Mats Fält; Vad man kan säga – och inte får


2004


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

e:::
UJ
:o<:
u
:Q
co
Vad man l<an säga – och inte får
Av Mats Fält
Toleransen för vänsterns angrepp på yttrandefriheten är
stor också på de mest respekterade universiteteten i USA.
Den politiska korrektheten sprider sig överallt.
• • ~- k
A
VEN I SVERIGE 10re Ommer det en diskussion
om gränserna för det
fria ordet o~h bala~sen
mellan rättvisa och Jämlikhet. Inte lika intensivt som i till
exempel USA, men dock. Skillnaden
beror dels på att de värsta avarterna
brett ut sig mer på andra sidan Atlanten, dels på att medvetenheten om
problemet är större i USA. Juridiken
har där en större roll inom både politik och näringsliv och konstitutionen
är verkligen ett levande dokument,
vilket är mer än man kan säga om
våra svenska grundlagar.
Mona Sahlins ständigt pågående
diskussion om kvotering baserad på
etnisk tillhörighet inom utbildning
och arbetsliv- förd på ett sluttande
plan med riktning mot de lösningar
som skapat allvarliga problem inte
bara i USA – är en aktuellt folkhemsk parallell. Diskussionen om
hur ”hets mot folkgrupp” skall definieras är en annan. Är det tillåtet för
kyrkor att sprida sina budskap, som
predikats i hundratals år och i
många fall nästan lika länge stämt
väl överens med den allmänna opinionen, även när de innehåller hård
kritik mot olika gruppers sätt att
leva? Diskrimineringsombudsmannens konstaterande att det kan leda
till skadestånd att använda beteckningen ”negerboll”, föranlett av en
anmälan mot ett konditori i Sjöboav alla platser, hör till samma problemkomplex.
statsapparatens allt tydligare tendens att bedriva offentligt finansierad opinionsbildning är en annan
sida av samma sak. Yttrandefriheten
och allas likhet inför lagen kommer
i kläm när diverse allmänt angelägna
mål tillåts motivera undantag från
dessa grundläggande principer.
”Vägen till helvetet är”, som bekant,
”stensatt med goda föresatser”.
Den amerikanske juridikprofessorn David E Bernstein beskriver i
sin bok ”You can’t say that” hur
betoningen på jämlikhet och arbetet mot diskriminering tillåtits
inkräkta på yttrandefriheten och
medborgarnas rätt att själva välja
hur de skall leva sina liv. Bernstein
betonar att skulden till denna negativa utveckling delas av höger- och
vänstergrupper. Censur av böcker
med omoraliskt innehåll drivs ofta
av konservativa kristna- övergrepp
mot skolor och företag i jämlikhetens namn stöds för det mesta av
vänstern.
Bernstein framstår som en tämligen neutral men mycket kritisk
betraktare. Han konstaterar att den
amerikanska vänsterns skuld i det här
sammanhanget är betydligt större och
menar att även landets ”liberaler”
borde förstå att det är viktigt att verkligen slå vakt om yttrande- och organisationsfriheten. Även om vänsterns
krav idag gynnas av utvecklingen är
det inte givet att det alltid kommer
att vara så. Den dag domstolarna
upphör att genom domar genomföra
det demokraterna inte lyckas samla
stöd för i valen kan vänstern drabbas
av allvarliga bakslag. Lite mindre jämlikhet idag är ett lågt pris att betala
för att på lång sikt värna friheten från
juridiska övergrepp.
IIJ lSvensk Tidskrift l2oo4, nr 21
Styrkan i Bernsteins bok är
mångfalden av tydliga exempel. Ett
handlar om nioåriga Fredrika i San
Fransisco vars mamma stämmer en
dansskola för diskriminering eftersom dottern på grund av sin fysik
inte ansågs lämplig att gå i ballettklassen. Skolan klarade sig till slut
ur den juridiska striden men det
krävde både tid och resurser. Skolans rätt att ställa konstnärliga krav
accepterades. Bernstein redovisar
flera liknande exempel där enskilda
med stöd av diskrimineringslagarna
ifrågasatt antagningsbeslut som fattats på sakliga grunder. Sunt förnuft
ställs mot en fundamentalistisk dyrkan av jämlikhetskravet.
Religiösa hyresvärdar som inte
vill hyra ut lägenheter till ogifta par
har också drabbats av domstolarnas
krav på rättvisa. Många har tvingats
betala höga skadestånd, trots att
skyddet för religiösa uppfattningar i
annan lagstiftning, med vissa variationer mellan delstaterna, egentligen
är ganska starkt. Det skall enligt lagstiftarna vara möjligt att med religiösa motiv agera på ett sätt som inte
stämmer överens med vad som
annars anses vara helt rättvist.
ALLT KAN REGLERAS
Ett ganska känt exempel på vad lagstiftningen kan leda till är det fall då
en öppet homosexuell scoutledare i
Californien försökte bli kvar inom
organisationen trots att detta inte var
möjligt enligt organisationens regler.
Scoutrörelsen vann till slut fallet. I
motsvarande tvister om kvinnors
rätt att vara med i mansorganisationer och medborgares rätt att bli
medlemmar i organisationer vars
mål de varit motståndare till har
resultaten varierat. Domstolarna har
ofta hävdat att organisationernas
ideologiska uppfattningar inte haft
avgörande betydelse för verksamheten, vilket då öppnat för att tvinga
fram medlemskap även för motståndare. Bernstein konstaterar att
vänstern sällan tänkt tanken att även
högeraktivister på samma sätt skulle
kunna bli medlemmar i och undergräva vänsterinriktade rörelsers
arbete.
En ofta aktuell fråga är med vilken rätt juristerna alls går in och
påverkar hur privata organisationer
agerar. Att på juridisk väg ifrågasätta
offentlig verksamhets sätt att fungera
är mer naturligt. Domstolarna har
successivt utvidgat sin makt med
hänvisning till kopplingen till den
offentliga sektorn. Föreningar som
möts i skattefinansierade kommunala skollokaler och universitet vars
elever får statliga stipendier anses på
grund av dessa förhällanden kunna
regleras på samma sätt som offentliga institutioner. Mycket fä universitet kan i praktiken verka utan att
studenterna tar del av offentliga subventioner.
INSTRUME T FÖR CENSUR
En student på ett universitet i Florida ifrågasatte en svart lärares
användning av en bild på ett lättklätt
svart-vitt par i undervisningen. Diskrimineringslagarna användes för att
hävda att bilden innebar könsdiskriminering. Det framgick av fallet att
det som mobiliserat motståndet snarare var det faktum att mannen på
bilden var svart. Trots detta backade
först universitetet, skräckslaget på
grund av risken för dålig publicitet
och skadestånd, och flyttade på läraren. Senare fick han upprättelse av
mer sansade domare. Bernstein
betonar att just risken för problem,
inte alls bara lagens bokstav, skrämmer till tystnad och får till exempel
universitet att acceptera även orimliga krav och önskemål.
Det mest orwellska inslaget i
boken är beskrivningen av hur
bostadsdepartementets jurister
under Clinton försökte använda diskrimineringslagstiftningen för att
sätta munkavle på grupper som protesterade mot olika byggprojekt.
Genom att tolka kritiken som om
den i första hand var riktad mot
olika minoriteter, etniska och sociala, ville departementet fä stöd för
att tysta kritiken och till och med
tvinga fram stöduttalanden för just
de projekt som de lokala opinionsgrupperna ville stoppa. Efter inledande framgängar stoppades censurförsöken längre upp i det juridiska systemet och departementet
har tvingats byta taktik.
Enligt Bernstein har en viss tillnyktring skett under senare är. Högsta domstolen har backat och
inskränkt rätten att reglera privata
organisationer. skyddet för yttrandefriheten och organisationsfriheten
är något tryggare idag. Samtidigt har
domstolen ofta undvikit att ta klar
ställning, speciellt när det aktuella
ämnet upplevts som kontroversiellt.
Istället har man valt att med stöd av
någon teknikalitet nä ett rimligt
resultat utan att slå fast nya tydliga
principer.
Författaren har en betydligt mer
negativ syn på den gamla medborgarrättsorganisationen ACLU –
American Civil Liberties Union. Den
grundades för att slå vakt om de
grundläggande fri- och rättigheterna
och är ofta engagerad i mäl som rör
dessa frågor. Successivt har dock
inriktningen blivit allt mer politiskt
korrekt och jämlikhet prioriteras
numera ofta före yttrande- och organisationsfriheten. ACLU stöder fortfarande både nazisters och rasisters
rätt att tala och demonstrera men
när etniska minoriteter angriper privata institutioner får principerna
ofta stä tillbaka. ACLU stöder sedan
1972 kvotering på etnisk grund
inom utbildning och arbetsliv –
något man tidigare helt avvisade.
Samtliga ACLU-avdelningar i Kalifornien stöder idag universitetens
försök att med så kallade ”speech
codes” reglera vilka åsikter som får
framföras.
Att ACLU, grundat 1920, inte alltid står på frihetens sida kanske inte
är så konstigt med tanke på att grundaren, Roger Baldwin, var en varm
vän av Sovjetunionen. Enligt Baldwin var friheten mycket större i
kommuniststaten än i något annat
land. Efter pakten mellan Hitler och
Stalin 1939 bröt dock ACLU följande
är alla band med kommunismen och
dess företrädare.
UNCIVIL WARS
En mer dramatisk skildring av hur
yttrandefrihetens gränser krympts i
det stora landet i väster finns i David
Horowitz ”Uncivil Wars”. Horowitz
är en tidigare vänsteraktivist som
avfallit och istället blivit uppmärksammad högerdebattör och framgängsrik författare. Han har kvar sitt
engagemang för medborgarrättsfrå-
gor sedan 1960-talet och även sitt
breda kontaktnät bland de som han
tidigare även delade ideologisk övertygelse med, något som ofta stör
hans argaste kritiker.
”Uncivil Wars” handlar om
Horowitz kampanj mot iden att
USA:s svarta borde fä ekonomisk
ersättning för slaveriets konsekvenser. Författaren har ett stort antal
goda argument för att detta är en
tämligen befängd tanke, bland annat
att de som var slavar inte längre
finns kvar, att inga svarta har det
bättre än de som bor i dagens USA
och att även mänga andra skulle
kunna ställa motsvarande krav på
lika tveksamma grunder. En detalj
är det intressanta faktum att krav
ställs på USA men aldrig på till
exempel arabvärlden, som under
mycket längre tid förslavade mänga
fler afrikaner. Bokens viktiga budskap är dock inte detta utan bilden
av hur Horowitz försök till radikal
politisk kampanj i denna fråga
bemöttes på landets universitet.
Mänga universitetstidningar vägrade att ta in hans upprop mot
ersättningsiden som annons eftersom
de inte sympatiserade med åsikterna.
De flesta som gjorde det backade
sedan och bad om ursäkt, skällde
grundlöst ut Horowitz som extremist
på ledarplats och gav stort utrymme
o;)
Q:
n
;::<::
m
;:o
lSvensk Tidskrift l2oo4, nr 21 IJ
ex:
LJ..J
:::.:::
u
:Q
c:o
åt hans motståndare. För det mesta
utan att alls gå in i sakfrågan.
Det sägs ibland att USA:s elituniversitet var den enda plats i världen där marxismen togs riktigt på
allvar- som ett positivt ideal. Det är
därför Harvard ibland kallas ”Kremlin on the Charles” – efter en känd
byggnad i Ryssland och en lokal flod.
Trots detta är det både fascinerande
och skrämmande att följa hur Horowitz och hans meningsfränder
bemöts på dessa universitet där landets elit till ett mycket högt pris
utbildar sina barn. Det ligger nog
mycket i den konservative skribenten William F Buckleys tes att det är
Fredric Bedaires stora verk om det
mycket betydelsefulla judiska bidraget till Europas arkitektur under seklet
1830-1930 har nu kommit i ny, reviderad upplaga med mjuka pärmar.
Samtidigt ges boken ut i engelsk översättning. Bedaires verk behandlar
både arkitekter och beställare av
judisk börd. Här ljusgården i varuhu- ~~ lSvensk Tidskrift lzoo4, nr z l
bättre att styras av de första 100 personerna i Bostons telefonkatalog än
av professorerna på Yale.
VÅLD SOM ARGUMENT
När Horowitz skall delta i möten på
olika campus försöker vänsteraktivister handgripligen omöjliggöra
detta. Åtskilliga möten ställs in,
andra förstörs av skränande vänstergrupper- ofta utan några egentliga protester från universitetens ledningar. Det är helt accepterat att
vänstergrupperna får agera på detta
sätt. Ofta handlar det om mycket
extrema organisationer med marxistiska eller direkt rasistiska ideal.
set Grands Magasins du Printemps i
Paris, byggd 1881-85.
BOKFAKTA
Fredric Bedoire.
Ett judiskt Europa: Kring uppkomsten av
en modern arkitektur 1830- 1930.
Carlsson Bokförlag, 2003.
Även våld är en tolererad kampmetod, liksom att stjäla och bränna
konservativa universitetstidningar.
Ensidigheten och undfallenheten för
direkta övergrepp är förbluffande.
Övertramp till vänster går för det
mesta obemärkt förbi. När högergrupper skriver texter som tar ut
svängarna lite mer än vanligt kan de
däremot drabbas av drakoniska
bestraffningar, som avstängning eller
andra former av trakasserier. Värdet
av en fri och öppen debatt är uppenbarligen inte intressant på dessa lärdomssäten. Horowitz konstaterar bittert att de regler han själv var med om
att driva fram från vänster på 1960-
talet för att vidga debatten nu istället
används för att tysta dissidenter.
Nu är självfallet inte Yale och
Harvard ”Main Street USA” – lika
lite som New York eller San Fransisco. Det finns dessutom en växande
grupp studenter som trots den överväldigande ”liberala” dominansen
lämnar även elituniversiteten med
en mer konservativ syn på världen
och värdet av kapitalism och frihet.
Den saga som berättas i ”Uncivil
Wars” förblir dock angelägen.
Faran är möjligen att den förbluffade läsaren leds att tro att det
är väldigt mycket bättre i vårt land.
På universiteten har det inte gått lika
långt men i svenska media är ensidigheten självfallet mycket mer
utpräglad. Ett litet exempel är den
lokala förortsbokhandelns vinterkatalog: Den som villlära sig något om
USA erbjuds, med entusiastiska
kommentarer, enbart Al Frankens
och Michael Maores extremt vinklade försök tilllustmord på George
Bushs Amerika…
Mats Fält (mats.falt@tyreso.se) är
kommunalråd i Tyresö.
BOKFAKTA
David EBernstein, You can’t say that, Cato
(Washington, 2003)
David Horowitz, Uncivil Wars, Encounter
Books (2002).