Print Friendly

Marx som förkunnare

Av Redaktionen | 31 december 1957


1957


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

——,——- ,_——
MARX SOM FÖRKUNNARE
l. Läro- och gestaltningsår
KARL :\IARX föddes 1818 i den gamla
ärkebiskops- och kurfurstestaden
Trier såsom son till en framstående
judisk advokat i staden. Fadern,
Heinrich Marx, som bland sina förfäder haft många rabbiner, övergick 1816 till protestantismen.
Detta var på den tiden inte ovanligt
inom den judiska intelligentsian.
Därigenom lämnade man den
trånga och dogmatiska synagogan
och inträdde i upplysningskulturens rike. Heinrich Marx var också
en livlig beundrare av det dåtida
Preussen, som genom frederna i
Wien 1815 kommit att omfatta även
Rehnlandet och Trier. Det som tilltalade var traditionen från Fredrik
den stores upplysningstid, som i
statslivet tagit formen av effektivitet, parad med rätts- och ansvarskänsla.
Den engelske författaren Edward
Carr, som skrivit den bästa existerande levnadsskildringen av Karl
Marx, har där framfört några synpunkter på det Marxska hemmet.
På grundval av bevarade brev mellan fader och son framhåller Carr,
Av professor GUSTAF ÅKERMAN
Herakleitos: Striden är alltings fader.
att Heinrich Marx efter sin övergång till kristendomen tydligen
fortsatt att intaga en ödmjuk och
undfallande hållning gentemot sin
kristna omgivning. Detta har enligt
Carr hos den unge Karl Marx tydligen alstrat en våldsam protestinställning, som senare bestämt hela
hans liv. Säkerligen ha dock hos
den unge Marx rent konstitutionella
anlag härvid medverkat.
Karl Marx gick i skolan och gymnasiet i Trier och tog vid 18 års ålder med goda betyg sin studentexamen där 1835. Härefter tillbragte den unge Karl först ett år vid
universitetet i Bonn för att studera
juridik men överflyttade därefter
till universitetet i Berlin. Enligt en
brevväxling, som fördes mellan fader och son under den senares
första universitetsår, är det tydligt
att Heinrich Marx fäst mycket stora
förhoppningar vid sin begåvade son.
Emellertid uttryckte han ibland
också sin oro över vissa egensinniga
drag hos sonen och framställde i ett
brev den frågan: »Är ditt hjärta i
nivå med ditt huvud?» Han klandrade också sonens vårdslöshet i ekonomiska angelägenheter och andra
14$1)111!01$111111111″3″”~Q’C’~···~ .,,.~~” ·- ·
630
avseenden. All spirande motsättning mellan fader och son avbröts
emellertid genom faderns död 1838.
Universitetet i Berlin, dit Karl
Marx kom 1836, hade vid denna tid
samlat till sig ett stort antal framstående kulturpersoner i Tyskland.
Fastän filosofen Hegel vid universitetet dött redan 1831, dominerade
hans tankesystem ännu fullständigt både universitetets och den allmänna kulturens värld. Marx blev
nu också fullständigt gripen av Begels tankevärld.
Hegel å sin sida måste delvis ses
mot bakgrunden av den något äldre
Fichte, död 1814. Enligt Fichte förefinnas hos människorna vissa allmänna, pliktbetonade ideer, som
småningom förändras, och som bestämma deras handlingsliv i kamp
med yttervärldens begränsningar
och hinder. Enligt Hegel åter existera de allmänna ideer som bestämma samhällslivet uppe hos en
överindividuell och opersonlig
världsande, vilket i viss mån motsvarar Platons bekanta idelära. I
olikhet mot Platon och i viss analogi
med Fichte ansåg emellertid Hegel,
att dessa allmänna ledande samhällsideer till sin natur äro stadda
i en successiv, motsatsfylld utveckling och förändring. Detta, att de
höga ideerna själva kunna utvecklas och förändras, var en nyhet, som
livligt slog an på den tidens bildade
publik.
Med denna sin föränderlighetslära gingo Fichte och Hegel egentligen tillbaka till en av de äldsta grekiska filosoferna, den fantasieggande Herakleitos. Enligt denne filosof är allt existerande i världen
och livet ständigt inbegripet i en
förändringsrörelse från något förutvarande till något framtida och
företer i varje ögonblick vissa egenskaper hos båda dessa tillstånd.
Framtid strider sålunda ständigt
med forntid och nutid. striden är
alltings fader, men denna strid är
själv lagbunden och därför på sitt
sätt harmonisk.
Hegels filosofi behärskades helt
av den s. k. dialektiska metoden.
Inom den rena logiken tog sig detta
uttryck så, att varje särskilt begrepp.
som kallas tesen, förde över till sin
egen begränsning och negation, som
kallas antitesen. Tesen och antitesen
bilda emellertid ett nytt sammansatt begrepp eller syntes, med spår
inom sig av både tes och antites.
Denna tankedialektik återfinnes enligt Hegel inom det allmänna livets
och särskilt samhällslivets företeelser och händelseutveckling. Ett
visst faktiskt stadium inom samhällslivet beledsagas sålunda av
vissa tendenser i motstridande riktning. Dessa två motstridande förhållanden ge så upphov till ett nytt
faktiskt tillstånd, syntesen. Detta
spel mellan tes, antites och syntes
får lätt något dramatiskt, konfliktartat över sig, vilket i hög grad
måste ha tilltalat Marx. (Även
Fichte begagnade en uppställning i
tes, antites och syntes, men antitesen kunde hos honom inte avledas
ur tesen.)

Nunämnda historiska syntetiska
utveckling sker enligt Hegel på ett
sätt, som oftast tämligen helt avviker från individernas föreställningar och strävanden. Det är istället världsanden, som manifesterar
sig i denna faktiska utveckling, och
som ganska oberoende av individerna skapar världshistorien. Ett
faktiskt samhällstillstånd är alltid
produkten av världsandens verksamhet och är därmed också inom
sig själv sammanhängande och förnuftigt. Som sammanfattande
högsta uttryck för världsandens
verksamhet framträder enligt Hegel
den existerande staten. staten å sin
sida framträder konkret och effektivt i ämbetsmannavärlden och dess
verksamhet.
Vid utförandet av sin filosofi stod
Hegel tydligen under starkt intryck
av de stora historiska omvälvningar
som han själv upplevat. Först hade
man haft 1700-talets ancien regime
och därefter revolutionen och Napoleon. Dessa två motstridande rörelser hade under Hegels senare liv
för Tysklands del utmynnat i den
reformerade och effektiva preussiska ämbetsmannastaten. Det är
tydligt att Hegel själv betraktade
detta samhällsläge som en historisk
syntes av mera definitiv och varaktig natur.
Marx’ fader och hans lärofader
Hegel överensstämde sålunda fullständigt i sin höga uppskattning av
den effektiva staten. Detta har tydligen på ett avgörande sätt påverkat
Marx själv. Under sitt följande liv
631
stötte han på andra samhällsreformatorer såsom Proudhon och Bakunin, vilka önskade samhället organiserat på ett mycket mera decentraliserat och individualiserat sätt.
Men på grund av de starka intryck
han mottagit i fadershemmet och
vid universitetet, reagerade Marx
alltid skarpt mot sådana individualiserande och antistatliga tendenser.
Inte utan skäl har en författare,
Leopold Schwartzschild skrivit en
bok om Marx, som han kallar »Den
röde preussaren».
Efter Hegels död 1831 uppträdde
åtskilliga akademiska riktningar,
som åberopade sig på honom. Den
viktigaste av dessa riktningar utgjordes av ung- eller vänsterhegelianerna. De hade inte Hegels vördnad för den historiska syntes, som
utgjordes av det då existerande politiska samhällstillståndet, utan menade att detta självt utgjorde en tes,
som tillsammans med en motstridande antites skulle åstadkomma
någon framtida syntes av helt nytt
slag. Det var givet att Marx med sitt
oppositionella temperament skulle
ansluta sig till denna unghegelianernas uppfattning. Vad den historiska antitesen och syntesen skulle
bestå av, hade emellertid varken
han eller de andra unghegelianerna
vid denna tid någon egentlig föreställning om.
Hegels världsande, som ledde·
världshistoriens sicksackformiga
gång, gav också hos lärjungarna
upphov till olika uppfattningar.
Liknade världsanden en överindivi- – ;a ;::; {~~’~ ‘i’
632
duell gud, eller utgjordes den av ett
från mänskliga fenomen utgående
öde? Unghegelianerna anslöto sig
till uppfattningen om det ogudomliga ödet. År 1835 hade unghegelianen Friedrich Strauss utgivit sin berömda bok, :.Das Leben Jesu:., där
han hävdade att evangeliernas berättelser om Kristus varken utgjorde objektiv historia eller påhittade berättelser, utan istället myter
och dikter, vilka återspeglade de allmänna religiösa ideer, som hystes
av människorna i Kristi omgivning
och traditionskrets. Ur en dylik
uppfattning måste emellertid även
profanhistoriska och politiska konsekvenser dras. Var religionen
gjord av människor, så var tydligen
även staten gjord av människorna,
istället för att vara deras suveräna
överhuvud, såsom Hegel menat.
Unghegelianerna i Berlin brukade
samlas till en krets, som skämtsamt
kallades för professorsklubben, och
vars ledare var en teologisk filosof,
Bruno Bauer. Han erhöll 1839 en
lärarplats i teologiska fakulteten i
Bonn och ett visst löfte av den då-
varande preussiske eklesiastikministern att bli professor där. Han i
sin tur lovade Marx att skaffa honom en lärarplats i Bonnfakulteten,
så snart Marx disputerat. För detta
ändamål författade Marx en doktorsavhandling om ett specialproblem inom den grekiska filosofien
och insände den till universitetet i
J ena, som på grundval därav promoverade honom till doktor i april
1841.
Emellertid hade den historiska
utvecklingssyntesen nu och för en
tid framåt kommit att röra sig i en
riktning, som var rent motsatt unghegelianernas ståndpunkt. År 1840
hade nämligen tronen övertagits av
en ny konung, Fredrik Wilhelm IV,
som var behärskad av romantiska
och teologiska ideer och därför alldeles bröt med de allmänna upplysningsideer, som hittills i viss mån
varit tongivande inom de preussiska högre administrativa och akademiska kretsarna. Bruno Bauer
hade i Bonn genom några skrifter
utvecklat unghegelianska och ateistiska åsikter och därmed gjort sig
förhatlig inom därvarande teologiska kretsar. Med stöd av den nya,
förstärkta teologiska inriktningen
på högsta ort blev han därför avvisad från sin lärarplats vid fakulteten i Bonn. Därmed förföllo ju
också Marx’ utsikter att genom
Bauer få en lärarplats där. Detta
gjorde naturligtvis inte hans humör
bättre.
Länderna omkring nedre Rhen
med Köln som centrum hade ju
först genom kongressfrederna i
Wien 1815 kommit att lyda under
Preussen. Fram till 1841 fanns det
i Rhenlandet blott en tidning av betydenhet, Kölnische Zeitung, som
var starkt katolskt betonad och snarast antipreussisk. I slutet av 1841
utformade nu unghegelianska kretsar i Köln planer på att ge ut en ny
tidning där, Rheinische Zeitung,
som skulle motarbeta dessa tendenser hos Kölnische Zeitung. I början
..
av 1842 började också Rheinische
Zeitung att utkomma under redaktion av några unghegelianer från
professorsklubben i Berlin. Marx,
som nu uppehöll sig i Trier och i
Bonn, medverkade efter en tid med
några artiklar men tillhörde i början inte redaktionen.
Trogna sina traditioner läto tidningens unghegelianska redaktörer
åtskilliga ateistiskt färgade artiklar
inflyta däri. Tidningen kom därmed
i strid med den preussiska censuren
QCh pressades att byta huvudredaktör. Till ny sådan utsågs nu Marx.
Han gick in för sin uppgift med
stor energi och hänsynslöshet. Han
stred fortfarande med censuren,
men han fann också sina unghegelianska kollegers fortsatta bidrag
till större delen underhaltiga och
kasserade dem därför. Han bröt
med kollegerna i professorsklubben
och även med sin forne gynnare,
Bru,no Bauer. Hans dåvarande medhjälpare på tidningen, Carl Heinzen
har i sina memoarer beskrivit Marx
såsom häpnadsväckande skarpsinnig men också såsom :.en opålitlig
egoist och lögnaktig intrigör, som
bara ville utnyttja andra>.
Efter några månaders balansgång
lät Marx införa några kritiska artiklar rörande vissa administrativa
åtgärder och planer. Med anledning
därav blev tidningens oktroj indragen, och Marx’ anställning som redaktör upphörde i mars 1842. Detta
var ju ägnat att i hög grad stimulera alla hans inneboende revolutionära tendenser.
633
1841, samma år som Marx lämnade Berlin, hade unghegelianen
Feuerbach publicerat sitt epokgö-
rande arbete :.Das Wesen des Christenthums:. och 1843 en uppsats
:.Grundsätze der Philosophie der
Zukunfh. I likhet med Strauss hävdade Feuerbach i dessa skrifter, att
myternas och dogmernas upphov är
av psykologisk och emotionell natur
i form av fruktan och hopp m. m.
Varje människas religion är därför
en individualpsykologisk företeelse
och alldeles oberoende av Regels
historiska världsande. Hos Hegel
hade världsanden och dithörande
ovan-mänskliga ideer varit det primära och de individuella människorna det sekundära. Enligt Feuerbach blevo nu individerna det primära och deras allmänna ideer det
sekundära. Feuerbach bibehöll dock
Regels dialektiska metod, varigenom rörelserna och förändringarna
inom det mänskliga samhället förbleva det väsentliga och förhållandena vid varje särskilt tillfälle det
sekundära. Feuerbach kom härigenom att bli huvudfiguren för en individuellt betonad hegelianism, som
i sina konsekvenser kom att bli helt
radikal.
Vid denna tid började även de
franska s. k. utopiska socialisternas
ideer att väcka uppmärksamhet i
Tyskland. Under århundradets början uppträdde sålunda den utopiska
socialismen Fourier och fr. o. m.
1840 socialisten Proudhon. Enligt
båda dessa reformatorer borde de
materiella produktionsmedlen om- 634
fördelas på jämnlikhetsbasis. Vidare borde det produktiva ekonomiska livet organiseras i form av
mindre sammanslutningar, som
skulle vara rätt oberoende av staten. Dessa och andra liknande reformatorer tänkte sig, att alla de
påyrkade förändringarna skulle försiggå på fredlig väg utan våldsam
revolution. De franska lärorna förmedlades till Tyskland främst genom den s. k. kommunistrabbinen
Moses Hess. Det var han som under
olika tillfällen 1843 gav både Marx
och Engels den första stöten i socialistisk riktning.
Engels har i ett välskrivet arbete,
»Feuerbach und der Ausgang der
klassischenPhilosophie», 1888 skildrat den utveckling Feuerbachs och
andra reformatorers ideer togo hos
de radikala unghegelianerna. Medan Feuerbach väsentligen fäste sig
vid de religiösa motiv som drevo de
olika människorna, började Marx
och Engels att söka sig till deras
drivande nioliv av materialistisk
art, nämligen de politiska och ekonomiska. Bakom dessa motiv stodo
emellertid de yttre materiella möjligheterna, och dessa gestaltade sig
olika för olika människor och människogrupper. De yttre omständigheterna förändrades vidare med tidens gång och påverkade därför
människornas och gruppernas. motiv och handlingar på olikartade
sätt vid olika tidpunkter. Det gamla
samhället med huvudsakligen jordbruk hade sålunda givit upphov till
en gruppering i feodalherrar och
jordbruksunderhavande. Den nyuppkomna storindustrin åter hade
givit upphov till en gruppering i
bourgeoisie och egendomslösa industriarbetare, det s. k. proletariatet.
Dylika tankegångar utvecklades
hos Marx under året 1843, sedan
han upphört att redigera Rheinische
Zeitung. Han slog sig nu ihop ined
en något äldre vänsterhegelian, Arnold Ruge, som hittills utgivit vissa
Jahrbiicher med huvudsakligen
unghegelianskt innehåll och som
haft svårigheter med censuren och
polisen. Ruge och Marx överenskommo nu att i Paris utge en tidskrift, som skulle heta DeutschFranzösische Jahrbiicher med bidrag från olika tyska och franska
radikala författare. Ruge skulle
satsa kapitalet och Marx skulle bli
huvudredaktör. I överensstämmelse
härmed flyttade Marx i slutet av
1843 till Paris för att överta redaktionsarbeteL Deutsch-Französische
Jahrbiicher blev emellertid i huvudsak en dödfödd produkt. Blott ett
häfte utkom, och ingen fransk författare av betydenhet deltog däri.
Det egentliga intresset i häftet anknyter sig till en artikel av Marx,
som formellt rörde sig om den Hegelska rättsfilosofien. Han utvecklade där i enlighet med sin egen
naturell, att motsättningen mellan
bourgeoisie och proletariat nödvändigtvis måste leda till våldsamma
konflikter och till revolution. Revolutionen skulle inte blott bli av politisk och alltså halv natur, utan
även av ekonomisk art och därvid
omstörta de nuvarande egendomsförhållandena. Proletariatet skulle
dock endast på ett segerrikt sätt
kunna åstadkomma dessa omvälvningar, genom att den radikala
samhällsfilosofiens representanter
åtoge sig ledningen. Här kommer
alltså den Regelska världsanden in
med vänsterfilosofien i dess Marxska form som instrument.
Det fattades kapital för att ge ut
något vidare nummer av DeutschFranzösische Jahrbiicher, och Marx
egen ekonomiska ställning blev härigenom mycket besvärlig. Han fortsatte emellertid sitt liv i Paris under ett år framåt. Härunder fick
han besök av Engels. Engels var
född 1820 som son till en förmögen
textilfabrikant i Barmen. Fadern
var pietistisk och konservativ, och
den unge Engels kom tidigt i opposition till honom och blev unghegelian. 1842 kom han till en närstående textilfirma i. Manchester
och gjorde många omedelbara ekonomiska erfarenheter. När han
mötte Marx i Paris 1844, kunde han
cSe denne en mängd konkreta uppgifter rörande både företagsekonomi och arbetarförhållanden. Un·der påverkan härav började Marx
att i Paris studera den klassiska
.engelska nationalekonomin och särskilt Ricardo.
l Paris medarbetade Marx i en liten radikal tysk tidskrift, Vorwärts.
Då i slutet av 1844 ett misslyckat
.attentat begåtts mot den preussiske
kungen Fredrik Wilhelm IV, ut•tryckte Vorwärts bl. a. önskemålet
;,
635
om större träffsäkerhet vid ett annat tillfälle. Med anledning härav
gjorde den preussiska regeringen
påtryckningar på den franska, som
resulterade i att några medarbetare
i Vorwärts och däribland Marx utvisades från Frankrike i januari
1845. Marx begav sig då till Bryssel,
där han kom att stanna i tre år.
l Bryssel bildade Marx en tysk
arbetareförening eller, som han
också kallade den, ett kommunistiskt parti. Det bestod av femton
tyska intellektuella och två typografer. Genom Engels’ förmedling
kom Marx också i kontakt med en
betydligt talrikare tysk förening i
London, som hette Tyska arbetares
bildningsförbund. Flertalet av förbundets medlemmar voro också
medlemmar i en annan sammanslutning, kallad Fraternal Democrats, som även omfattade vissa
engelska Chartistledare.
Den ryske globetrottern Annenkov träffade Marx under hans Brysselvistelse och har i sina memoarer
beskrivit honom med bl. a. följande
ord: :.Hans sätt trotsade alla vedertagna former för umgänge mellan
människor, det var högdraget, nästan föraktfullt. Redan nu uttalade
sig Marx alltid i form av domslut
utan apelb
2. Första huvudskrifter
Under sin Brysselvistelse utkämpade Marx åtskilliga strider med
andra kommunistiska förgrundsfi- 636
gurer. Som svar på ett nyutkommet
arbete av Proudhon, »La philosophie de la misere», utgav Marx
1847 ett litet arbete, »La misere de
la philosophie:.. I anknytning till
sin artikel i Deutsch-Französische
Jahrbiicher framförde han här en
del ytterligare satser. Det hävdades
sålunda (kap. II § I), att den karaktäristiska produktionsprocessen
under varje hittillsvarande historisk epok nödvändigtvis varit förenad med en uppdelning av folket
i en ledande klass, som njutit systemets frukter, och en stor passiv
klass, som lidit under dess nackdelar. Sålunda har bourgeoisie-epokens industriella system övertagit
feodaltidens undertryckta folklager,
gett dem karaktären av helt egendomslösa proletärer och starkt
ökat deras antal. Den har samtidigt ökat rikedomen hos dess ledande skikt och fattigdomen hos
proletärerna. De industriella fenomen eller s. k. produktionskrafter,
som sägas ha åstadkommit detta sociala tillstånd, äro maskinerna, stordriften och den industriella arbetsfördelningen, vilka fenomen gått
hand i hand (§ II).
Denna lära om förändringar i
produktionsförutsättningarna så-
som alstrande förändringar i den
sociala gruppbildningen är mycket
värdefull och fruktbar och utgör
Marx’ huvudsakliga positiva bidrag
till samhällstänkandet. Den påhäktade läran om att det industriella
produktionssystemet måste medföra en utarmning av folkflertalet
är däremot alldeles gripen ur luften
och fullständigt verklighetsstridig.
Medan de vanliga nationalekonomerna accepterat det borgerliga
produktionssystemets motsatsförhållanden såsom något naturligt, ha
däremot enligt Marx kommunisterna dragit konsekvenserna därav
i revolutionär handlingsriktning.
Arbetarna i industriellt utvecklade
länder såsom särskilt England ha
även övergått till handling genom bildandet av fackföreningar
och utförandet av strejker (§ V).
Med fackföreningsstriderna mellan
bourgeoisien och den undertryckta
arbetarklassen har redan ett kallt
politiskt krig inträtt, som snart
måste leda till en allmän revolutionär omstörtning. Resultatet härav
måste bli ett helt nytt samhälle, som
för första gången i historien blir
klasslöst. Hela Marx’ ekonomipolitiska lära är i denna skrift till sina
huvuddrag tämligen färdigbildad.
Under år 1847 började det dra
ihop sig till en allmän ekonomisk
kris i världen. Under inverkan
härav beslöto The Fraternal Democrals att hålla en internationell kongress, dit även den tyska arbetareföreningen var inbjuden. Man beslöt därvid bilda ett internationellt
kommunistiskt förbund. På grund
av önskningar som där framställdes
utarbetade Marx och Engels riktlinjer för en trosbekännelse för förbundet. I slutet av november 1847
höll förbundet sitt konstituerande
sammanträde. Därvid antogos de av
Marx och Engels utarbetade rikt- …….
r
linjerna, och uppdrogs åt dem att
på grundval därav utarbeta en definitiv text. Detta skedde därefter i
Bryssel, huvudsakligen av Marx,
och så kom i slutet av januari 1848
det famösa Kommunistiska Manifestet till stånd. Det trycktes i London under februari och kom ut ungefär samtidigt med revolutionen i
Paris den 24 februari.
Det Kommunistiska Manifestet
på cirka 30 sidor är den skrift, som
klarast och omedelbarast återger
Marx’ åskådning. Det är också den
av hans skrifter, som blivit ojämförligt mest läst och bäst uppfattad,
eller rättare sagt: det är den enda
av hans skrifter som blivit allmänt
läst och uppfattad.
Författaren till Manifestet börjar
med att utpeka vissa huvuddrag av
den hittillsvarande ekonomiska och
sociala utvecklingen. All hittillsvarande historia säges ha varit striden mellan undertryckare och undertryckta. Tidigare var det striderna mellan fria och slavar, mellan patricier och plebejer, och senare mellan feodalherrar och livegna och mellan skråmästare och
gesäller. Stridern;~. förde varje gång
till en revolutionär omstörtning av
hela samhället eller till de båda kämpande klassernas undergång. Här
rullar sig författaren i stridsfantasier.
På senaste tiden åter har genom
den industriella maskintekniken en
ny huvudsaklig klassgruppering
uppstått, nämligen mellan bourgeoisie och löneproletariat jämte dithö-
—~ — — —
637
rande klasstrider. Härvid har den
ursprungliga bourgeoisien splittrats
i två delar. Den lägre delen, medelståndet, bestående av självständiga
hantverkare och småhandlare, konkurreras ut genom det moderna
maskineriet och stordriften och
nedsjunker tilllöneproletärer. Även
de självägande bönderna påstås nå-
got djärvt gå samma väg. Den återstående delen av bourgeoisien eller
ägarna av industrimaskineriet blir
kvar såsom egentlig, härskande
bourgeoisie.
Den moderna maskinindustrin
under storbourgeoisiens ledning har
åstadkommit ekonomiska underverk. Den har frambragt storstäder
och därmed undandragit en stor del
av befolkningen från :.lantlivets
idiotism:.. Den har mångfaldigat
den producerade varumängden. Den
behåller genom utsugning av lönearbetarna en stor del av det producerade varuvärdet för sig själv. Den
bildar därigenom kapitalet i landet,
som den är ensam ägare till. Löntagarna få därigenom en begränsad
efterfrågan och denna räcker inte
till att köpa det stora varuutbudet.
Därigenom uppstå periodiska, allt
kraftigare handelskriser, som slutligen måste kasta hela bourgeoisiesystemet över ända. Den nuvarande
staten slutligen utgör bourgeoisiens
exekutivutskott och ett undertryckningsorgan i dess tjänst.
Det stora löneproletariat som
bourgeoisien skapat måste leva under mycket betryckta villkor. Maskineriet med åtföljande arbetsspe- 638
cialisering förvandlar arbetarna till
själlösa robotar. Arbetarna löpa
ständigt stora risker för arbetslöshet. Deras lön sjunker undan för
undan, samtidigt som mer och mer
arbete fordras av dem. De ha intet
annat att förlora•än sina kedjor. De
sjunka ständigt, ända tills de måste
underhållas av det allmänna. Detta
visar bourgeoisiens oförmåga att
längre vara den härskande klassen.
Lönearbetaren är egendomslös.
De likartade förhållandena i olika
länder, som industrimaskineriet
medfört, göra honom också fosterlandslös. Lagar, religion och samhällsmoral bli för honom blott borgerliga fördomar.
Allt detta driver arbetarna att
sammansluta sig i allt större organisationer såsom organ i klasskampen. Varje klasskamp är en politisk
revolutionär kanip. Varje arbetarorganisation är revolutionär. Detta
har lett till ett mer eller mindre kamouflerat inbördeskrig. Men det
måste slutligen leda till en öppen
revolution, varigenom bourgeoisien
störtas och proletariatet uppnår
härskarställning~ Formerna för
• denna kamp kunna dock bli olika
i varje särskilt land.
Hittillsvarande uppror av undertryckta klasser ha varit minoritetsrörelser och lett till härskarställning för nya minoritetgrupper. Proletärerna däremot utgöra det överväldigande flertalet av befolkningen.
Böndernas stora roll och omfattning
i det dåvarande kontinental-Enropa
lämnar författaren helt åsido. Genom proletariatets majoritetsställning kommer med den proletära revolutionen hela klassystemet enligt
författaren att sprängas i luften.
Proletariatets revolutionära seger
och undergången av varje proletär
klasställning äro enligt Marx oundvikliga.
Bourgeoisiens frihets-, bildningsoch rättsideer äro sekundära produkter av de borgerliga produktions- och egendomsförhållandena.
Den borgerliga familjen är också en
produkt av dessa förhållanden och
är beträffande äktenskapet dessutom ett stort hyckleri.
I de mera framskridna länderna
kommer den proletära revolutionen
bl. a. att innebära: jordens expropriering (alltså även för småbönderna); arvsrättens avskaffande;
starkt progressiv beskattning; l<.reditens uteslutande centralisering till
en statsbank och transportväsendets centralisering hos staten. Fabriker och liknande produktionsmedel skola undan för undan tagas
från bourgeoisien utan hänsyn till
äganderätten och överföras till staten. Allmänt arbetstvång skall införas, och industriella armeer skola
upprättas särskilt för jordbruket.
Det är tydligt att Marx – i motsats
till de franska socialisterna –
tänkte sig en stark och despotisk
stat, som skulle sköta allt väsentligt
inom näringslivet. Vidare att detta
skulle ske i det härskande proletariatets namn, ända tills all bourgeoisie försvunnit.
I senare delen av Manifestet talas
..
,…. –r—-~———–..-
om andra slag av socialism, som
förefunnits på 1800-talet, särskilt
Fouriers, Owens och Proudhons lä-
ror. Dessa läror avvisas med förakt,
emedan de tänkt sig att förbättringsrörelsen skulle ske på fredlig
väg och utan proletariatets revolution. De kallas för utopiska eller –
betr. Proudhon m. fl. – konservativa socialister i motsats till den
Marx-Engelska socialismen eller
kommunismen, som tillerkännes
vetenskaplig säkerhet och oundviklighet.
Manifestet och dess innehåll är
framställt med en stor furia. Det
utgör en sorts eskatologisk syn och
motsvarar de gammaltestamentliga
profeternas och Uppenbarelsebokens syner och de medeltida målarnas bilder av Yttersta domen. Eld
och svavel regna, ljuset strider
emot mörkret, och efter våldsam
kamp bli de yttersta de främsta.
l tider, när klasskampen närmar
sig sitt avgörande, lösgör sig enligt
Marx en liten del av bourgeoisien
från sin klass och närmar sig den
revolutionära klassen. Det är den
del av bourgeoisien, som förvärvat
sig teoretisk förståelse för hela det
historiska förloppet. Det är denna
del som utgör de verkliga kommunisterna.
Senare i Manifestet talar Marx
om förhållandet mellan proletä-
rerna och de egentliga kommunisterna. Kommunisterna anges såsom
det proletära parti, som särskilt
framhäver det gemensamma hos de
olika nationella kämpande arbetar- 44- :173449 Svensk Tidskrift H.10 1!J57
639
partierna. De (dvs. egentligen blott
Marx och Engels) ha den fördelen
framför de övriga folkmassorna, att
de ha insikter i den proletära rörelsens djupare allmänna natur. Denna
insikt består ej i individuella världsförbättrares spekulativa ideer. Den
utgör blott en djupare insikt rö-
rande den faktiskt pågående klasskampen, sådan den förlöper »inför
Yåra ögom (i början av 1848).
En angelägen fråga inställer sig
härvid. Om, såsom Marx menar, de
materiella motiven äro de enda bestämmande för människorna, hur
kommer det sig att en viss del av
bourgeoisien frivilligt lämnar sin
egen klass och förenar sig med den
motsatta? Ur Marx’ synpunkt är
svaret tydligen klart: Det beror på
att denna bourgeoisiedel är hegeliansid tränad och fått del av det
högre Hegel-Marxska ljuset och vishetsuppenbarelsen.
För oss, som äro mindre metafysiskt betonade, måste svaret sö-
kas i andra riktningar. l Manifestet
anger Marx i korthet, att det utom
bourgeoisie och proletariat finns en
tredje, underliggande samhällsgrupp, »lumpproletariateb (Lumpenproletariat), som i revolutionstider är berett att låta köpa sig av
borgerliga, reaktionära krafter.
Däremot har det alldeles undgått
honom, att det även finnes ett tydligt urskiljbart underskikt till den
ordinära bourgeoisien i form av en
rotlös intelligentsia eller intellektuell bohem, som med Marx’ terminologi skulle kunna kallas lump- ..
640
bourgeoisie. Denna samhällsgrupp,
till vilken Marx själv alldeles på-
tagligt hörde, är visserligen inte
särskilt stor, men den har vanligen
haft en mycket talande tunga och
vetat dra uppmärksamheten till sig.
De hithörande människorna äro intellektuellt rörliga 6ch fantasirika,
men de ha i allmänhet inte prövat
på livets ordinära reella problem i
form av någon längre tids reguljärt
arbete. De äro därför verklighetsfrämmande, oroliga, ettriga och
mycket mer begivna på revolutionära äventyrligheter än det regelbundet arbetande folket.
För Marx personligen gällde tydligen också ett annat slags ödesbestämdhet än den materialistiska.
Det var den emotionspsykologiska
bestämdheten, vilken vid denna tid
ännu inte var upptäckt. Marx var
ända från början och hela livet igenom påtagligt bekajad med något,
som nu skulle kallas aggressivitetskomplex. Det regerade honom oavlåtligt och från början till slut. Det
kom honom att obevekligt och ständigt handla tvärt emot sina egna
och sin familjs materiella och ekonomiska intressen. Om han inte under större delen av livet hade blivit
underhålJen av Engels, hade han i
själva verket ganska snart försvunnit från scenen.
I övrigt märker man, hur Manifestet på viktiga punkter präglas av
en påtaglig dogmatisk lärdomshögfärd. Detta gäller de kategoriska på-
ståendena om den kommande utvecklingen och dess slutgiltiga resultat och pretentionen att låta
dessa påståenden framträda som
vetenskapliga. Hegel och Feuerbach
voro övertygade om att saker och
ting på ett lagbundet sätt successivt
förändrades, men de hade nog omdöme att inte mena sig veta hur de
kommande, närmare eller fjärmare
tillstånden skulle se ut. När Marx
fastslår hur de kommande tillstånden skola vara beskaffade, visar
detta i verkligheten en stor naivitet
och en fullständig brist på vetenskaplighet. I verkligheten är det ju
inte det lugna förståndet som här
talar hos Marx, utan de härsklystna
önskedrömmarna.
Det är sålunda den renodlade
härsklystnaden, som präglar hans
uttalanden om kommunisterna och
deras ledarställning i förhållande
till arbetarna. Tanken att arbetarna
för att lyckas i revolutionen måste
ställa sig under ledning av några
Hegelianskt tränade samhällsfilosofer – dvs. i verkligheten Marx och
Engels – är ju intet annat än en
härsklystnadens önskedröm. Till
härsklystnaden kommer såsom ofta
det brännande hatet. Bland revolutionens ovan berörda programpunkter i Manifestet finnes sålunda en,
som anger att aHa ~emigranters:.
och Hebellers:. egendom skall konfiskeras. Här tar den egendomslöse
och landsflyktige Marx i sitt önsketänkande hämnd på revolutionens
och sina egna fiender. Om hela Manifestet kan det sålunda sägas, att
det utgör en maktlystnadens och
hatets lidelsefullt utförda Höga
Visa.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Som om Gud fanns: Det sekulära samhällets religiösa rötter

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism