Martin Walker; Med uppdrag att tämja dollarn
1999
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
o:l..
:J
w
C1J
Cl.
o!….
=:l
w
Med uppdrag att
tän1ja dollarn
Euron föddes ur Amerikas missbruk av dollarns överlägsenhet i det globala
finansiella systemet. Den gemensamma valutan kommer att utmana den överlägsenheten, men ändå ge Amerika fördelar. Och så länge euron saknar en politisk röst
kommer Europa även i fortsättningen bara att spela en biroll i världspolitiken.
1 av Martin Walker
N
ÄR EURON NU HAR blivit verklighet oroar
sig Europas politiska klass för valutans
omedelbara utsikter. Blir den ”hård” eller
”mjuk”? Vilken typ av ekonomisk styrning kräver den? När kommer de som står
utanför att gå med? Men eurons tillkomst möts också av
strategiska frågor, i synnerhet vilken betydelse den kommer att få i relationen mellan de två rikaste och mäktigaste storheterna i världen – USA och EU.
Alltför lätt glöms det bort att en av eurons viktigaste inspirationskällor var den förbittring som större delen
av Europa kände över att USA hade missbrukat dollarns
överlägsenhet i det globala finansiella systemet. Det hela
började med Tet-offensiven den där märkliga våren 1968.
Vietnamkriget skapade problem för USA:s betalningsbalans, vilket bemöttes med dollarexport till Europa.
Tet-offensiven innebar ett hårt slag mot den amerikanska militären och resulterade i president Johnsons beslut
att inte ställa upp för omval. För att inte underblåsa den
inhemska kritiken vägrade han också att höja skatterna
för att finansiera kriget. De ökande kostnaderna för kriget ledde därför till ett budgetunderskott på 24,2 miljarder dollar för året 1968, mer än det sammanlagda
underskottet för de fem föregående åren.
Europeer upplevde det som att de finansierade USA:s
budgetunderskott och fick betala dyrt för USA:s inflationsexport, samtidigt som de såg hur de egna företagen köptes upp i och med den amerikanska kapitalexporten. Det var vid den här tiden som Jean-Jacques Servan-Schreibers polemiska bok Le Defi Americain (Den
amerikanska utmaningen) blev en bästsäljare i ett Europa där anti-amerikanismen blev respektabel i och med
Vietnamkriget och rasupploppen i amerikanska städer.
Charles de Gaulle svarade med att skicka tillbaka dollar
till USA och kräva att få guld i stället. I november 1967,
när devalveringen av det brittiska pundet började destabilisera Bretton Woods-systemet, var ”guldpoolen”
tvungen att sälja för 700 miljoner dollar för att upprätthålla guldpriset. Två dagar senare meddelade de Gaulle
att Frankrike lämnade poolen, och USA blev tvungen
att upphöra med guldförsäljningen på den fria marknaden. Nu var det endast centralbanker som fick köpa guld.
Systemet var dock fortfarande sårbart för politiska stormar.
I augusti 1969 devalverades den franska francen med
elva procent och i september samma år, efter att envist ha
vägrat ge efter för USA:s krav på en revalvering, gick
Bundesbank med på att låta den tyska marken flyta. En
månad senare hade D-marken stigit med nio procent.
En hel generation europeiska politiker kunde aldrig
glömma det som i deras ögon var ett manipulerande av
deras valutor i syfte att lösa en amerikansk kris i betalningsbalansen, vilken hade orsakats av ett krig som få
av dem stödde.
DEN EUROPEISKA GEMENSKAPEN bestod i det här skedet endast av de ursprungliga sex medlemmarna:
Frankrike, Tyskland, Italien och Benelux-länderna. I
denna tid av valutakris skrev Raymond Barre, blivande
premiärminister i Frankrike och vid tillfället europeisk
kommissionär för finansiella frågor i Bryssel, en rapport
om hur en gemensam valuta skulle kunna skydda Europa från sådana anglosaxiska störningar. Rapporten fick
till följd att ”de sex” gav Pierre Werner, stats- och finansministerveteran i Luxemburg, uppdraget att utarbeta en
detaljerad plan för en ekonomisk och monetär union.
IIISvensk Tidskrift 11999, nr 21
Dagens euro härstammar i rakt nedstigande led från
Barre/Werner-rapporterna. Utvecklingen har gått via
president Nixons punktering av Bretton Woods-systemet 1971, den tyske förbundskanslern Helmut Schmidts
ändrade ståndpunkt till förmån för en gemensam valuta, de olika förberedelserna inför euron – ecun, det europeiska monetära systemet och ERM -och slutligen den
politiska knuff framåt mot Maastrichtfördraget som det
tyska enandet gav.
Men genom att underminera sina europeiska partners lojalitet i och med missbruket av dollarns ställning
1968-73, och igen mellan 1979-82 och 1985-89, är det
den amerikanska regeringen som är eurons sanna skapare. Redan från början såg europeiska länder den
gemensamma valutan som något mer än en byggsten till
Europa, nämligen som ett skydd mot störningar orsakade av dollarn. (Denna kombination gav ytterligare
bränsle åt den brittiska misstron mot projektet, vilket i
sin tur hindrade den europeiska integrationen. Den här
frågan innebar slutet för Margaret Thatchers politiska
karriär, då hon närmast såg brittiska och amerikanska
intressen i Europa som omöjliga att åtskilja och inte gjorde någon hemlighet av att hon föredrog en stark atlantisk allians framför ett starkt Europa.)
Men trots att det var de anti-amerikanska strömningarna som födde tanken på euron, har valutan (trots
senaste tidens oro) fått starkt offentligt stöd från den
amerikanska regeringen, och det kommer helt klart att
vara i USA:s nationella intresse att den fungerar.
En euro baserad på en ekonomi som är jämbördig
med den amerikanska sett till storlek och andelar i
världshandeln kommer att mildra de våldsamma valutafluktuationer som återkommande har skapat 50-procentiga omsvängningar i växelkurserna mellan dollarn
och yenen respektive D-marken. Ett slut på dessa kraftiga
svängningar är bra för världsekonomin, bra för USA och
bra för den atlantiska alliansen. Euron medför en sansad,
men dock inte förödmjukande minskning av dollarns
prestige- ett lågt pris att betala för de fördelar som följer, förutsatt att anpassningen sker försiktigt och genomtänkt. Anpassningen kan inte genomföras i snabb takt
eftersom ”Euroland”, trots den gemensamma centralbanken, medvetet valt att inte ha någon motsvarighet
till USA:s finansdepartement som talar och agerar för
dollarn i världspolitiska sammanhang. Faktum är att
ända tills euron får ett jämförbart politiskt ledarskap
kommer USA i brist på konkurrens troligtvis att fortsätta att dominera den globala finansiella styrningen.
DEN 1 JANUARI 1999 antogs euron formellt av elva
europeiska länder som transaktionsvaluta, vilket
innebär att statens räkenskaper och skulder uttrycks i
euro. Att enskilda människor och företag kan betala skatt
och fakturor i euro gör att man eliminerar kostnader
och risker som medföljer handel i utländsk valuta. EMUländernas egna valutor kommer att finnas parallellt med
euron fram till våren 2002, då sedlar och mynt i euro
införs. Elva historiskt viktiga valutor kommer då att gå
samma öde till mötes som dublonen och thalern en gång
gjorde.
Den brittiska regeringen har sagt att den i princip
har beslutat att gå med- det vill säga när Storbritanniens läge i konjunkturcykeln bättre överensstämmer med
EU:s, och efter ett val och en folkomröstning. Den sannolika tidsplanen är att nästa brittiska val hålls tidigt,
våren eller sommaren 2001, samtidigt som eller tätt följt
ro
0..
oL
::J
w
j Svensk Tidskrift 11999, nr 2jfJ
ro
a..
o.__
::::J
UJ
av en folkomröstning, vilket skulle göra det möjligt för
pundet att ansluta sig till euron innan sedlar och mynt i
euro sätts i omlopp.
Trots att fyra länder står utanför – Storbritannien,
Sverige, Danmark och Grekland- kan ”Euroland” med
sina elva medlemsländer och 290 miljoner invånare stoltsera med titeln som världens största handelsmakt Den
sammanlagda exporten är 25 procent större än USA:s
och dubbelt så stor som Japans. EMU-ländernas totala
BNP 1997 var 19 procent mindre än USA:s, men 50 procent större än Japans. Euron kommer att bli en betydande kraft i den globala ekonomin och i världshandeln,
och genom finkänslig diplomati av den förre kommissionären för valutafrågor, Yves-Thibault de Silguy, har
man fått garantier av Japan, Brasilien, TaiOm vi utgår från att Bergsten har rätt torde en aldrig
tidigare skådad förändring av världens finansiella tillgångar snart påbörjas. Bergsten uppskattar att ett värde
av 100-300 miljarder dollar av de officiella reserverna,
och 350-700 miljarder dollar av de privata tillgångarna, kommer att byta valutaenhet från dollar till euro.
Han beräknar att mellan 500 miljarder och l biljon dollar sannolikt kommer att svära trohet mot en ny valuta.
Den avgörande frågan är hur lång tid kommer det här att
ta? Om det går för snabbt blir effekten som en tsunami,
det vill säga att dollarns värde pressas ned och eurons
värde drivs upp. Förutsatt att man vidtar vissa försiktighetsåtgärder och att processen tillåts ta några år borde
effekten inte bli så dramatisk.
Det är möjligt att euron visar sig vara
wan och Kina att en betydande och ökande andel av deras utländska valutareserver kommer att vara i euro. De femton
EV-länderna står för 30 procent av IMF:s
tillgångar- mer än USA och Japan tillsammans- så EMU-ländernas inflytande
i IMF kommer åtminstone att vara jämbördigt med USA:s.
”Trots att fyra
en populärare reservvaluta. I egenskap
av ny valuta måste den skapa en trovärdighet som en pålitlig värdeenhet,
som är mer lik D-marken än den italienska liren. Detta förutsätter att euroräntan blir konkurrenskraftig. Euron
styrs av den helt oberoende europeiska
centralbanken, ECB, som (efter tyska
påtryckningar) leds av den förre holländske finansministern och centralbankschefen Wim Duisenberg, en stor
beundrare av Bundesbanks anti-inflationistiska tradition. Enligt ECB:s
grundläggande stadgar är man skyldig
att styra euron med prisstabilitet som
främsta prioritet, och med mycket
begränsad öppenhet om hur man går
tillväga.
länder står utanförStorbritannien,
Sverige, Danmark och
I den närmaste framtiden kommer dollarn att stå kvar som världens viktigaste
reservvaluta. Vikten av de amerikanska
finans- och terminsmarknaderna gör att
råvaru- och energipriser kommer fortsätta att sättas i dollar en tid framöver. Men
den dominerande ställning inom globala
finanser som dollarn nu har kommer
säkerligen att utmanas. Faktum är att inom
vissa områden, till exempel internationella
säkerhetsfrågor, utländska innehav av
bankmedel och valutadenominationen för
världsexporten, konkurrerar redan de samlade EV-valutorna med dollarn.
Grekland- kan ”Euroland” med sina elva
medlemsländer och
290 miljoner invånare
stoltsera med titeln
som världens största
När Storbritannien, Sverige, Danmark
och Grekland, och möjligen Schweiz,
formellt deltar i EMU kommer den
ekonomiska maktbalansen att förskju-handelsmakt.”
Det centrala området, där man kan
förvänta sig omedelbara förändringar, är officiella
utländska valutareserver. Enligt statistik för 1995 sammanställd av det USA-baserade Institute for International Economics var 64,1 procent av dessa reserver uttryckta i dollar, 15,9 procent i D-mark (21,2 procent med alla
EV-valutor sammantagna), och 7,5 procent i yen.
Institutets chef, C Fred Bergsten, tror att ”the dollar
and the euro are each Iikely to wind up with about 40
per cent ofworld finance, with about 20 per cent remaining for the yen, the Swiss franc and minor currencies.”
(De 20 procent som återstår för övriga valutor kan
komma att krympa väsentligt i och med 1998 års förhandlingar mellan EU och Schweiz som röjde undan de
flesta återstående hindren för ett schweiziskt EMUmedlemskap.)
tas till eurons fördel. Troligtvis kommer olje- och råvarupriser att sättas både i dollar och
euro under de närmaste fem till tio åren, vilket inte
nämnvärt borde skada den amerikanska ekonomin, förutom att den förlorar en del seignorage (det vill säga att
alla innehav av utländska sedlar i själva verket är räntefria lån från den utgivande centralbanken). Seignoraget
beräknas vara värt 30 miljarder dollar om året för det
amerikanska finansdepartementet, delvis på grund av
den mindre sunda anledningen att lOG-dollarsedeln är en
favorit inom penningtvätt och bland narkotikalangare.
Troligtvis kommer den här rollen att övertas av 500-
eurosedeln, som är värd ungefär 550 dollar. Det krävs
en hel portfölj för att transportera en miljon dollar i
lOG-dollarsedlar, medan en motsvarande summa i euro
får plats i bröstfickan.
1,11Svensk Tidskrift 11999, nr zl
Den verkliga kostnaden för USA blir att dollarn förlorar
mer och mer av sin unika position som reservvaluta, vilket gör att man får mindre och mindre möjligheter att
dra nytta av dollarns ställning. USA kommer inte längre att kunna göra smärtfria devalveringar genom att
trycka och exportera dollar till Eurodollar-marknaden.
Man kommer inte längre att kunna tvinga fram revalveringar i Europa och Japan i syfte att gagna den amerikanska betalningsbalansen, vilket man gjorde 1969-71
och 1985-87. Dollarn kommer inte längre att ha ensamrätt på ställningen som den enda säkra valutan i orostider. Den kommer att tvingas konkurrera med euron om
den rollen; det i en tid då vikten av ”Euroland” som
marknad och exportör kräver att många länders och
bolags dagliga handel sker i euro.
J
U STABILARE EURON ÄR, DESTO VIKTIGARE blir det för
dollarn att uppvisa en lika sund styrning. Om dollarn
visar tecken på inflation kommer den att falla mot euron
såvida USA inte kompenserar det med högre räntor.
Detta skulle kunna orsaka problem med tanke på att
USA har redovisat underskott i sin bokföring de senaste femton åren. Utlandsskulden överstiger en biljon dollar netto och ökar årligen med mer än 15 procent. Allt
detta är dock hanterbart för en ekonomi med en BNP
på åtta biljoner dollar. Men när dollarn konkurrerar som
internationell värdeenhet med euron och ED-länderna,
vars bokföring varit i balans under många år, och som
vanligtvis uppvisar mindre överskott i den internationella handeln, måste dollarn kämpa hårt för sin trovärdighet. Kort sagt är eurons blotta närvaro nog för att ge
dollarn en slags villkorlig dom. Den måste helt enkelt
lära sig hur man uppför sig. Ledningen -inte bara den
innanför den amerikanska centralbankens och finansdepartementets väggar, utan också den inom den politiska apparaten i Vita huset och kongressen där man
bestämmer om finanspolitiken – blir tvungen att agera
i Thomas Jeffersons anda: ”with a decent respect for the
opinions of mankind”.
Dollarns internationella trovärdighet (och därmed
dess värde) kommer att sättas på prov av populära men
finansiellt betänkliga skattesänkningar, eller av återkommande federala budgetunderskott.
Dollarlojalisterna ska nu inte tro att de är ensamma
om att förlora på att euron införs. Den kommer också att
skaka om Europas stela arbetsmarknader och de inofficiella priskarteller som gör det möjligt för europeiskt
näringsliv att överföra vinster från länder med höga skatter tilllågskatteländer. (Rekordhöga böter som dem EDkommissionen gav Volkswagen för att man satt högre
priser i Italien borde inte längre vara nödvändiga när
Europas konsumenter direkt kan jämföra priser i euro.)
Ett bakomliggande motiv till euron har varit att
”thatcherisera” Europa bakvägen och att åstadkomma
ett motsvarande skifte i maktbalansen mellan arbete och
kapital. Thatcher genomförde det skiftet genom konfrontation. Majoriteten av EMU-länderna är idag rikare och mer kompromissbenägna än vad Storbritannien
var i slutet av 70-talet, och har kunnat genomföra reformer på ett smidigare sätt och i enlighet med Europatanken. Men i de en gång så spendersamma sociala marknadsekonomierna har man gjort nedskärningar i de statliga utgifterna och höjt skatterna för att kunna minska
sina budgetunderskott till att motsvara de riktlinjer som
ställts upp av Maastrichtfördraget, det vill säga tre procent av BNP, samt minska den totala statsskulden till 60
procent av BNP. (Belgien och Italien har båda en statsskuld som uppgår till det dubbla, men eftersom deras
budgetdisciplin lyckades minska dessa ofattbara skuldbördor i tillräckligt rask takt bortsåg man från det.)
EMU-ländernas regeringar har bitit ihop och stått
ut med en arbetslöshet som stigit till13 procent i Frankrike och 12 procent i Tyskland. Följden har blivit en
ökning av antalet deltidsjobb och en växande svart marknad där arbetsgivare och anställda samarbetar för att
undkomma höga arbetsgivaravgifter. EU:s statistiska
organ, Eurostat, gjorde 1998 uppskattningen att tio procent av EU:s ekonomi inte redovisas.
Meningen är att euron ska göra Europas ekonomier
mer lika USA:s, med större flexibilitet, högre produktivitet och resultatstyrda löner i ett mer företagarvänligt
ekonomiskt klimat. Men eftersom konkurrensen på världens valutamarknader förbättras kommer dollarn att
tvingas agera mer som D-marken för att slippa betala
priset med högre räntor. Att två stabila och anti-inflationistiska finansjättar ligger till grund för världsekonomin gynnar nog båda två. Detta hjälper oss att förklara
varför amerikanska politiker har välkomnat euron och i
likhet med ledande europeiska politiker understrukit de
ömsesidiga fördelarna.
D
ET ÄR DOCK EN VÄSENTLIG DEL av euron SOm saknas. I dagsläget finns ingen mekanism för politisk
styrning- varken internt eller externt. Den enda politiska
auktoriteten är Ekofin-rådet, det vill säga finansministrarna i EU:s femton medlemsstater. Det finns också en
mindre formell Euro-XI kommitte, där de elva EMUländernas finansministrar möter varandra. Men som en
följd av de brittiska protesterna mot att lämnas utanför
denna inre cirkel kommer Euro-XI inte att ha något permanent sekretariat. Ekofin-tjänstemän ska förbereda och
närvara vid mötena, och ordförandeskapet i Ekofin växlar varje halvår mellan medlemsländerna, precis som
ordförandeskapet i EU:s ministerråd.
Vem ska då föra Europas talan vid en eventuell internationell finanskris? Man kan sammankalla Ekofin till
os..
:l
w
ro
Cl.
ol….
::J
w
lSvensk Tidskrift 11999, nr 2IIJ
ro
0..
o
”-
::l
UJ
ett krismöte, men de kan knappast förväntas hantera
krisen på heltid. Det är långt ifrån säkert att det inom
”Euroland” finns ett enda politiskt organ som skulle ha
befogenheten, för att inte tala om erfarenheten, att inleda en räddningsaktion i samma storleksordning som när
Clinton-administrationen löste ut den mexikanska peson
1995. Hanteringen av Asienkrisen 1997-98leddes politiskt av den amerikanske finansministern som i juni 1998
hade tillräcklig tyngd för att intervenera på marknaden
i syfte att stötta den fallande yenen. (Europas regeringar blev inte ens rådfrågade före interventionen.)
I den närmaste framtiden gör nog gammal vana och
bekvämlighet att USA även fortsättningsvis kommer att
ta på sig ledarskapet och att EU behåller sin märkliga
dubbelroll som ekonomisk jätte och politisk dvärg. Detta
är inte sunt och förmodligen inte heller hållbart. Det är
dessutom i USA:s intresse att uppmuntra EMU-länderna att ta fram en motsvarighet till den amerikanske
finansministern för att de tillsammans ska ansvara för
krishanteringen.
Den inomeuropeiska styrningen av euron är också
osäker. Lagen, formulerad i Maastrichtfördraget, är förvisso helt klar. ECB ansvarar för räntan och penningmängden. Ministerrådet ansvarar för valutakursen och
eurons ”externa representation”. Men frågan om styrning har nyligen blivit mer problematisk än så. Euron
utformades främst av konservativa regeringar för att
passa en tid med hög inflation. Efter valen i Frankrike
och Tyskland 1997-98 styrs euron nu, i ett potentiellt
deflationistiskt skede, av regeringar till vänster om mitten. Ett konservativt fordon med socialdemokrater vid
ratten är inte nödvändigtvis en paradox. Europas socialdemokrater har stor erfarenhet av att leda kapitalistiska system och kan hävda att de under årens lopp både
civiliserat och förbättrat dem. Vidare innebär ECB:s
verkställande befogenheter och politiska oberoende att
EMU-ländernas regeringar i bästa fall sitter i baksätet.
De kan skrika och sparka, men de sitter ändå utom räckhåll för pedalerna.
DET FINNs FEM FÄLLOR som euron måste undvika
och som måste oskadliggöras under den avgörande
övergångsperioden mellan införandet den l januari 1999
och fram till 2002, då europeiska plånböcker kommer
att innehålla sedlar och mynt i euro. Den här omställningen inleds i en svår period; i efterdyningarna av finanskollapserna i Asien och Ryssland, och med överhettade
globala marknader. När detta skrivs befinner sig Spanien, Irland, Finland, Portugal och Nederländerna i en
högkonjunktur. Frankrike, Belgien och Österrike är i en
konjunkturfas med ganska stabil tillväxt. Tysklands återhämtning har hakat upp sig, delvis på grund av långsammare världstillväxt, och Italien kommer inte ur sin
lm lSvensk Tidskrift 11999, nr 2l
låga tillväxt. Meningen är att EMU-ländernas räntor ska
konvergera till ungefär samma nivå som den aktuella
tyska räntan, ungefär 3,3 procent, innan den gemensamma valutan införs. Detta kommer olägligt för länder som befinner sig i högkonjunktur och kommer nog
att kräva en del budgetdisciplin för att förhindra överhettning. Med tanke på Tysklands närmast obefintliga
inflation kan 3,3 procent vara en alltför hög gräns om
landets ekonomiska återhämtning ska kunna få ny fart.
Det första problemet består alltså i att hitta rätt räntenivå
och en adekvat budgetbalans för de länder som har en
ohållbart snabb tillväxt.
Den andra fällan rör de kraftigt varierande växelkurserna. Eurons kurs gentemot dollarn och yenen kan
bli föremål för en viss turbulens under det att världsmarknaderna vänjer sig vid den nya valutan och försö-
ker avgöra om den styrs av centralbanken. Kommer
euron att bete sig som en större version av D-marken,
eller styras politiskt av socialdemokratiska regeringar
och snarare uppföra sig som en italiensk lire i jätteformat? Växelkurserna mot det brittiska pundet och den
svenska kronan kan bli än mer komplicerade av ett skäl
som inte har belysts i tillräckligt hög grad: Europeiska
banker står i startgroparna för att direkt efter eurons
införande överösa de inhemska marknaderna i Storbritannien och Sverige med förmånliga erbjudanden om
bostadslån och kreditkort, baserade på den låga euroräntan. Eftersom de brittiska räntorna är dubbelt så höga
som EMU-ländernas kommer många säkerligen att
nappa på dessa erbjudanden. Ett fallande pund skulle
följaktligen bli smärtsamt för dem som tar lån i euro.
Den handfull brittiska husköpare som tecknade lån i Dmark när Storbritannien var med i ERM fick se sina skulder skjuta i höjden med närmare 50 procent i och med
pundets uteslutning ur ERM i september 1992. I en större skala skulle detta kunna få allvarliga politiska konsekvenser.
Den tredje fällan man måste se upp för är den politiska panik som kan uppstå på grund av eurons långsiktiga konsekvenser; en fortsatt harmonisering av Europas ekonomi- och budgetpolitik. Det är uppenbart att
en viss budgetsamordning inom EMU är nödvändig, det
är ekonomer från alla läger överens om. Knepet är att
uppnå detta snarare genom grupptryck och samförstånd
än genom bestämmelser och regler. Men de varningsrop som hördes i brittiska medier i november 1998 om
harmoniserade EV-skatter var helt ogrundade. Ett
gemensamt skattesystem för EU är inget måste. Till och
med i en federation som USA, med gemensam valuta
och federalt skattesystem, varierar skatten kraftigt i de
olika staterna. Boende i Florida, Texas och New Hampshire betalar ingen statsskatt alls, medan de i New York,
Connecticut och Washington, D C, måste betala statsskatt som motsvarar en tredjedel av den federala
inkomstskatten. Än så länge finns ingen samstämmighet i fråga om ett eventuellt gemensamt skattesystem
inom EU. Det behövs inte heller- fråga Texasborna.
Detta betyder dock inte att man inte kan eller bör göra
något. Alla EU:s medlemsländer kom i december 1997
överens om att tillsammans utarbeta strategier för att
undvika skadlig skattekonkurrens inom Europa. Detta
sker väl som vanligt genom att man käbblar och köpslär
sig fram till en kompromiss, och tar hänsyn till särintressen som exempelvis Storbritanniens oro för Citys
ställning som finansiellt centrum. Man kom också överens om att försöka hindra ED-medborgare från att
utnyttja skatteparadis som Kanalöarna, Luxemburg och
Liechtenstein. Det är bara att önska lycka till.
Den farligaste fällan av alla, eftersom den blir svå-
rast att undvika, är att euron riskerar att bli syndabock
för dåliga beslut av medlemsländernas
politiker. De första tecknen på en sådan
av annat än övertygelse, nämligen politisk ambition.
Detta vittnar om en splittrad och svag tysk regering som
inte inger mycket förtroende så här i eurons inledningsfas, och när Tyskland tagit över det halvårslånga ordförandeskapet i EU. Precis som Margaret Thatcher och John
Major fått erfara kan inrikes partipolitik ofta inkräkta
på storpolitiken med den gemensamma valutan.
U
TAN TVIVEL FINNS DET VISSA RISKER med euron:
interna risker som kan destabilisera samarbetet och
externa risker som kan få ännu större konsekvenser. Den
interna risken är nog så tydlig och bestär av den politiska svårigheten att i ett demokratiskt system föra en penningpolitik som passar alla de vitt skilda ekonomierna i
deras olika konjunkturfaser. Efter några år av stark tillväxt blev Finlands och Irlands ekonomier överhettade
sommaren 1998, och om de hade fått agera självständigt
skulle de ha höjt räntorna i syfte att
dämpa efterfrågan. Men som delar av
utveckling såg vi när (den nu avgångne)
Oskar Lafontaine, under sina första veckor i tjänst, efterlyste fasta växelkurser,
lägre räntor och klassisk keynesiansk
expansionspolitik för att skapa nya jobb.
Hans rådgivare har också antytt att stabilitetspakten- utarbetad i syfte att minska underskottsfinansiering, särskilt i de
svagare ekonomierna i EU- borde överges. Lafontaine och hans rädgivare är i
sin fulla rätt att uttrycka sådana åsikter,
men det finns ingen anledning till att
ECB skulle lyssna på dem, än mindre
”Utan tvivel
finns det vissa
risker med euron:
interna risker som
kan destabilisera
samarbetet och
rätta sig efter dem. På längre sikt kom- externa risker SOm
”Euroland” kan de inte höja räntorna
unilateralt. Alla dämpande åtgärder
måste gå via skattehöjningar eller återhållsamhet i lönerna – och högre skatter
är inte sannolikt. Alla vädjanden från
finländskt och irländskt håll om höjda
euroräntor skulle omgående stöta på
motstånd från Frankrike och Tyskland
eftersom deras ekonomier nyligen har
börjat växa igen. Ända tills konvergensen i ländernas ekonomier har nått en
högre grad kommer EU:s mest centrala
politiska problem vara att hantera den
här typen av asymmetri – och klara av
det utan att, som är fallet i USA, flytta
från ”bust-town” till ”boom-town”, eller
inkomstöverföring frän tillväxtregioner
till områden i ekonomisk kris, vilket är
en väsentlig del av det federala skattemer regeringarna att kunna påverka ECB
eftersom de utser sina egna centralbankschefer som sedan sitter i ECB:s styrelse. Tysklands beslut att nästa år ersätta Hans Tietmeyer som chef för Bundesbank är intressant. Men det är brukligt
kan få ännu större
konsekvenser.”
att demokratiskt valda regeringar har ett
visst strategiskt, om än inte realpolitiskt inflytande på
penningpolitiken. Alan Greenspan kom inte från ingenstans för att leda den amerikanska centralbanken. Han
utsågs först av den dåvarande presidenten Reagan, med
senatens godkännande, och fick förnyat förtroende av
Clinton.
Det som gör Lafontaines uttalanden så oroande är
inte att de antyder att Europa kommer att styras av en ny
socialistisk ledning som vill öka utgifterna. Andra regeringsuttalanden från Frankrike, Italien och Spanien, och
den tyske förbundskanslern Gerhard Schröder, visar klart
att han inte talar för dem. Det verkliga problemet ligger
i att Lafontaine kan ha talat uppriktigt om detta på grund
systemet.
Eurons externa risk betonas av Martin
Feldstein, nationalekonom vid Harvard, i en utmärkt
artikel i Foreign Affairs med titeln ”The Euro and War”.
Han menar där att EMU:s inneboende ekonomiska och
finansiella konkurrens, för att inte tala om det spända
läget mellan euron och dollarn, i längden kan leda till
konflikter. Teoretiskt sett skulle ett Tyskland på uppgång
och ett Frankrike i kris kunna vidmakthålla sina skilda
ekonomiska behov ända tills krig bryter ut. Men det är
lättare för en av dem att lämna valutaunionen, eller för
de övriga att hitta en annan lösning, innan saker går
överstyr. Och hittills har EU visat sig vara relativt bra på
sådant. FeJdsteins argument brister också med tanke på
att det enda riktiga exemplet på ett bilateralt reservvao:l..
::s
w
ro
o.
ol….
::J
U.J
lSvensk Tidskrift 11999, nr 2l DJ
os…
::::::1
w
ro
0..
o
…..
~
Ll.J
lutasystem, det som inleddes av Storbritannien och USA,
inte alls resulterade i krig det här århundradet, utan i en
stark och hållbar allians.
När FeJdstein diskuterar en potentiell transatlantisk rivalitet förbiser han också att arvet av dagens integrerade
Europa innefattar femtio år av amerikanskt stöd. Amerikanerna borde vara stolta över att Marshallplanen, Nato
och den sedan lång tid mest framgängsrika alliansen i
världen ligger till grund för det partnerskap som till stor
del styr världen genom delat ledarskap mellan G8-länderna, IMF och FN:s säkerhetsråd.
Tacksamhet är inte ett typiskt europeiskt drag, men
Europas länder- med några undantag- har på det hela
taget lutat sig tillbaka och njutit av USA:s ledarskap. Det
kan hända att Europa inte har haft så stort val, och det är
tänkbart att upprepad misskötsel av kriser och en världsdepression i förlängningen skulle stärka argumenten för de
som påstår att hela poängen med euron är att ge Europa
möjlighet att göra egna strategiska val oberoende av USA.
”Vi måste vara medvetna om att Amerika tenderar
att distansera sig från Europa. På läng sikt måste Europa därför bana sin egen väg till frigörelse”, hävdade JeanMarie Colombani, redaktör för Le Monde, i februari
1998: ”Det vore bra om man i nuläget åtminstone inser
vad som håller på att hända. Genom Natos utvidgning
till Centraleuropa har USA nu två ’prioriterade’ allierade: Polen i öster och Storbritannien i väster. Natos mål
är ingen hemlighet: att bringa EU:s fastslagna politik på
fall och att förkasta ett politiskt Europa som leds av
Frankrike och Tyskland, till förmån för ett starkt Nato
med USA och Storbritannien i spetsen”.
En liknande åsikt framfördes av tfelmut Schmidt,
som i mars förra året sa till Washington Post: ”Amerika
förstår inte än hur stor betydelse euron kommer att få,
men när man väl gör det så kan det leda till enorma konflikter. Euron kommer att medföra att dollarns världsdominerande ställning får stryka på foten. Den kommer
dessutom att förändra maktbalansen i världen så att USA
inte längre är ensam herre på täppan.”
D
ET BEROR PÅ vad man menar med att vara ”herre
på täppan”. USA:s ledarstil har varit ryckig, periodvis tanklös, men för det mesta välmenande. Man har
visat prov på återhållsamhet i sin maktutövning, lärt sig
att acceptera bångstyriga länder och har inte störtat vare
sig Khadaffi eller Saddam Hussein. USA i rollen som
”herre på täppan” kanske gick hårt fram med resten av
världen för att rädda den mexikanska peson 1995, men
var betydligt mindre framgångsrik i sina försök att leda
in Japan på det reformprogram som skulle kunna ta landet ur recessionen. Det har inte ingått i den moderna
amerikanska traditionen att spela ”herre på täppan”, även
när andra nationer varit extremt påfrestande, exempellfJ lSvensk Tidskrift 11999, nr 2l
vis Ryssland i Tjetjenien, Kina på Tianmen Square, Japan
när det gäller export, och Frankrike i största allmänhet.
USA kanske uttrycker sitt missnöje. De kanske inför
sanktioner. Men det är ett känt faktum att USA ogärna
går ut i krig.
Vissa pessimister påminner om det tidiga seklets felaktiga förutsägelser som hävdade att krig hade blivit en
omöjlighet i en så civiliserad och genom handel förenad
värld, en värld där det brittiska imperiet var kejsardömet
Tysklands viktigaste handelspartner, och Tyskland det
brittiska imperiets näst viktigaste handelspartner. De
som är pessimistiska till transatlantiska relationer visar
också på den uppluckrade lojaliteten som kalla krigets
slut medförde. Eftersom EV-länderna inte längre upplever något hot frän öst, och är mindre benägna att känna
sig underlägsna USA, har de större frihet att utarbeta
sina egna långsiktiga strategier, och (för första gängen
sedan 1941) spela en aktiv i stället för passiv roll i sin
egen historia.
E
u HAR ÄNDÅ VALT att upprätthålla och livnära den
transatlantiska alliansen. Tradition, gammal vana,
ekonomiska intressen och gemensamma värderingar
med USA har tillsammans bidragit till det. Det har även
kriget i Bosnien, vilket visade Europas begränsningar på
det militära och strategiska området. Händelserna i Bosnien var ytterligare bevis på det som Gulfkriget redan
hade visat: USA är fortfarande den främste strategen.
Europa tog på sig den roll som Storbritannien tidigare
hade haft själv, nämligen den att agera Sancho Panza vid
sidan om USA som Don Quijote. Europa blev den lojale tjänaren som stod redo att ställa upp med mindre
avancerad militär hjälp och ekonomiskt stöd till USA:s
operationer.
Men inom ett centralt område har Europa föresatt
sig att styra sitt eget öde- genom beslutet att utveckla en
valutaunion. Kommer Storbritannien att gå med? Det
troliga är att pundet ansluts till euron i januari 2002.
Eftersom den brittiska ekonomin är en av de större i
Europa, tillika den som är mest inflytelserik på de globala
finansmarknaderna, kommer dess anslutning att bli en
tillgång för euron och det europeiska samarbetet. Storbritanniens anslutning till EMU skulle också bli en tillgång för USA, en underförstådd garanti om att euron
inte kommer att manipuleras mot amerikanska intressen,
och att kalla krigets atlantallians inlemmas i en framtida geo-ekonomisk värld.
ÖVERSÄTTNING: SOLVEIG HÅKANSSON.
Martin Walker är europeisk redaktör för The Guardian och
senior fellow vid World Policy Institute i New York. Artikeln har
tidigare publicerats i den brittiska tidskriften Prospect.
:J
w
C1J
Cl.
o!….
=:l
w
Med uppdrag att
tän1ja dollarn
Euron föddes ur Amerikas missbruk av dollarns överlägsenhet i det globala
finansiella systemet. Den gemensamma valutan kommer att utmana den överlägsenheten, men ändå ge Amerika fördelar. Och så länge euron saknar en politisk röst
kommer Europa även i fortsättningen bara att spela en biroll i världspolitiken.
1 av Martin Walker
N
ÄR EURON NU HAR blivit verklighet oroar
sig Europas politiska klass för valutans
omedelbara utsikter. Blir den ”hård” eller
”mjuk”? Vilken typ av ekonomisk styrning kräver den? När kommer de som står
utanför att gå med? Men eurons tillkomst möts också av
strategiska frågor, i synnerhet vilken betydelse den kommer att få i relationen mellan de två rikaste och mäktigaste storheterna i världen – USA och EU.
Alltför lätt glöms det bort att en av eurons viktigaste inspirationskällor var den förbittring som större delen
av Europa kände över att USA hade missbrukat dollarns
överlägsenhet i det globala finansiella systemet. Det hela
började med Tet-offensiven den där märkliga våren 1968.
Vietnamkriget skapade problem för USA:s betalningsbalans, vilket bemöttes med dollarexport till Europa.
Tet-offensiven innebar ett hårt slag mot den amerikanska militären och resulterade i president Johnsons beslut
att inte ställa upp för omval. För att inte underblåsa den
inhemska kritiken vägrade han också att höja skatterna
för att finansiera kriget. De ökande kostnaderna för kriget ledde därför till ett budgetunderskott på 24,2 miljarder dollar för året 1968, mer än det sammanlagda
underskottet för de fem föregående åren.
Europeer upplevde det som att de finansierade USA:s
budgetunderskott och fick betala dyrt för USA:s inflationsexport, samtidigt som de såg hur de egna företagen köptes upp i och med den amerikanska kapitalexporten. Det var vid den här tiden som Jean-Jacques Servan-Schreibers polemiska bok Le Defi Americain (Den
amerikanska utmaningen) blev en bästsäljare i ett Europa där anti-amerikanismen blev respektabel i och med
Vietnamkriget och rasupploppen i amerikanska städer.
Charles de Gaulle svarade med att skicka tillbaka dollar
till USA och kräva att få guld i stället. I november 1967,
när devalveringen av det brittiska pundet började destabilisera Bretton Woods-systemet, var ”guldpoolen”
tvungen att sälja för 700 miljoner dollar för att upprätthålla guldpriset. Två dagar senare meddelade de Gaulle
att Frankrike lämnade poolen, och USA blev tvungen
att upphöra med guldförsäljningen på den fria marknaden. Nu var det endast centralbanker som fick köpa guld.
Systemet var dock fortfarande sårbart för politiska stormar.
I augusti 1969 devalverades den franska francen med
elva procent och i september samma år, efter att envist ha
vägrat ge efter för USA:s krav på en revalvering, gick
Bundesbank med på att låta den tyska marken flyta. En
månad senare hade D-marken stigit med nio procent.
En hel generation europeiska politiker kunde aldrig
glömma det som i deras ögon var ett manipulerande av
deras valutor i syfte att lösa en amerikansk kris i betalningsbalansen, vilken hade orsakats av ett krig som få
av dem stödde.
DEN EUROPEISKA GEMENSKAPEN bestod i det här skedet endast av de ursprungliga sex medlemmarna:
Frankrike, Tyskland, Italien och Benelux-länderna. I
denna tid av valutakris skrev Raymond Barre, blivande
premiärminister i Frankrike och vid tillfället europeisk
kommissionär för finansiella frågor i Bryssel, en rapport
om hur en gemensam valuta skulle kunna skydda Europa från sådana anglosaxiska störningar. Rapporten fick
till följd att ”de sex” gav Pierre Werner, stats- och finansministerveteran i Luxemburg, uppdraget att utarbeta en
detaljerad plan för en ekonomisk och monetär union.
IIISvensk Tidskrift 11999, nr 21
Dagens euro härstammar i rakt nedstigande led från
Barre/Werner-rapporterna. Utvecklingen har gått via
president Nixons punktering av Bretton Woods-systemet 1971, den tyske förbundskanslern Helmut Schmidts
ändrade ståndpunkt till förmån för en gemensam valuta, de olika förberedelserna inför euron – ecun, det europeiska monetära systemet och ERM -och slutligen den
politiska knuff framåt mot Maastrichtfördraget som det
tyska enandet gav.
Men genom att underminera sina europeiska partners lojalitet i och med missbruket av dollarns ställning
1968-73, och igen mellan 1979-82 och 1985-89, är det
den amerikanska regeringen som är eurons sanna skapare. Redan från början såg europeiska länder den
gemensamma valutan som något mer än en byggsten till
Europa, nämligen som ett skydd mot störningar orsakade av dollarn. (Denna kombination gav ytterligare
bränsle åt den brittiska misstron mot projektet, vilket i
sin tur hindrade den europeiska integrationen. Den här
frågan innebar slutet för Margaret Thatchers politiska
karriär, då hon närmast såg brittiska och amerikanska
intressen i Europa som omöjliga att åtskilja och inte gjorde någon hemlighet av att hon föredrog en stark atlantisk allians framför ett starkt Europa.)
Men trots att det var de anti-amerikanska strömningarna som födde tanken på euron, har valutan (trots
senaste tidens oro) fått starkt offentligt stöd från den
amerikanska regeringen, och det kommer helt klart att
vara i USA:s nationella intresse att den fungerar.
En euro baserad på en ekonomi som är jämbördig
med den amerikanska sett till storlek och andelar i
världshandeln kommer att mildra de våldsamma valutafluktuationer som återkommande har skapat 50-procentiga omsvängningar i växelkurserna mellan dollarn
och yenen respektive D-marken. Ett slut på dessa kraftiga
svängningar är bra för världsekonomin, bra för USA och
bra för den atlantiska alliansen. Euron medför en sansad,
men dock inte förödmjukande minskning av dollarns
prestige- ett lågt pris att betala för de fördelar som följer, förutsatt att anpassningen sker försiktigt och genomtänkt. Anpassningen kan inte genomföras i snabb takt
eftersom ”Euroland”, trots den gemensamma centralbanken, medvetet valt att inte ha någon motsvarighet
till USA:s finansdepartement som talar och agerar för
dollarn i världspolitiska sammanhang. Faktum är att
ända tills euron får ett jämförbart politiskt ledarskap
kommer USA i brist på konkurrens troligtvis att fortsätta att dominera den globala finansiella styrningen.
DEN 1 JANUARI 1999 antogs euron formellt av elva
europeiska länder som transaktionsvaluta, vilket
innebär att statens räkenskaper och skulder uttrycks i
euro. Att enskilda människor och företag kan betala skatt
och fakturor i euro gör att man eliminerar kostnader
och risker som medföljer handel i utländsk valuta. EMUländernas egna valutor kommer att finnas parallellt med
euron fram till våren 2002, då sedlar och mynt i euro
införs. Elva historiskt viktiga valutor kommer då att gå
samma öde till mötes som dublonen och thalern en gång
gjorde.
Den brittiska regeringen har sagt att den i princip
har beslutat att gå med- det vill säga när Storbritanniens läge i konjunkturcykeln bättre överensstämmer med
EU:s, och efter ett val och en folkomröstning. Den sannolika tidsplanen är att nästa brittiska val hålls tidigt,
våren eller sommaren 2001, samtidigt som eller tätt följt
ro
0..
oL
::J
w
j Svensk Tidskrift 11999, nr 2jfJ
ro
a..
o.__
::::J
UJ
av en folkomröstning, vilket skulle göra det möjligt för
pundet att ansluta sig till euron innan sedlar och mynt i
euro sätts i omlopp.
Trots att fyra länder står utanför – Storbritannien,
Sverige, Danmark och Grekland- kan ”Euroland” med
sina elva medlemsländer och 290 miljoner invånare stoltsera med titeln som världens största handelsmakt Den
sammanlagda exporten är 25 procent större än USA:s
och dubbelt så stor som Japans. EMU-ländernas totala
BNP 1997 var 19 procent mindre än USA:s, men 50 procent större än Japans. Euron kommer att bli en betydande kraft i den globala ekonomin och i världshandeln,
och genom finkänslig diplomati av den förre kommissionären för valutafrågor, Yves-Thibault de Silguy, har
man fått garantier av Japan, Brasilien, TaiOm vi utgår från att Bergsten har rätt torde en aldrig
tidigare skådad förändring av världens finansiella tillgångar snart påbörjas. Bergsten uppskattar att ett värde
av 100-300 miljarder dollar av de officiella reserverna,
och 350-700 miljarder dollar av de privata tillgångarna, kommer att byta valutaenhet från dollar till euro.
Han beräknar att mellan 500 miljarder och l biljon dollar sannolikt kommer att svära trohet mot en ny valuta.
Den avgörande frågan är hur lång tid kommer det här att
ta? Om det går för snabbt blir effekten som en tsunami,
det vill säga att dollarns värde pressas ned och eurons
värde drivs upp. Förutsatt att man vidtar vissa försiktighetsåtgärder och att processen tillåts ta några år borde
effekten inte bli så dramatisk.
Det är möjligt att euron visar sig vara
wan och Kina att en betydande och ökande andel av deras utländska valutareserver kommer att vara i euro. De femton
EV-länderna står för 30 procent av IMF:s
tillgångar- mer än USA och Japan tillsammans- så EMU-ländernas inflytande
i IMF kommer åtminstone att vara jämbördigt med USA:s.
”Trots att fyra
en populärare reservvaluta. I egenskap
av ny valuta måste den skapa en trovärdighet som en pålitlig värdeenhet,
som är mer lik D-marken än den italienska liren. Detta förutsätter att euroräntan blir konkurrenskraftig. Euron
styrs av den helt oberoende europeiska
centralbanken, ECB, som (efter tyska
påtryckningar) leds av den förre holländske finansministern och centralbankschefen Wim Duisenberg, en stor
beundrare av Bundesbanks anti-inflationistiska tradition. Enligt ECB:s
grundläggande stadgar är man skyldig
att styra euron med prisstabilitet som
främsta prioritet, och med mycket
begränsad öppenhet om hur man går
tillväga.
länder står utanförStorbritannien,
Sverige, Danmark och
I den närmaste framtiden kommer dollarn att stå kvar som världens viktigaste
reservvaluta. Vikten av de amerikanska
finans- och terminsmarknaderna gör att
råvaru- och energipriser kommer fortsätta att sättas i dollar en tid framöver. Men
den dominerande ställning inom globala
finanser som dollarn nu har kommer
säkerligen att utmanas. Faktum är att inom
vissa områden, till exempel internationella
säkerhetsfrågor, utländska innehav av
bankmedel och valutadenominationen för
världsexporten, konkurrerar redan de samlade EV-valutorna med dollarn.
Grekland- kan ”Euroland” med sina elva
medlemsländer och
290 miljoner invånare
stoltsera med titeln
som världens största
När Storbritannien, Sverige, Danmark
och Grekland, och möjligen Schweiz,
formellt deltar i EMU kommer den
ekonomiska maktbalansen att förskju-handelsmakt.”
Det centrala området, där man kan
förvänta sig omedelbara förändringar, är officiella
utländska valutareserver. Enligt statistik för 1995 sammanställd av det USA-baserade Institute for International Economics var 64,1 procent av dessa reserver uttryckta i dollar, 15,9 procent i D-mark (21,2 procent med alla
EV-valutor sammantagna), och 7,5 procent i yen.
Institutets chef, C Fred Bergsten, tror att ”the dollar
and the euro are each Iikely to wind up with about 40
per cent ofworld finance, with about 20 per cent remaining for the yen, the Swiss franc and minor currencies.”
(De 20 procent som återstår för övriga valutor kan
komma att krympa väsentligt i och med 1998 års förhandlingar mellan EU och Schweiz som röjde undan de
flesta återstående hindren för ett schweiziskt EMUmedlemskap.)
tas till eurons fördel. Troligtvis kommer olje- och råvarupriser att sättas både i dollar och
euro under de närmaste fem till tio åren, vilket inte
nämnvärt borde skada den amerikanska ekonomin, förutom att den förlorar en del seignorage (det vill säga att
alla innehav av utländska sedlar i själva verket är räntefria lån från den utgivande centralbanken). Seignoraget
beräknas vara värt 30 miljarder dollar om året för det
amerikanska finansdepartementet, delvis på grund av
den mindre sunda anledningen att lOG-dollarsedeln är en
favorit inom penningtvätt och bland narkotikalangare.
Troligtvis kommer den här rollen att övertas av 500-
eurosedeln, som är värd ungefär 550 dollar. Det krävs
en hel portfölj för att transportera en miljon dollar i
lOG-dollarsedlar, medan en motsvarande summa i euro
får plats i bröstfickan.
1,11Svensk Tidskrift 11999, nr zl
Den verkliga kostnaden för USA blir att dollarn förlorar
mer och mer av sin unika position som reservvaluta, vilket gör att man får mindre och mindre möjligheter att
dra nytta av dollarns ställning. USA kommer inte längre att kunna göra smärtfria devalveringar genom att
trycka och exportera dollar till Eurodollar-marknaden.
Man kommer inte längre att kunna tvinga fram revalveringar i Europa och Japan i syfte att gagna den amerikanska betalningsbalansen, vilket man gjorde 1969-71
och 1985-87. Dollarn kommer inte längre att ha ensamrätt på ställningen som den enda säkra valutan i orostider. Den kommer att tvingas konkurrera med euron om
den rollen; det i en tid då vikten av ”Euroland” som
marknad och exportör kräver att många länders och
bolags dagliga handel sker i euro.
J
U STABILARE EURON ÄR, DESTO VIKTIGARE blir det för
dollarn att uppvisa en lika sund styrning. Om dollarn
visar tecken på inflation kommer den att falla mot euron
såvida USA inte kompenserar det med högre räntor.
Detta skulle kunna orsaka problem med tanke på att
USA har redovisat underskott i sin bokföring de senaste femton åren. Utlandsskulden överstiger en biljon dollar netto och ökar årligen med mer än 15 procent. Allt
detta är dock hanterbart för en ekonomi med en BNP
på åtta biljoner dollar. Men när dollarn konkurrerar som
internationell värdeenhet med euron och ED-länderna,
vars bokföring varit i balans under många år, och som
vanligtvis uppvisar mindre överskott i den internationella handeln, måste dollarn kämpa hårt för sin trovärdighet. Kort sagt är eurons blotta närvaro nog för att ge
dollarn en slags villkorlig dom. Den måste helt enkelt
lära sig hur man uppför sig. Ledningen -inte bara den
innanför den amerikanska centralbankens och finansdepartementets väggar, utan också den inom den politiska apparaten i Vita huset och kongressen där man
bestämmer om finanspolitiken – blir tvungen att agera
i Thomas Jeffersons anda: ”with a decent respect for the
opinions of mankind”.
Dollarns internationella trovärdighet (och därmed
dess värde) kommer att sättas på prov av populära men
finansiellt betänkliga skattesänkningar, eller av återkommande federala budgetunderskott.
Dollarlojalisterna ska nu inte tro att de är ensamma
om att förlora på att euron införs. Den kommer också att
skaka om Europas stela arbetsmarknader och de inofficiella priskarteller som gör det möjligt för europeiskt
näringsliv att överföra vinster från länder med höga skatter tilllågskatteländer. (Rekordhöga böter som dem EDkommissionen gav Volkswagen för att man satt högre
priser i Italien borde inte längre vara nödvändiga när
Europas konsumenter direkt kan jämföra priser i euro.)
Ett bakomliggande motiv till euron har varit att
”thatcherisera” Europa bakvägen och att åstadkomma
ett motsvarande skifte i maktbalansen mellan arbete och
kapital. Thatcher genomförde det skiftet genom konfrontation. Majoriteten av EMU-länderna är idag rikare och mer kompromissbenägna än vad Storbritannien
var i slutet av 70-talet, och har kunnat genomföra reformer på ett smidigare sätt och i enlighet med Europatanken. Men i de en gång så spendersamma sociala marknadsekonomierna har man gjort nedskärningar i de statliga utgifterna och höjt skatterna för att kunna minska
sina budgetunderskott till att motsvara de riktlinjer som
ställts upp av Maastrichtfördraget, det vill säga tre procent av BNP, samt minska den totala statsskulden till 60
procent av BNP. (Belgien och Italien har båda en statsskuld som uppgår till det dubbla, men eftersom deras
budgetdisciplin lyckades minska dessa ofattbara skuldbördor i tillräckligt rask takt bortsåg man från det.)
EMU-ländernas regeringar har bitit ihop och stått
ut med en arbetslöshet som stigit till13 procent i Frankrike och 12 procent i Tyskland. Följden har blivit en
ökning av antalet deltidsjobb och en växande svart marknad där arbetsgivare och anställda samarbetar för att
undkomma höga arbetsgivaravgifter. EU:s statistiska
organ, Eurostat, gjorde 1998 uppskattningen att tio procent av EU:s ekonomi inte redovisas.
Meningen är att euron ska göra Europas ekonomier
mer lika USA:s, med större flexibilitet, högre produktivitet och resultatstyrda löner i ett mer företagarvänligt
ekonomiskt klimat. Men eftersom konkurrensen på världens valutamarknader förbättras kommer dollarn att
tvingas agera mer som D-marken för att slippa betala
priset med högre räntor. Att två stabila och anti-inflationistiska finansjättar ligger till grund för världsekonomin gynnar nog båda två. Detta hjälper oss att förklara
varför amerikanska politiker har välkomnat euron och i
likhet med ledande europeiska politiker understrukit de
ömsesidiga fördelarna.
D
ET ÄR DOCK EN VÄSENTLIG DEL av euron SOm saknas. I dagsläget finns ingen mekanism för politisk
styrning- varken internt eller externt. Den enda politiska
auktoriteten är Ekofin-rådet, det vill säga finansministrarna i EU:s femton medlemsstater. Det finns också en
mindre formell Euro-XI kommitte, där de elva EMUländernas finansministrar möter varandra. Men som en
följd av de brittiska protesterna mot att lämnas utanför
denna inre cirkel kommer Euro-XI inte att ha något permanent sekretariat. Ekofin-tjänstemän ska förbereda och
närvara vid mötena, och ordförandeskapet i Ekofin växlar varje halvår mellan medlemsländerna, precis som
ordförandeskapet i EU:s ministerråd.
Vem ska då föra Europas talan vid en eventuell internationell finanskris? Man kan sammankalla Ekofin till
os..
:l
w
ro
Cl.
ol….
::J
w
lSvensk Tidskrift 11999, nr 2IIJ
ro
0..
o
”-
::l
UJ
ett krismöte, men de kan knappast förväntas hantera
krisen på heltid. Det är långt ifrån säkert att det inom
”Euroland” finns ett enda politiskt organ som skulle ha
befogenheten, för att inte tala om erfarenheten, att inleda en räddningsaktion i samma storleksordning som när
Clinton-administrationen löste ut den mexikanska peson
1995. Hanteringen av Asienkrisen 1997-98leddes politiskt av den amerikanske finansministern som i juni 1998
hade tillräcklig tyngd för att intervenera på marknaden
i syfte att stötta den fallande yenen. (Europas regeringar blev inte ens rådfrågade före interventionen.)
I den närmaste framtiden gör nog gammal vana och
bekvämlighet att USA även fortsättningsvis kommer att
ta på sig ledarskapet och att EU behåller sin märkliga
dubbelroll som ekonomisk jätte och politisk dvärg. Detta
är inte sunt och förmodligen inte heller hållbart. Det är
dessutom i USA:s intresse att uppmuntra EMU-länderna att ta fram en motsvarighet till den amerikanske
finansministern för att de tillsammans ska ansvara för
krishanteringen.
Den inomeuropeiska styrningen av euron är också
osäker. Lagen, formulerad i Maastrichtfördraget, är förvisso helt klar. ECB ansvarar för räntan och penningmängden. Ministerrådet ansvarar för valutakursen och
eurons ”externa representation”. Men frågan om styrning har nyligen blivit mer problematisk än så. Euron
utformades främst av konservativa regeringar för att
passa en tid med hög inflation. Efter valen i Frankrike
och Tyskland 1997-98 styrs euron nu, i ett potentiellt
deflationistiskt skede, av regeringar till vänster om mitten. Ett konservativt fordon med socialdemokrater vid
ratten är inte nödvändigtvis en paradox. Europas socialdemokrater har stor erfarenhet av att leda kapitalistiska system och kan hävda att de under årens lopp både
civiliserat och förbättrat dem. Vidare innebär ECB:s
verkställande befogenheter och politiska oberoende att
EMU-ländernas regeringar i bästa fall sitter i baksätet.
De kan skrika och sparka, men de sitter ändå utom räckhåll för pedalerna.
DET FINNs FEM FÄLLOR som euron måste undvika
och som måste oskadliggöras under den avgörande
övergångsperioden mellan införandet den l januari 1999
och fram till 2002, då europeiska plånböcker kommer
att innehålla sedlar och mynt i euro. Den här omställningen inleds i en svår period; i efterdyningarna av finanskollapserna i Asien och Ryssland, och med överhettade
globala marknader. När detta skrivs befinner sig Spanien, Irland, Finland, Portugal och Nederländerna i en
högkonjunktur. Frankrike, Belgien och Österrike är i en
konjunkturfas med ganska stabil tillväxt. Tysklands återhämtning har hakat upp sig, delvis på grund av långsammare världstillväxt, och Italien kommer inte ur sin
lm lSvensk Tidskrift 11999, nr 2l
låga tillväxt. Meningen är att EMU-ländernas räntor ska
konvergera till ungefär samma nivå som den aktuella
tyska räntan, ungefär 3,3 procent, innan den gemensamma valutan införs. Detta kommer olägligt för länder som befinner sig i högkonjunktur och kommer nog
att kräva en del budgetdisciplin för att förhindra överhettning. Med tanke på Tysklands närmast obefintliga
inflation kan 3,3 procent vara en alltför hög gräns om
landets ekonomiska återhämtning ska kunna få ny fart.
Det första problemet består alltså i att hitta rätt räntenivå
och en adekvat budgetbalans för de länder som har en
ohållbart snabb tillväxt.
Den andra fällan rör de kraftigt varierande växelkurserna. Eurons kurs gentemot dollarn och yenen kan
bli föremål för en viss turbulens under det att världsmarknaderna vänjer sig vid den nya valutan och försö-
ker avgöra om den styrs av centralbanken. Kommer
euron att bete sig som en större version av D-marken,
eller styras politiskt av socialdemokratiska regeringar
och snarare uppföra sig som en italiensk lire i jätteformat? Växelkurserna mot det brittiska pundet och den
svenska kronan kan bli än mer komplicerade av ett skäl
som inte har belysts i tillräckligt hög grad: Europeiska
banker står i startgroparna för att direkt efter eurons
införande överösa de inhemska marknaderna i Storbritannien och Sverige med förmånliga erbjudanden om
bostadslån och kreditkort, baserade på den låga euroräntan. Eftersom de brittiska räntorna är dubbelt så höga
som EMU-ländernas kommer många säkerligen att
nappa på dessa erbjudanden. Ett fallande pund skulle
följaktligen bli smärtsamt för dem som tar lån i euro.
Den handfull brittiska husköpare som tecknade lån i Dmark när Storbritannien var med i ERM fick se sina skulder skjuta i höjden med närmare 50 procent i och med
pundets uteslutning ur ERM i september 1992. I en större skala skulle detta kunna få allvarliga politiska konsekvenser.
Den tredje fällan man måste se upp för är den politiska panik som kan uppstå på grund av eurons långsiktiga konsekvenser; en fortsatt harmonisering av Europas ekonomi- och budgetpolitik. Det är uppenbart att
en viss budgetsamordning inom EMU är nödvändig, det
är ekonomer från alla läger överens om. Knepet är att
uppnå detta snarare genom grupptryck och samförstånd
än genom bestämmelser och regler. Men de varningsrop som hördes i brittiska medier i november 1998 om
harmoniserade EV-skatter var helt ogrundade. Ett
gemensamt skattesystem för EU är inget måste. Till och
med i en federation som USA, med gemensam valuta
och federalt skattesystem, varierar skatten kraftigt i de
olika staterna. Boende i Florida, Texas och New Hampshire betalar ingen statsskatt alls, medan de i New York,
Connecticut och Washington, D C, måste betala statsskatt som motsvarar en tredjedel av den federala
inkomstskatten. Än så länge finns ingen samstämmighet i fråga om ett eventuellt gemensamt skattesystem
inom EU. Det behövs inte heller- fråga Texasborna.
Detta betyder dock inte att man inte kan eller bör göra
något. Alla EU:s medlemsländer kom i december 1997
överens om att tillsammans utarbeta strategier för att
undvika skadlig skattekonkurrens inom Europa. Detta
sker väl som vanligt genom att man käbblar och köpslär
sig fram till en kompromiss, och tar hänsyn till särintressen som exempelvis Storbritanniens oro för Citys
ställning som finansiellt centrum. Man kom också överens om att försöka hindra ED-medborgare från att
utnyttja skatteparadis som Kanalöarna, Luxemburg och
Liechtenstein. Det är bara att önska lycka till.
Den farligaste fällan av alla, eftersom den blir svå-
rast att undvika, är att euron riskerar att bli syndabock
för dåliga beslut av medlemsländernas
politiker. De första tecknen på en sådan
av annat än övertygelse, nämligen politisk ambition.
Detta vittnar om en splittrad och svag tysk regering som
inte inger mycket förtroende så här i eurons inledningsfas, och när Tyskland tagit över det halvårslånga ordförandeskapet i EU. Precis som Margaret Thatcher och John
Major fått erfara kan inrikes partipolitik ofta inkräkta
på storpolitiken med den gemensamma valutan.
U
TAN TVIVEL FINNS DET VISSA RISKER med euron:
interna risker som kan destabilisera samarbetet och
externa risker som kan få ännu större konsekvenser. Den
interna risken är nog så tydlig och bestär av den politiska svårigheten att i ett demokratiskt system föra en penningpolitik som passar alla de vitt skilda ekonomierna i
deras olika konjunkturfaser. Efter några år av stark tillväxt blev Finlands och Irlands ekonomier överhettade
sommaren 1998, och om de hade fått agera självständigt
skulle de ha höjt räntorna i syfte att
dämpa efterfrågan. Men som delar av
utveckling såg vi när (den nu avgångne)
Oskar Lafontaine, under sina första veckor i tjänst, efterlyste fasta växelkurser,
lägre räntor och klassisk keynesiansk
expansionspolitik för att skapa nya jobb.
Hans rådgivare har också antytt att stabilitetspakten- utarbetad i syfte att minska underskottsfinansiering, särskilt i de
svagare ekonomierna i EU- borde överges. Lafontaine och hans rädgivare är i
sin fulla rätt att uttrycka sådana åsikter,
men det finns ingen anledning till att
ECB skulle lyssna på dem, än mindre
”Utan tvivel
finns det vissa
risker med euron:
interna risker som
kan destabilisera
samarbetet och
rätta sig efter dem. På längre sikt kom- externa risker SOm
”Euroland” kan de inte höja räntorna
unilateralt. Alla dämpande åtgärder
måste gå via skattehöjningar eller återhållsamhet i lönerna – och högre skatter
är inte sannolikt. Alla vädjanden från
finländskt och irländskt håll om höjda
euroräntor skulle omgående stöta på
motstånd från Frankrike och Tyskland
eftersom deras ekonomier nyligen har
börjat växa igen. Ända tills konvergensen i ländernas ekonomier har nått en
högre grad kommer EU:s mest centrala
politiska problem vara att hantera den
här typen av asymmetri – och klara av
det utan att, som är fallet i USA, flytta
från ”bust-town” till ”boom-town”, eller
inkomstöverföring frän tillväxtregioner
till områden i ekonomisk kris, vilket är
en väsentlig del av det federala skattemer regeringarna att kunna påverka ECB
eftersom de utser sina egna centralbankschefer som sedan sitter i ECB:s styrelse. Tysklands beslut att nästa år ersätta Hans Tietmeyer som chef för Bundesbank är intressant. Men det är brukligt
kan få ännu större
konsekvenser.”
att demokratiskt valda regeringar har ett
visst strategiskt, om än inte realpolitiskt inflytande på
penningpolitiken. Alan Greenspan kom inte från ingenstans för att leda den amerikanska centralbanken. Han
utsågs först av den dåvarande presidenten Reagan, med
senatens godkännande, och fick förnyat förtroende av
Clinton.
Det som gör Lafontaines uttalanden så oroande är
inte att de antyder att Europa kommer att styras av en ny
socialistisk ledning som vill öka utgifterna. Andra regeringsuttalanden från Frankrike, Italien och Spanien, och
den tyske förbundskanslern Gerhard Schröder, visar klart
att han inte talar för dem. Det verkliga problemet ligger
i att Lafontaine kan ha talat uppriktigt om detta på grund
systemet.
Eurons externa risk betonas av Martin
Feldstein, nationalekonom vid Harvard, i en utmärkt
artikel i Foreign Affairs med titeln ”The Euro and War”.
Han menar där att EMU:s inneboende ekonomiska och
finansiella konkurrens, för att inte tala om det spända
läget mellan euron och dollarn, i längden kan leda till
konflikter. Teoretiskt sett skulle ett Tyskland på uppgång
och ett Frankrike i kris kunna vidmakthålla sina skilda
ekonomiska behov ända tills krig bryter ut. Men det är
lättare för en av dem att lämna valutaunionen, eller för
de övriga att hitta en annan lösning, innan saker går
överstyr. Och hittills har EU visat sig vara relativt bra på
sådant. FeJdsteins argument brister också med tanke på
att det enda riktiga exemplet på ett bilateralt reservvao:l..
::s
w
ro
o.
ol….
::J
U.J
lSvensk Tidskrift 11999, nr 2l DJ
os…
::::::1
w
ro
0..
o
…..
~
Ll.J
lutasystem, det som inleddes av Storbritannien och USA,
inte alls resulterade i krig det här århundradet, utan i en
stark och hållbar allians.
När FeJdstein diskuterar en potentiell transatlantisk rivalitet förbiser han också att arvet av dagens integrerade
Europa innefattar femtio år av amerikanskt stöd. Amerikanerna borde vara stolta över att Marshallplanen, Nato
och den sedan lång tid mest framgängsrika alliansen i
världen ligger till grund för det partnerskap som till stor
del styr världen genom delat ledarskap mellan G8-länderna, IMF och FN:s säkerhetsråd.
Tacksamhet är inte ett typiskt europeiskt drag, men
Europas länder- med några undantag- har på det hela
taget lutat sig tillbaka och njutit av USA:s ledarskap. Det
kan hända att Europa inte har haft så stort val, och det är
tänkbart att upprepad misskötsel av kriser och en världsdepression i förlängningen skulle stärka argumenten för de
som påstår att hela poängen med euron är att ge Europa
möjlighet att göra egna strategiska val oberoende av USA.
”Vi måste vara medvetna om att Amerika tenderar
att distansera sig från Europa. På läng sikt måste Europa därför bana sin egen väg till frigörelse”, hävdade JeanMarie Colombani, redaktör för Le Monde, i februari
1998: ”Det vore bra om man i nuläget åtminstone inser
vad som håller på att hända. Genom Natos utvidgning
till Centraleuropa har USA nu två ’prioriterade’ allierade: Polen i öster och Storbritannien i väster. Natos mål
är ingen hemlighet: att bringa EU:s fastslagna politik på
fall och att förkasta ett politiskt Europa som leds av
Frankrike och Tyskland, till förmån för ett starkt Nato
med USA och Storbritannien i spetsen”.
En liknande åsikt framfördes av tfelmut Schmidt,
som i mars förra året sa till Washington Post: ”Amerika
förstår inte än hur stor betydelse euron kommer att få,
men när man väl gör det så kan det leda till enorma konflikter. Euron kommer att medföra att dollarns världsdominerande ställning får stryka på foten. Den kommer
dessutom att förändra maktbalansen i världen så att USA
inte längre är ensam herre på täppan.”
D
ET BEROR PÅ vad man menar med att vara ”herre
på täppan”. USA:s ledarstil har varit ryckig, periodvis tanklös, men för det mesta välmenande. Man har
visat prov på återhållsamhet i sin maktutövning, lärt sig
att acceptera bångstyriga länder och har inte störtat vare
sig Khadaffi eller Saddam Hussein. USA i rollen som
”herre på täppan” kanske gick hårt fram med resten av
världen för att rädda den mexikanska peson 1995, men
var betydligt mindre framgångsrik i sina försök att leda
in Japan på det reformprogram som skulle kunna ta landet ur recessionen. Det har inte ingått i den moderna
amerikanska traditionen att spela ”herre på täppan”, även
när andra nationer varit extremt påfrestande, exempellfJ lSvensk Tidskrift 11999, nr 2l
vis Ryssland i Tjetjenien, Kina på Tianmen Square, Japan
när det gäller export, och Frankrike i största allmänhet.
USA kanske uttrycker sitt missnöje. De kanske inför
sanktioner. Men det är ett känt faktum att USA ogärna
går ut i krig.
Vissa pessimister påminner om det tidiga seklets felaktiga förutsägelser som hävdade att krig hade blivit en
omöjlighet i en så civiliserad och genom handel förenad
värld, en värld där det brittiska imperiet var kejsardömet
Tysklands viktigaste handelspartner, och Tyskland det
brittiska imperiets näst viktigaste handelspartner. De
som är pessimistiska till transatlantiska relationer visar
också på den uppluckrade lojaliteten som kalla krigets
slut medförde. Eftersom EV-länderna inte längre upplever något hot frän öst, och är mindre benägna att känna
sig underlägsna USA, har de större frihet att utarbeta
sina egna långsiktiga strategier, och (för första gängen
sedan 1941) spela en aktiv i stället för passiv roll i sin
egen historia.
E
u HAR ÄNDÅ VALT att upprätthålla och livnära den
transatlantiska alliansen. Tradition, gammal vana,
ekonomiska intressen och gemensamma värderingar
med USA har tillsammans bidragit till det. Det har även
kriget i Bosnien, vilket visade Europas begränsningar på
det militära och strategiska området. Händelserna i Bosnien var ytterligare bevis på det som Gulfkriget redan
hade visat: USA är fortfarande den främste strategen.
Europa tog på sig den roll som Storbritannien tidigare
hade haft själv, nämligen den att agera Sancho Panza vid
sidan om USA som Don Quijote. Europa blev den lojale tjänaren som stod redo att ställa upp med mindre
avancerad militär hjälp och ekonomiskt stöd till USA:s
operationer.
Men inom ett centralt område har Europa föresatt
sig att styra sitt eget öde- genom beslutet att utveckla en
valutaunion. Kommer Storbritannien att gå med? Det
troliga är att pundet ansluts till euron i januari 2002.
Eftersom den brittiska ekonomin är en av de större i
Europa, tillika den som är mest inflytelserik på de globala
finansmarknaderna, kommer dess anslutning att bli en
tillgång för euron och det europeiska samarbetet. Storbritanniens anslutning till EMU skulle också bli en tillgång för USA, en underförstådd garanti om att euron
inte kommer att manipuleras mot amerikanska intressen,
och att kalla krigets atlantallians inlemmas i en framtida geo-ekonomisk värld.
ÖVERSÄTTNING: SOLVEIG HÅKANSSON.
Martin Walker är europeisk redaktör för The Guardian och
senior fellow vid World Policy Institute i New York. Artikeln har
tidigare publicerats i den brittiska tidskriften Prospect.