Print Friendly

Martin Borgs; Politiskt våld är effektiv kommunikation

Av Redaktionen | 31 december 2000


2000


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

o
a..
Politiskt våld är
effektiv kommunikation
l av Martin Borgs
När det råder perestrojka i riksdagen ökar möjligheterna för den som omsätter
politiken i handling. Känslor är viktigare än fakta, konflikter väcker intresse.
Våld är bra kommunikation.
E
N AV NITTIOTALETs INTRESSANTASTE politiska texter är ”Lila svarta”, skriven av några anonyma aktivister ur anarkistmiljön i Stockholm.
Även om den inte säljs på Akademibokhandeln är det mycket god litteratur – inte bara
avslöjande och tidstypisk, utan också spännande läsning.
Den som följt Dennisdebatten förvånas inte över att
man får lära sig att sabotera en bullM
ED REsERVATIONEN att massmedierna är ”en maktfaktor och en borgerlig institution” som läsaren
får rådet att aldrig lita på, genomsyras ändå ”Lila svarta”
av symbiosen mellan politiskt våld och massmedialt
genomslag. Eftersom förhållandet med medierna är ”en
relativt gynnsam relation” är det viktigt att utnyttja tidningar, TV och radio som medel att sprida ett budskap.
Så har det inte alltid varit.
De utomparlamentariska
dozer, och självklart får man massor av recept på molotovcocktails.
Men, läsaren får också tips om hur
manförsvararsigmotenpolishund grupperna agerar som om
Begreppet ”direkt aktion” syftade från början på motsatsen till parlamentariskt handlande. ”Protest är
när jag säger att det och det inte
passar mig. Motstånd är när jag ser
till att det som inte passar mig inte
längre inträffar” som Ulrike Meinhof sade. Syftet med aktionerna var
inte att vinna publicitet, utan att
faktiskt förändra något genom till
(ett lätt slag på den avlånga nosen
gör hunden strykrädd och obrukbar), försvinner från ett sabotage
utan minsta spår samt- om man
ändå åker dit – agerar gentemot
rättsväsendet.
de gått varje tillgänglig
medieträning hos landets
pr-byråer.
Med tanke på hur minutiöst
husockupationer, kravaller och sabotageaktioner beskrivs
i ”Lila svarta” är det svårt att förstå Säpos haussande av tidningen Brands ironiska kravallguide. Något hot mot rikets
säkerhet var den knappast. Däremot ett bra exempel på
våldsromantiken i den utomparlamentariska vänstern.
Den har vänstern gemensam med sina brunsvarta
allierade i kampen mot demokrati och marknadsekonomi. Runt om i landets skogar lockar nazister med halvmilitära träningsläger, där våldsromantiken är uppenbar. I stort sett all publicitet kring de svenska nazisterna
bygger på ett antal uppmärksammade rasistiska våldsdåd. På samma sätt som Joseph Goebbels gjorde martyr
av Horst Wessel gör hans svenska motsvarigheter helgon av de som offrat sig för kampen.
Tack och lov är inte Goebbels svenska arvtagare särskilt skickliga propagandamakare, och i genomtänkt
massmediestrategi står de långt efter den utomparlamentariska vänstern.
exempel sabotage.
Men i och med opinionssamhällets intåg, och att
massmediernas makt över opinionen har ökat, har fokus
flyttats. Aktivisterna har helt enkelt insett att de – till
skillnad mot det politiska etablissemanget – är som
klippta och skurna för den massmediala dramaturgin.
K
ÄNSLOR ÄR VIKTIGARE ÄN FAKTA. Konflikt skapar
intresse. Varje historia förutsätter en protagonist och
antagonist. Polarisering, tillspetsning, förenkling. De
utomparlamentariska grupperna agerar som om de gått
varje tillgänglig medieträning hos landets pr-byråer.
De som verkligen har gått utbildningarna- partipolitikerna- tycks inte ha lärt sig något. Den som studerar
kvällstidningarnas löpsedlar under år 2000 finner att traditionella politiker aldrig förekommer på löpsedlarna
längre – om det inte gäller skandaler eller dödsfall. Det
är inte så konstigt, med tanke på att det råder stiltje i
politiken. Perestrojkan dominerar Sveriges Riksdag.
IIISvensk Tidskrift l2ooo, nr s-61
Underifrån tycks det som om samtliga parlamentariska
partier vill avreglera, sänka skatter, privatisera och skära
ned – bara olika mycket och olika snabbt.
Därför är det heller inte så konstigt att ”politiker”
som sätter på sig rånarluvor och ockuperar hus, alternativt begär rasistiska våldsdåd, får uppmärksamhet.
Mediedramerna i Prag och Seattle är inte så mycket
början på en ny trend, som logisk utveckling av ett par
gamla. Redan när CNN:s kameror mötte den amerikanska landstigningen på Somalias stränder hade medialiseringen blivit löjeväckande. Sedan dess har potentiella
väldsverkare- oavsett om det varit fotbollshuliganer i
Charlerois eller stenkastare på Västbanken -knappt fått
plats för alla kameramän. Utvecklingen är
nyhetsprogrammens motsvarighet till
underhällningsprogrammens kapplöpning mot allt mer dramatiskt
innehåll. Fångarna på fortet
blev Robinson blev Baren
blev Big Brother.
PARALLELLT HAR
TERROR1STER, separatister och demonstranter fått känna av
en härdare konkurrens om intresset. I
informationssamhället
är uppmärksamhet den
stora bristvaran, vilket
gjort att väldsbenägna
grupper som vill hamna i
rampljuset tvingas anpassa
sina aktioner för att tillfredsställa medierna. Det gäller för
IRA, liksom för militanta veganer i
Umeå.
Den grundläggande förklaringen är att
handling är bra kommunikation. Tidigare i är blockerade Grön Ungdoms språkrör Gustav Fridolin ingången
till en pälsaffär i Göteborg. Hade han i stället skickat ut
ett pressmeddelande om pälsindustrin hade han sannolikt fått en bräkdel så mycket uppmärksamhet, och framför allt hade trovärdigheten varit lägre. Det är svårt att
tänka sig ett effektivare sätt att visa att man menar allvar,
än att riskera sin hälsa och frihet.
Det gäller särskilt våldshandlingar. Väld föder som
bekant väld, till exempel frän polis eller motdemonstranter. Väld är dessutom spännande i sig, vilket bevisas av vilken shakespearepjäs som helst.
För etablissemanget är det svårt att reagera. Motväld
är en vansklig strategi. Ju härdare polisen slagit till mot
”Reclaim the city”, desto fler ungdomar har slutit upp
vid nästa gatufest. I den stora demonstration som följde
på stockholmspolisens massgripande i Götgatsbacken i
september 1999 deltog flera tusen människor, jämfört
med de 350 som var med vid det första tillfället.
Den som står utanför och slår underifrån vinner
också publikens sympati. Aftonbladets Lena Mellins
kommentar till att 243 människor gripits av polisen efter
gatufesten i Götgatsbacken var att det är ”uppfriskande
med ungdomar som agerar”.
A
TT DEN UTOMPARLAMENTARISKA VÄNSTERN är rolig,
till skillnad frän sina belackare, gör det givetvis ännu
svårare. Med glimten i ögat använder tidningen Brand
Säpos ärliga lista över utomparlamentariskt
väld som utgångspunkt för ”SM i aktivism”, och det är svårt att hälla sig
för skratt när civilpoliserna hånas
för sina hopplösa försök att
smälta in med hjälp av Salomonryggsäckar.
Att utomparlamentariska grupper tagit över
löpsedlarna kan mänga
acceptera. Det är ju ändå
bara underhållning. Det
är kanske allvarligare att
samma grupper håller på
att vinna problemformuleringsprivilegiet på skolgårdarna också. Samtidigt
som traditionella politiska
ungdomsförbund fortsätter att fylla i bidragsansökningar, tycks ingen i det politiska etablissemanget undra vad
de kan lära sig av att hundratals
svenska ungdomar reser till Prag på
egen bekostnad.
A
TT DET POLITISKA VÅLDET ÖKAR, beror på att det är
effektiv kommunikation. Det innebär inte att loppet
är kört, utan att motmedlet måste vara minst lika slagkraftig propaganda. Under nittiotalet bidrog bland annat
svartklubbarna Tritnaha, Le Garage och Docklands till en
liberal kultur bland unga, och åttiotalets högervindar
var heller ingen slump.
Som Frälsningsarmens grundare William Booth
undrade: ”varför ska djävulen ha ensamrätt på alla bra
melodier och all god musik?”
Martin Borgs (mborgs@hillandknowlton.se) är chef för public
attairs på Hill and Knowlton
-o
o
lSvensk Tidskrift l2ooo,nr s-6111

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner