Print Friendly

Marxismen och vår tid

Av Redaktionen | 31 december 1969


1969


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

GUNNAR UNGER:
Marxismen och vår tid
Med anledning av den nymarxistiska
väckelsen tar Gunnar Unger i denna
artikel upp marxismen till kritisk
granskning. Han konstaterar att i den
mån marxismen innebär något nytt
är den inte vetenskap och i den mån den
är vetenskap innebär den inget nytt.
Sin stora betydelse har marxismen som
politisk frälsningslära, som religionssurrogat. Men likgiltigt med vilka
metoder socialismen införs resulterar
den i ett statligt tvång som förkväver
individens frihet – alltså motsatsen
till vad Marx dock får förmodas
ha menat.
Om vad Marx verkligen haft för uppfattning i en rad olika för hans lära vä-
sentliga frågor kan man tvista hur länge
som helst. Detta beror på direkta motsägelser hos Marx – ofta sammanhängande med den permanenta konflikten
mellan hans s. k. stora och lilla perspektiv – vidare på tankeglidningar, användande av samma term i skilda betydelser etc. Ett slags enighet har dock
uppnåtts om att acceptera vissa av hans
tankegångar såsom grundläggande för
hans lära. De kan allmänt anges som
den dialektiska materialismen, den materialistiska historieuppfattningen och
klasskampsteorin.
Absurditet eller banalitet
Det nya med marxismen skulle enligt
Marx och hans lärjungar vara dess vetenskaplighet, det var den som skulle
skilja marxismen från dess föregångare,
den utopiska socialismen. Men man kan
inte i våra dagar acceptera en profetisk
världsförklaring, som vill återföra allt
skeende på en enda orsak, den må vara
hur storstilad som helst. Försöker man
å andra sidan tolka Marx på ett mera
enkelt och rimligt sätt – vilket han
själv säkerligen skulle å det livligaste
ogilla – och framställa honom såsom
den sociolog, som särskilt framhävde de
ekonomiska och sociala faktorernas betydelse för samhällsutvecklingen, så kan
det visserligen sägas att han därigenom
givit vetenskapen en viktig impuls –
men den var inte originell. Tidigare
samhällstänkare från Aristoteles till
242
Marx’ egen landsman och samtida v.
Stein hade varit inne på samma linje.
För en modern vetenskaplig uppfattning framstår Marx’ tankegångar antingen som metafysik, dvs. en absurditet
eller också som ett enkelt påpekande av
de ekonomiska och sociala konflikternas historiska roll, dvs. en banalitet.
Något tillspetsat skulle man kunna uttrycka saken så att i den mån marxismen innebär något nytt är den inte vetenskap och i den mån den är vetenskap
innebär den ingenting nytt.
De falska profetiorna
De förutsägelser om framtiden, som ingick som ett led i Marx’ skildring av
den historiska utvecklingen har praktiskt taget utan undantag slagit fel. Utarmningsteorin, koncentrationsteorin,
teorin om de ekonomiska krisernas
skärpning och katastrofteorin har ingalunda fått något belägg av den utveckling som ägt rum sedan de framfördes
och har också till stor del övergivits av
marxistiska ideologer. Vad finns alltså
kvar att säga om Marx’ lära ur teoretisk synpunkt? Jo, kort och gott att den
givit en kraftig stimulans åt samhällsvetenskaperna genom att betona de
ekonomiska och sociala sammanhangens
betydelse i mänsklighetens historia. Vår
samtids störste ekonom ]. M. Keynes
uttrycker sig inte ens så artigt. I ett brev
till G. B. Shaw skriver han om Marx
och Engels: ”Jag kan medge att de uppfann en viss metod att hålla ordflödet
i gång och odlade ett tråkigt skrivsätt;
i båda dessa avseenden följdes de troget av sina lärjungar. Men om ni påstår
att de fann en lösning av de ekonomiska
problemen så blir jag högst förvånad –
jag upptäcker ingenting annat än förlegad polemik.”
Nej, marxismens enorma betydelse
för vår tid ligger inte på det teoretisktvetenskapliga planet utan på det praktiskt-politiska. ”Ett spöke går omkring
i Europa, kommunismens spöke.” De berömda inledningsorden i ”Det kommunistiska manifestet” har fått en aktualitet, som inte kunde vara mera påtaglig.
De avsågs av allt att döma som ett nå-
got ironiskt konstaterande av faktum.
Det var de nu inte alls, men i gengäld
har de blivit till en profetia, som till
skillnad från så gott som alla Marx’
egentliga profetior verkligen slagit in –
hundra år efteråt.
Opium för folket
Marxismen har blivit en mäktig faktor
i samtiden genom att utgöra inte bara
den teoretiska grundvalen utan också
besynnerligt nog, eftersom Marx ju
egentligen förnekade viljans frihet, ett
slags handlingsprogram för två av vår
tids dominerande massrörelser – socialdemokratin och kommunismen. Att
marxismen kommit att spela denna roll
beror naturligtvis mindre på att den utger sig för att vara ett vetenskapligt
system, utan fastmer på att den är en
eggande myt.
Marxismen har inte bara skapat myten om arbetarklassen utan också blivit
arbetarklassens myt och detta just genom sin förening av föregiven vetenskaplighet med en i grunden rent religiös karaktär. För Marx var ju världsutvecklingens mål det klasslösa samhället – bibelns tusenårsrike – och dess
redskap var proletariatet- bäraren av
den bibliska messiastanken – som alltså samtidigt kunde stimuleras av medvetandet om sin världshistoriska mission och vissheten om att segern var förutbestämd. Med ett djärvt grepp förlade
han paradiset inte till himlen utan till
jorden – låt vara i en obestämd framtid. Juden Marx förvandlade Gamla testamentets frälsninglära till en
politisk..:ekonomisk filosofi, som i själva
verket är en pseudoreligion, ett religionssurrogat som för hundratals miljoner människor utfyller samtidens metafysiska tomrum. Därav dess dragningskraft. Därav också sekterismen och
testuggenet och den personkult som får
karaktären av profan helgon- och martyrdyrkan, som t. ex. av Che Guevara.
Marxismen är sannerligen opium för
folket.
Frihetens rike
Drömmen om det klasslösa samhället,
frihetens rike, där de kapitalistiska ulvarna på ena eller andra sättet likviderats och de proletära fåren fredligt betar sida vid sida möjligen under överinseende av en eller annan herde av typ
Breznjev, Mao, Ho, Fidel Castro eller
Olof Palme – givetvis utan några järn- 243
förelser i övrigt – det är denna dröm,
som framför allt är gemensam för de
två marxistiska riktningarna, socialdemokratin och kommunismen. Men när
det gäller rikets tillkomst, då delar sig
meningarna. Socialismen är förutsättningen för rikets tillkomst, men frågan
är hur den skall förverkligas.
Det klasslösa samhället uppstår enligt
Marx sedan proletariatet som en följd
av kapitalismens sammanbrott tagit
makten och överfört produktionsmedlen
i det allmännas ägo. Därmed kommer
klasskillnaderna att upphöra och den
statliga organisationen att ersättas av en
association av fria och jämlika individer. ”Av var och en efter hans förmåga,
åt var och en efter hans behov.” Beträffande sättet för proletariatets maktövertagande finns emellertid som bekant två olika skolor och liksom i så
många andra fall kan bägge åsiktsriktningarna stödja sig på korrekta och motstridande marxcitat. Kven här kan man
nämligen hos Marx finna olika uppfattningar företrädda. Den enda som sammanhänger med hans åskådning i stort
är dock teorin om den sociala revolutionen och proletariatets diktatur. Denna linje har hävdats och fullföljts av
kommunisterna. Inom socialdemokratin
har man däremot i allmänhet frångått
den och ställt sig på den revisionistiska
ståndpunkten att maktövertagandet kan
ske med fredliga medel och under re··
spekterande av demokratiska former.
244
Statens nedvissnande – en chimär
Marx var ingen demokrat. Hur kan man
då vara marxist och samtidigt demokrat? En springande punkt i Marx’ politiska program är revolutionen och proletariatets diktatur. Utan den faller hans
världsförklaring samman. Men låt oss
rent hypotetiskt anta att man kan vara
marxist utan att ansluta sig till en revolutionär och diktatorisk taktik. Vad
återstår då av marxismen? Huvudsakligen produktionsmedlens överförande i
det allmännas ägo, alltså vad vi brukar
kalla socialisering. Socialiseringens uppgift är uppenbarligen att upphäva klassskillnaderna genom att skapa ekonomisk
jämlikhet eller ekonomisk demokrati,
som det också någon oegentligt kallas.
Förutsättningen för detta är nämligen
en total statlig kontroll av det ekonomiska livet utövad av en maktfullkomlig statlig byråkrati.
Men – och det är själva kärnpunkten – antingen socialismen genomförs
med våld eller icke, genom en revolution eller ett majoritetsbeslut, antingen
borgerskapet får springa över klingan
eller icke, blir inte i det långa loppet resultatet av den tillämpade marxismen
detsamma i bägge fallen men ändå nå-
got helt annat än Marx avsåg? Mänsklighetens mål är ju enligt marxismen att
ta språnget från nödvändighetens rike
in i frihetens. Men, och detta är marxismens tragiska paradox: marxisterna
tycks aldrig komma längre än till att ta
sats, i denna attityd stelnar de som Lots
hustru. Som en följd av proletariatets
diktatur eller rätt och slätt av socialiseringen skall ”staten vissna ner”, som
Engels så poetiskt uttrycker det. I Sovjetunionen, där sedan 50 år tillbaka proletariatets eller i varje fall den proletära
elitens diktatur varit införd och där
produktionsmedlen överförts i det allmännas ägo, befinner sig som bekant
den statliga verksamheten trots detta i
full blomstring och sak samma är fallet
i alla andra kommunistländer. Inte ens
det planhushållade regleringssamhälle,
som hr Palme i Ernst Wigforss’ efterföljd förespeglar oss som sin vlSlon,
tycks innebära någon fullgod garanti
för statens nedvissnande. Det verkar
som om allt vad vi sett av praktiskt tilllämpad marxism tyder på att likgiltigt
med vilka metoder socialismen införs
resulterar den i ett statligt tvång, som
förkväver individens frihet – alltså
motsatsen till vad Marx dock får förmodas ha menat.
”Den dialektiska materialismen bryter”, enligt en av sina främsta svenska
uttolkare Arnold Ljungdal, ”begreppens trollcirkel och återskänker oss kontakten med en ung och morgonfrisk
värld, där himlen spänner sig som en
blå sidenduk över våra huvuden och
gräset vid våra fötter är grönt och
svalt.” Det låter onekligen vackert men
det förefaller snarare som om den
skänkte oss kontakten med det stora
tvångsarbetsläger, vilket man skulle
kunna kalla det nödvändighetens rike
varifrån språnget in i frihetens aldrig
kan tas.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner