Print Friendly

Mats Fält; Republikens fiender

Av Redaktionen | 31 december 1989


1989


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

MATSFÄLT:
Republikensfiender
1
981 kundeinteFront Nationalsledare Jean-MarieLePen ens ställa upp i
presidentvalet. Det var omöjligt att i
hela Frankrike hitta 500 förtroendevalda
som ville stödja hans kandidatur med sina
namn. Utan dem blevdet inget av. Genombrottet var Europavalet 1984. Front Nationalfick idetta proportionellaval mer än
10 % av rösterna. Ungefår samma siffror
uppnåddes i år. Under mellanperioden
vann partiet framgångar i parlamentsvalet
1986, hela 14 % i presidentvalet våren
1988 och drabbades av mandatmässig katastrof i nationella och regionala val1988.
Front National fick bara en ledamot av
parlamentet våren 1988, hon är nu utesluten ur partiet, och endast en borgmästare i
lokalvalen 1989.
Ariane Chebel d’Appollonia: L’ extremedroite en France – De Maurras ale Pen.
Questions au XXe siecle, Editions Complexe, 1988
Front Nationals berg-och-dalbanefärd är
inte unik. Franska partier på den yttersta
högerkanten har ofta pendlat mellan jubel
och misär. Stunderna av lycka har varit få
och kan förklaras av speciella omständigheter. I Le Pens fall den ekonomiska krisen, invandringen, brottsligheten och den
tidvis mer än lovligt idefattiga höger-centerkoalition som styrde landet under Giscard d’Estaings tid som president.
Denyttersta högerns växlingsrikahistoria skildras grundligt och pedagogiskt i
Ariane Chebel d’Appollonias bok ”L’extreme-droiteenFrance-DeMaurras aLe
Pen”.Författarinnan börjar sin redogörelse vid tiden för den franska revolutionen
och följer ledande gestalters, ideers och
partiers öden och äventyr fram till Front
Nationals framgångar i mitten av 1980-
talet. Från kampen för monarkin till kampen mot invandrarna med tyngdpunkten
förlagd till vårt sekel.
Den extrema högern har alltid funnits
rrien för det mesta som en marginaliserad
företeelse. Ett av skälen är den inre splittringen. Likt till exempel den svenska bokstavsvänstern under 60-talet har anhängarna inte kunnat överse med mindre centrala åsiktsskillnader i enighetens intresse.
Splittringen, ödesdiger i ett land med förkärlek för enmansvalkretsar, har orsakat
rörelsen stor skada. Varken monarkisterna, uppdelade i åtminstone orleanister,
bourboner och bonapartister eller de
fascistinfluerade grupperna har lyckats
hålla sams inbördes.
Det är en bisarr värld författarinnan
leder in sina läsare i. Människor blir fiender för livet på grund av oenighet om vem
som skall vara huset Orleans’ pretendent
till tronen eller som ett resultat av en av de
otaliga striderna om makten i partier och
förbund som alla harytterst marginell reell
betydelse. Det är lätt att förstå att de som
fostrats i en sådan miljö har svårt att anpassa sig till livet i parlamentets Palais
Bourbon.
Den yttersta högerns mål har växlat.
Aterupprättandet av monarkin, stärkandet av religionen, kamp mot judarna, kapitalismens avskaffande och utrotaodet
av kommunismen är några exempel. För
vissa grupper har ·frimurarna, de rikaste
familjerna eller Tyskland varit den stora
fienden. Le Pens framgång bygger på förmågan att ena tillräckligt många av de stridande viljorna i ett fungerande parti. Kan
dessutom de mest extrema antisemitema
och Hitler-beundrarna fås att hålla tyst
kan ett med högerliberalism blandat bud- 484
skap nå framgång. Samtidigt måste partiledningen ta hänsyn till ytterlighetsgrupperna. De är·ofta de mest hängivna, offrar
tid och pengar för saken och behövs för
att apparaten skall fungera.
Ariane Chebel d’Appollonia berättar
bland annat om marschen mot justitiepalatset i Paris i februari 1934. Den kunde ha blivit en kopia av Mussolinis marsch
till Rom 1922. Splittringen bland de
många grupperingarna, flera av dem veteranförbund bildade efter första världskriget, ledde till att den demokratiska regimen utan större svårigheter kunde klara
sig igenom krisen. Andra gånger makten
kommit inom räckhåll var när monarkin
nästan återupprättades 1873 och innan
general Eaulangers halvhjärtade statskupp misslyckades 1889.
Det är inte underligt att Jean-Marie Le
Pen har problem med att sköta sitt pastorat. Det är förvisso klokt att ”lyssna på rö-
relsen” men svårt att dra några meningsfulla slutsatser av detta när de ropande är
både respektabla före detta medlemmar
av UDF eller RPR och garvade kämpar
med erfarenhet från betydelselösa nazistsekters garnslagsmål och attentat mot synagogor och vänstertidskrifter. I bästa fall
kommer Front National att falla ihop under trycket från de inre motsättningarna.
Att utesluta partiets enda representant i
det franska parlamentet tyder inte på nå-
gon större diplomatisk finess.
Det som kan kritiseras i Ariane Chebel
d’Appollonias bok är hennes tendens att
ibland ta ut svängarna väl generöst. Omfattande forskning om nationalismens, de
totalitära rörelsernas och den yttersta hö-
gerns historia har kanske givit en alltför
väl utvecklad misstänksamhet som resultat. Företeelser som snarast är högerliberala eller högst hedervärt nationalistiska
hänförs i några avsnitt till kategorin ”extremhöger”. Att placera in redaktören för
”Figaro magazine”, Louis Pauwels, där
torde också vara att överskrida det rimligas gräns.
”L’ extreme-droite en France – De
Maurras aLe Pen” ger en bakgrund till
Front Nationals uppdykande som gör det
lättare att förstå vad som hänt och varför
det knakar så i fogarna på det plötsligt
framgångsrika extremistpartiet Än är
Frankrike inte förlorat men visst är det en
mörkbrun fläck på dess fana.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism