Print Friendly

Mats Fält; Löner och privilegier

Av Redaktionen | 31 december 1984


1984


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Litteratur
MATS FÄLT:
Löner och privilegier
Med vårens gruvarbetarstrejker som bakgrund kan man fråga sig om inte ”something
is rotten in the state of France” (fritt efter
Shakespeare). Landet har problem med stora
statliga subventioner till förfallande basindustrier och besvärande olikheter mellan regioner. Frankrikes stålindustri och gruvor
kan jämföras med norra Sveriges storindustrier. Förluster och inflexibilitet har länge
dominerat bilden.
Dessa problem är inte de enda som skapar
oro på arbetsmarknaden. Om man får tro den
franske journalisten Fran<;ois Closets finns
det en djup klyfta mellan löntagare med
många eller få privilegier. I sin bok ”Toujours Plus” (Grasset, 67 FFR), en storsäljare
i Mitterrands Frankrike, utvecklar Closets
sina tankar.
Lön är inte detsamma som privilegier. Lö-
neskillnaderna avgör inte till vilken grupp en
löntagare hör. Det viktigaste är semesterförmåner, pensionssystem. skydd mct arbetslöshet och t ex billiga lån till anställda.
Dessa förmåner glöms ofta bort. Det är
lättare att förhandla om löner om de inte vägs
in. Massmedia gör det också lätt för sig. Lä-
sare får intrycket att månadslönerna är den
enda fördelningsfrågan.
Förmånerna fördelas enligt Closets irrationellt: de som borde ha dem har nästan
inga, de som har höga löner får dessutom
höga pensioner, skydd mot arbetslöshet och
mer ledighet än sina kollegor. Fördelningen
präglas av den verklighet bokens omslag vill
spegla. Revolutionens symbol med inskriptionen ” libertes, inegalites, feodalites” (friheter, orättvisor, truster).
En priviligierad grupp är de bankanställda.
Bankerna verkar, på grund av en Vichy-lag
från 1942, på en oligopolmarknad. De konkurrerar inte mer än nödvändigt och nya
medtävlare stoppas. Fackföreningarna har
pressat fram fantastiska arbetsvillkor. Kunderna är förlorarna och systemet ineffektivt.
Sparbankerna har ingen egentlig ägare, så
facket har mött lamt motstånd. De anställda
delar vinsterna, riskerar inte avsked och har
korta arbetsveckor.
RATP, tunnelbaneföretaget i Paris, har en
absolut monopolställning, betalar ut höga
löner och har ett stigande underskott. Ledningen vågar inte riskera en strejk och regeringen subventionerar för att undvika taxehöjningar.
RATPär ett av många företag som lagt ut
mindre kvalificerat arbete på entreprenad.
De inhyrda arbetarna får inte den ordinarie
arbetskraftens fördelar. De är ofta kvinnor
eller invandrare. Entreprenadföretagens arbetare har låga löner och ingen an tällningstrygghet.
Den högteknologiska Dassaultkoncernen
har 16000 anställda trots att 95 000 medverkar i produktionen. De högutbildade är anställda med förmånliga villkor, de andra arbetar på entreprenad.
Closets ser strejken som de starkas vapen.
solidariteten mellan fackföreningarna kommenterar han ironiskt. Den finns men är i
realiteten betydelselös.
Closets tror på vänstern men är kritisk till
tatens roll på arbetsmarknaden. Många privilegier har skapats av staten eller inom des
monopol. Dessutom är många statliga arbeten, inte bara inom försvaret, förbehållna
fransmän . Ett slag i ansiktet på de många
invandrarna.
Ett exempel på hur privilegier uppstår är
taxi i Paris. 1937 fanns det 22000 bilar. När
Folkfronten kom till makten demonstrerade
förarna och ett licenssystem infördes. Idag
kostar en licens 80000 franc. Förarna slipper
dessutom skatt på t ex bilköp. 1960 fann
12 500 bilar kvar. Mitterrands seger möttes av
nya aktioner som gav privilegier för 180 miljoner.
Closets tycks tro att taxiköer på grund av
regleringar är unikt för Paris. Alla som besökt
Stockholm eller New York vet att de inte är
ovanliga. Licenserna är 4-5 gånger så dyra i
New York som i Paris. Priset är ett effektivt
skydd mot konkurrens från t ex invandrare.
Vad föreslår då Fran<;ois Closets? Han vill
utjämna skillnaderna så att hög lön åtföljs av
få och låg lön av fler fördelar. Den statliga
sektorn kan svara för många trygga låglöneyrken och den fria marknaden ge en chans till
dem som vill ta risker. Closets ser det som en
viktig reform som inte bör hejdas av lojalitet
till socialistiska fackföreningar.
Författarens förhoppning om en stor rättvisereform tycks inte vara på väg att förverkligas. Mitterrand har redan tillräckligt med
problem med facket och kommunisterna.
Många vill inte skiljas från sina förmåner,
ofta ansedda som självklara. Till dessa bör
skatteverkets regionala chefer räknas. De
får, alltsedan Colberts tid, själva en viss proCARL JOHAN LJUNGBERG:
437
cent av skatteinkomsterna. Posterna används
som belöning för lång och trogen tjänst. Paralleller finns även i vårt land. Vi har många
statliga tjänster vars måttliga löner kompenseras med mindre synliga privilegier.
En liberalkonservativ ser på staten
Statecraft as Soulcraft: What Government
does heter George F Wills senaste bok (New
York: Simon and Schuster, 1983). Will är
statsvetare och kommentator bl a i Newsweek. Han är även känd som en klok och
skarpsinnig medarbetare i debattprogrammet
Agronsky & Company varje vecka i amerikansk TV.
Will hävdar i denna bok, att USA är i kris.
Men det är inte främst de ekonomiska svårigheterna han åsyftar. Det är medborgarandan:
”Amerikanerna har – ibland självmedvetet,
ibland frånvarande – avlägsnat sig från
grundsatser som annorstädes och vid andra
tillfällen brukar ses som uttryck för sunt förnuft. ” Vad är då detta för grundsatser?
Will, som är väl insatt i den politiska filosofien och närmast får räknas till Leo Strauss’
skola, formulerar betecknande nog svaret i
anslutning till en i USA stark idetradition –
den liberala individualismens. Amerika är i
kris, därför att den betoning av individen och
egenintresset, som så länge väglett nationen,
enligt Will försvagar dess gemenskap. Det
problem som nu möter kan uttryckas så:
”Hur befrämjar man det allmänna, gemensamma intresset i ett land som uttryckligen
och uteslutande grundats på individens egenintresse?”
I anslutning till den liberala intressetanke
som utformats av Hobbes och Locke sökte
de amerikanska grundlagfäderna forma ett
politiskt system, i vilket rivaliserande intressen skulle uppväga varandra och därmed
hindras från att skada nationen. I detta system, hävdar Will , finns emellertid inte nog
rum för uppfostran eller förädling av medborgarna. Och fast konstitutionens ”bromsar
och motvikter” kan hindra beslut i hastigt
mod , hindrar de också staten från att agera
snabbt och beslutsamt när så krävs.
När Will talar för att staten skall uppfostra
medborgarna skall kravet ses i ett klassisktaristoteliskt perspektiv. Det är fråga om att
” begränsa passionerna,” att tålmodigt uppmuntra institutioner och vanor som underlättar självuppfostran, snarare än om att sprida
ideologisk propaganda. Wills term för statens
goda inverkan är ” soulcraft” – ordet använt
analogt med ” statecraft. ” Alltså ett statsmannaskap – på en gång praktiskt och intuitivt – som också rör medborgarnas själar.
Att krav på ” soulcraft” lätt missförstås i
vår tid som sett så mycken missriktad kollektiv uppfostran och propaganda är givet. Will
är därför noga med att betona, att staten måste ta stor hänsyn till ett lands seder och karaktär. Det gäller, menar han , att uppmuntra
l

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner