäller helt andra tankar, som bekant. Och få vänsterdebattörer nämner
längre iden om ”det civila samhället”. De
ägnar sig istället åt att angripa en snarlik
tankegång – nämligen Hans L Zetterbergsom den lilla världen. Ty om det civila samhället skulle bli allvar, och skulle
det dyka upp här, är många privilegier i
farozonen. Bäst att lägga locket på och
skälla på det man nyss sjöng vackert inför.
Hans L Zetterbergs tankar är alls inte
nya. Historiskt sett har det som jag i förbifarten noterade, alltid varit så att den
lilla enheten stått mot den stora staten
eller marknaden. Den lilla världen är en
frihetsrefug mot såväl en uppslukande
stat som mot en uppslukande marknad.
Det är egentligen pinsamt att behöva konstatera att det tydligen är så stötande att
påstå att man i viss mån är sig själv och de
sina närmast. Se till historien! En av de
teorier som försöker förklara varför slavsamhällen – ett Rornarrike eller ett
USA:s Södern – till sist är dömt att falla
samman, går ut på att slavarna inte har
något den lilla världens intresse av att tjä-
na den storas makt: slitaget på redskap
och dragdjur blir enormt, motivationen
för att arbeta hårt och producera mer
ingen.
Och se på dagens Östeuropa! Medan
de sovjetiska kollektivjordbruken – en
modern variant av det gamla slavsamhällenas Iatifundier eller plantager – alltid
varit och är ett fiasko, blomstrar bokstav·
!igen de privata täpporna som oaser i en
öken -just därför att bönderna här producerar för sin lilla världs behov (och
varujagande konsumenter till båtnad), för
att trygga de sinas framtid.
Det finns inga varor i Polen brukar det
heta. Visst finns det varor i Polen- nämligen på den svarta marknad som blivit ett
resultat av statens, den stora världens kollektivism och totalitarism. Men bönderna ‘
gömmer undan varorna och säljer dem till
den som har västvaluta. Egoism? Nej, det
är snarare den stora världen som driver
fram försvarsmekanismer, viljan att skydda en egen frizon i en ocean av makt. Att
tala för den lilla världens autonomi och
rätt till existens och frihet är därför att tala
för solidaritet, omsorg, omvårdnad och
gemenskap. På det frivilligas grund och på
våra egna villkor.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism