Print Friendly

Mats Fält; Front Nationals framgångar

Av Redaktionen | 31 december 1985


1985


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

MATS FÄLT:
Front Nationals framgångar
Jean-Marie Le Pen, ledarenför det
franska högerextrimistiska partiet Front
National, rönte en sensationell
framgång i Europa-parlamentsvalet.
Hans partifick 11% av rösterna –
nästan lika mycket som kommunisterna.
Denna artikel beskriver partiets
framväxt och vilka konsekvenser det fått
för de övriga partierna i Frankrike.
Mats Fält studerar vid Uppsala
universitet.
Ibland tar jamalister miste. Behandlingen av Hitlers parti under 20-talet i Tyskland är ett exempel. Rörelsen fick reklam, gratis och ofta spektakulär sådan,
och kunde sprida sitt budskap långt bättre än någonsin på egen hand. Pressens
avsikt var inte att hjälpa Hitler, snarare
tvärtom, men resultatet blev likväl detta.
Ungefär samma sak har hänt i Frankrike. Ledaren för högerpartiet Front National, Jean-Marie Le Pen, uppmärksammades på grund av sina invandrarfientliga åsikter, blev ett hett namn i massmedia och vann Il% av rösterna i valet till
Europa-parlamentet.
Massmedia ville visa hur löjlig Le Pen
var. TV, radio och tidningar betraktade
honom som en extremist som inte behövde tagas på allvar. Samtidigt som
hans ansikte prydde allt fler tidskriftsomslag och förstasidor växte hans stöd
bland fransmännen. Massmedia visade
sig ha tagit gruvligt miste. Front National fick nästan lika många röster som det
förlorande kommunistpartiet.
Partiets framväxt
Front National bildades 1972 av spillrorna av den franska högern till höger
om center-högerpartiet UDF och gaullistpartiet RPR. De hade ökenvandrat
under de Gaulle och fortsatte att göra det
i böljan av 80-talet. En viss framgång i
kommunalval under 1983, bl a i Dreux
med 16% av rösterna i första valomgången och samarbete med de borgerliga partierna, ändrade inte huvudintrycket. I
Europa-valet 1979 fick partiets kandidater bara l,3% av rösterna. Att Le Pen
vann 12% i sin egen kommun 1983 var
inte heller ett genombrott. Han om nå-
gon borde kunna dra väljare till partiet.
Front Nationals politik har uppmärksammats främst för sin invandramentlighet. Andra inslag är lag och ordning,
mer kapitalism, nationalism och allmän
högerpopulism. Front National vill
framstå som den vanlige fransmannens
försvarare. Valaffischernas teman var:
”l första hand – fransmännen” och ”Le
Pen säger det Du tycker” . l vissa fall
stämde det säkert. Frankrikes neo-stalinistiska kommunistparti är dessutom
en användbar måltavla för partiet.
Yttersta högern i Frankrike kunde inte
rå på de Gaulle som de hatade efter sveket ~ Algeriet-frågan. Generalen lovade
när han plötsligt och knappast demokratiskt kom till makten 1958 att aldrig lämna de franska departementen i Nordafrika men övergav dem trots det. Det glömde aldrig Le Pens äldre anhängare. 1965
ställde rörelsen upp bakom Tixier-Vignancour i presidentvalet men fick trots
all Algeriet fortfarande var aktuellt inte
mer än 5,3 % av rösterna. 1973 försökte
sig Le Pen på samma hopplösa företag.
Resultat: 0,8 %.
Före årets Europa-val var Front National en högst marginell företeelse . Efter valet blev Le Pen historisk. Han vann
yllersta högerns största seger under den
femte republiken. Poujadisternas skatlerevolt och framgångar under 50-talet
kan ses som en radikal högerrörelse som
visserligen snabbt falnade men för en tid
hade stort genomslag. Jean-Marie Le
Pen var 1956 yngst av Pierre Poujades
parlamentariker, bara 27 år.
Idag är Poujade bitter. Han anser att
Le Pen är en nolla som dessutom skapats
av honom själv. Alltsedan 50-talet har
Poujade utfört en ensam ökenvandring.
Le Pen har hela tiden varit aktiv inom
149
yttersta högern. Dessutom hann han
med en karriär som fallskärmsjägare i
Algeriet. Andra anklagar honom för att
ha torterat fångar under kriget. Själv anser han sig ha försvarat fosterlandet –
Algeriet var en del av Frankrike enligt
fransk lag – bättre än de Gaulle och
andra politiker.
Resterna av marskalk Petains nationella rörelse från Vichy-tiden, hemvändande fransmän från Algeriet och andra
kolonier och före detta poujadister är
viktiga inslag i Front Nationals medlemskader.
Valet till Europaparlamentet
Idag är Le Pen inte den clown massmedia velat framställa honom som. I Europaparlamentet kandiderade han till ordförandeposten för sitt parti och det italienska nyfascistiska MSI. Andra internationella aktiviteter innefattar ett besök
hos broderpartiet National Front i England. Detta mer än mycket annat bevisar
att Le Pen inte bara är en snäll farbror
som är vanliga människors vän.
Orsakerna till partiets framgång är flera. Front Nationals affischer märktes
överallt i Frankrike – organisationen
kan inte ha varit alltför dålig. Invandringen upplevs av många som ett problem och i takt med arbetslösheten har
hetsen mot utlänningarna och de franska
medborgare som kommit från de kolonier som partiet helst sett att Frankrike
behållit ökat. Den enade borgerlighetens
samlingslista med före detta koncentrationslägerfången, judinnan och liberalen
Simone Veil i spetsen föll inte högerväljarna i smaken. Veil är inte liberal i folkpartistisk mening men inte heller direkt
högerinriktad. Hon är ingen bombastisk
150
talare men mycket kompetent. Framtoningen blev dock utslätad, man satsade
på mittenväljarna.
Borgerligheten saknade ”borgarklassens diskreta charm”. Veils framtoning
var mer diskret än charmig. ·
De-båda borgerliga partierna
Det borgerliga styret under de Gaulle
byggde bland annat på iden om ett system mellan socialism och kapitalism.
Det förra blev dock inte så viktigt då
presidenten oftast stödde sig på centern-högern. Redan efter kriget nationaliserades stora delar av näringslivet. Giscard d’Estaign genomförde få reformer i
borgerlig riktning. Tvärtom retade t ex
fru Veils abortlagstiftning många konservativa och liberala katoliker. Även Giscard talade svävande om medelvägar.
Radikalismen och reformivern lyste
med sin frånvaro. Raymond Barre var
liksom Jacques Chirac premiärminister
under Giscard och de båda förknippas
med hans glanslösa politik utan ideologisk ledstjärna. Att sedan presidentens
framtoning var betydligt mer aristokratisk än vårt kungapars är en annan sak.
Giscard d’Estaigns återinträde i nationalförsamlingen efter ett fyllnadsval
mottogs inte enbart positivt av de egna.
Giscards parti, UDF, är splittrat och frå-
gan är känslig. En fd president, delvis
skandaliserad av diamantaffärer och fantasiprojekt med oljeletande flygplan inblandade, är inte alltid en tillgång.
Jacques Chirac och RPR, gaullistpartiet, skärpte sin framtoning som ett resultat av Front Nationals framgångar.
Man ångrar stödet till Europa-valets enhetslista. RPR tvingades använda samma låga profil som Veil. Det hjälpte Le
Pen som tog många av RPR:s väljare.
Raymond Barre var först med att tala
med Le Pen efter segern. Det kritiserades men Barte såg det som naturligt att
ta ett parti med 11 % av väljarna på allvar.
Front Nationals framgång är förhoppningsvis en engångsföreteelse. Partiets
stöd i traditionellt konservativa områ-
den, som t ex i Vendee i västra Frankrike, var svagt. Bäst gick det i sydost och
på södra Korsika. Något positivt har
dock den före detta fallskärmsjägarens
framgångar fört med sig. De borgerliga
partierna har tvingats presentera ett alternativ till regeringens politik.
Man kan inte längre ta det för självklart att UDF-RPR kan räkna med 45-
55% av väljarkåren. Systemförändringar
har aktualiserats av både RPR och UDF.
Nationaliserade företag skall säljas och
monopol brytas upp. Borgerligheten har
tvingats bygga upp ett ideologiskt underbyggt program. Det kommer att behövas
i framtiden. Det räcker inte med att Mitterrand har lägre opinionssiffror än nå-
gon annan president i modern tid. Väljare vill gärna rösta för, inte bara emot
någonting.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner