Mats Fält; Från landet i väster


1993


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

MATSFÄLT:
Från landet i väster
N
orge är inte som Sverige. Höyre är
inte heller som de svenska moderaterna eller deras brittiska kolleger. Det framgår ganska klart av de formuleringar vårt broderlands förre statsminister Kåre Willoch använder i sin bok
”Krisetid”.
Kåre Willoch: Krisetid. Schibsted 1992
Willoch, stortingsledamot sedan 1958,
representerar ett parti som fortfarande
anser att en utbyggd offentlig sektor är ett
rimligt mål. Han predikar förvisso moderation och poängterar att det norska nä-
ringslivets konkurrenskraft måste återskapas, men någon Adelsoho eller Bildt
är det inte som hållit i pennan. Detta är en
av förklaringarna till att höyre haft svårare än de svenska partivännerna att hålla
rent till höger om sig. Carl I Hagen har
givits ett betydande utrymme för sin
blandning av liberalism, konservatism
och främlingsfientlighet
Samtidigt finns det förbluffande likheter mellan utvecklingen i de båda länderna under senare tid. I båda fallen har finanskriser tvingat staten att ta över stora
delar av banksystemet I både Oslo och
Stockholm har det finansiella systemets
övervakare misslyckats med att hantera
kapitalets nya frihet att bl a röra sig över
gränserna. Både i Norge och Sverige bidrog en populistisk socialdemokrati till
att den nödvändiga åtstramningen försenades och att nedgången på grund av
detta sedan blev betydligt allvarligare än
nödvändigt. Nu tvingas regeringen
Brundtland spara mer än någonsin Willochs egna en- eller trepartiregeringar försökte sig på under 1980-talet.
En intressant skillnad mellan Norge
och Sverige är det norska arbeiderpartiets
mycket radikala historia. I början av
1920-talet valde huvuddelen av partiet
att, till skillnad från de flesta andra broderpartier, bevara banden med kommunisterna i Moskva. Först 1927 kunde partiet åter enas och slå in på en mer självständig linje. Den revolutionära inställningen märktes fortfarande i främst partiets programskrifter under 1940- och
1950-talen. Även dess säkerhetspolitiska
agerande påverkades av denna ovilja att
ta avstånd från terrorn och förtrycket i
Sovjet.
Kåre Willoch ägnar som sig bör en stor
del av utrymmet åt Norges lika långa som
uppslitande försök att hantera relationerna till EG. Han ifrågasätter det internationella engagemang som norska representanter gärna vill framhålla. I själva verket
har landet för det mesta varit mycket ovilligt att acceptera mer bindande former av
samverkan. FN och Nordiska rådet har
inte varit något problem just för att verksamheten sällan fått mer konkreta former.
Både landets många isolationister och
dess socialister har varit mycket tveksamma inför både NATO, OECD och EFTA
när medlemskap blivit aktuellt.
En metod som ofta används är att
koppla EG-samarbetet till de forna unionerna med först Danmark och senare
Sverige. Willoch påminner om att hans
partivänner ingick i den regering som förde Norge ut ur unionen -trots att den tidens höyre var emot en upplösning. Den
viktiga skillnaden var att varken Danmark
eller Sverige kunde acceptera Norge som
en jämställd part. Det rörde sig dessutom
1814-1905 inte om någon ekonomisk
union – endast en personalunion där försvar och utrikespolitik var ett gemensamt
54
ansvar. EG är något helt annat- där skulle Norge få samma ställning som andra
medlemmar, och oerhört mycket större
inflytande än som utanförstående och isolerad småstat i Europas periferi.
Matnyttig läsning för svenska EG-förespråkare är Kåre Willochs bedömning av
orsakerna till det sorgliga nederlaget i
omröstningen om medlemskap i september 1972. Ja-sidan kom efter i starten och
hade svårt att möta alla, ibland rent bisarra, angrepp som spreds av den mer
engagerade nej-sidans företrädare. Försprånget minskade successivt men tiden
räckte inte till för att vända opinionen.
Diskussionen drevs på ett alltför tekniskt
sätt och de ekonomiska aspekterna gavs
EDDIE TISTELGREN:
Ett slösande förstånd
”Scares the hell out of you, doesn’t it?”
Richard Nixon om fenomenet
DanQuayle
S
å har då George Bush presidentperiod nått vägs ända, och vem saknar
honom? Men jo, rätt skall vara rätt,
två stora sorger efterlämnar sortin; efterträdaren i Vita huset, samt den nödtvungna nedläggningen av en fantastisk tidskrift.
The Quayle Quarterly: What a Wast It Is
To Loose One’s Mind. The Unauthorized Autobiography of Dan Quayle. The
Quayle Quarterly 1992
Under devisen ”Ett vakande öga på vicepresidentskapet” har The Quay/e Quaralltför stor tyngd i ja-kampanjen. Just
denna typ av problem skadar i dag l vårt
land bilden av det nya Europa som ett
värn för fred, frihet och välstånd.
”Krisetid” är en intressant bok för den
som vill dels se parallellerna mellan ländernas utveckling, dels lära sig mer om
den norska samtidshistoria som vi svenskar ofta vet pinsamt lite om. Norge är
viktigt som jämförelseobjekt just för att
helheten är så lik vårt eget samhälle –
samtidigt som vissa grundförutsättningar
gör landet väldigt annorlunda. Klyftan
mellan stad och landsbygd, oljeekonomins enorma betydelse och kyrkans starkare roll är några exempel.
ter/y lyckats fylla fyra nummer om året
med inget annat än rapporter om Dan
Quayle; fadäser, missöden, grodor, kunskapsluckor. För den som lyckats överse
med den politiska tendensen (demokratisk) har publikationen erbjudit några år
av storartad underhållning. The Quay/e
Quarterly kan måhända låta som ett försök att koka soppa på en spik, men inse då
att vi här har att göra med den förste amerikanske vicepresident som hävdat att
människan kan andas på Mars. En tacksamhetens tanke bör redaktionen också
ägna den förmögne och inflytelserike
fader som inte bara räddade den unge
Dan från tjänstgöring i Vietnam, utan
också, trots undermåliga betyg, fick in
honom vid Indiana University Law