Print Friendly

Markus Uvell; Politiken och Lex Luthor

Av Redaktionen | 31 december 1997


1997


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

MARKUS UVELL:
Politiken och Lex Luthor
D
et ska vara ondska i
år. Har ni inte
märkt det? Överallt sipprar den in.
Inte så att folk i allmänhet blivit ondare. Men den hotande ondskan – eller snarare hur vi
kan hålla den på annlängds avstånd –
tar allt mer över rollen som den viktigaste frågeställningen i vår tid.
Ja, inte på riktigt förstås, inte hemma vid folks köksbord. Men på TV
och i politiken. Där är det numera
kampen mot de onda som fYller
agendan. I den mediala banaliseringens tidevarv förenklas svåra problem
till en story lik den i dåliga äventyrsfilmer. Onda krafter styr. Om bara vi
andra – the good guys – kan bekämpa ondskan, så kommer alla problem
att försvinna.
Ta bara all den teknik vi omges av.
MARKUS UVELL är frilansskribent.
Den kontrolleras – naturligtvis – av
onda människor med dunkla avsikter. Ni har väl sett Stålmannen? Den
lika onde som stenrike och genialiske
Lex Luthor uppfinner det ena diaboliska sättet att ta död på mänskligheten efter det andra.
Han har teknikens och kapitalets
makt i sin hand. Och utnyttjar denna
makt – givetvis, annars blir det ingen
spänning – till att skada andra människor. Om det inte vore får Luthor,
skulle allt vara frid och fröjd.
Onda avsikter och dålig smak
Luthors ande svävar över den svenska
samhällsdebatten. Den tar olika skepnader, men är ständigt närvarande
som symbolen får de krafter som vill
oss illa. Och eftersom vi saknar riktiga stålmän, blir det ministrar och
riksdagsmän som far dra på sig trikå-
erna och susa genom rymden på jakt
efter den skyldige.
Internet tycks vara Luthors senaste
uppfinning. Djärva politiker slår ned
på detta globala nätverk av onda avSVENSK TIOSKRIFT
sikter och dålig smak. Snusk, kriminalitet och allmän omoral, allt i en
fårfårisk digital fårpackning så att vi
lurar oss själva. Typisk Luthor-ide!
Allt givetvis får att ställa till med
elände.
Samma sak med gentekniken. Alla
som växt upp med ”Stålis” vet ju att
det enda man kan göra med sådan
teknik är att skapa armeer av fascistoida mördarmaskiner med uppdrag
att fårinta världen. Klonade far är bara böljan, vänta bara! Den är som
gjord får att utnyt~as i onda syften.
Även i den så kallade dagspolitiken
är ondskan en affårside med framtiden får sig. Det påstår i alla fall de
som fatt mänsklighetens uppdrag att
bekämpa den. När jag växte upp
kunde man ofta läsa det något originella slagordet ”Moderater hatar
barn!” sprejat lite här och var i betongen.
Den fårvåning jag kände då har
skingrats när temat återupptagits av
själva regeringen. När det fruktade
”högerpartiet” tvekar infår det utlo- 67
vade miljardregnet över kommuner
och landsting, forklaras det med att
moderater är motståndare till vård,
omsorg och skola.
Det är givetvis ondska som driver
dem, de vill folk illa! De gillar inte
iden att folk ska bli friska när de är
sjuka, att gamla ska tas om hand när
de inte klarar sig själva och att barn
ska lära sig läsa och skriva. I synnerhet det sista är moderater emot. De
hatar ju barn, som bekant.
Nåja, kanske inte ändå…
När jag gick i lågstadiet var det här
med politik mycket enkelt. Om man
var emot något, ville man forbjuda
det. Om något var bra, ville man att
det skulle ra mer pengar.
Därfor var det självklart for mig –
som principfast nioåring- att stoltsera med linje 3-knapp i folkomröstningen 1980. Strålning var ju farligt,
det hade man sett på TV. Sånt var
man emot! För att inte tala om krig.
Det var klart att man ville skrota allt
vad militärer och forsvar hette. Krig
är ju bara dumt. Och om det inte
fanns några vapen så skulle människor inte kriga.
Jag minns tydligt hur upprörd jag
var över de människor som – så vitt
jag begrep då- ville att det skulle finnas strålskador, krig och elände. Vad
tänker de med?!?
Sedan dess har jag haft anledning
att fundera lite närmare på hur det
hela hänger ihop. Varfor finns det
egentligen elände, lidande eller över
huvud taget problem på jorden? Hur
kan det komma sig att sådant som
nästan varenda människa är motståndare till, ändå existerar?
Det finns väl egentligen två alternativ:
1. Någon, någonstans, vill att
eländet ska finnas. Onda krafter styr i
lönndom och njuter av att människor
krigar, svälter, dör och lider. Vissa
jobbar aktivt for att ställa till elände
for andra, bara for eländets egen
skull.
2. Världen är mer komplicerad än
den framstod for tredjeklassarna på
Mariehemsskolan 1980. Vi lever inte
i paradiset, utan i en värld där saker
och ting händer fast vi inte vill och
där vissa problem är oerhört svåra att
lösa. Ja, vi kanske t o m måste lära oss
acceptera att det finns elände. Take a
little bad with the good.
Det finns väl en hel del som talar
for att den senare forklaringen är den
riktiga. För egen del tror jag att ondska – hur vi nu exakt definierar den –
är en oerhört ovanlig egenskap.
Lidande finns, tragedier inträffar
och människor far illa. Men inte for
att någon vill att det ska vara så. Utan
for att verkligheten är komplex. Och
därfor att så länge människor ges en
möjlighet att fatta sina egna beslut –
så kommer vissa att fatta korkade, eller rentav livsfarliga, beslut. Men alternativet – att makthavarna fattar alla beslut åt oss – är sju resor värre.
Förhindrar lösningar
Tron att människor i vår omgivning
är onda och att problem existerar for
att någon vill ha det så, är inte bara
en genant missuppfattning som man
borde ha växt ifrån samtidigt som
Stålmannen. Det verkligt allvarliga är
att den forhindrar lösningar på de
problem som finns.
Medan politikerna är ute och jagar
Lex Luthor eller Hin Håle, glöms de
verkliga orsakerna till problemen
bort. De komplexa, foga TV-mässiga
och knappast särskilt röstknipande felen lämnas intakta. Och därmed också de problem den infernaliske
Luthor lastas for.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner