Markus Uvell; Personval-ingen självklarhet


1995


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

PERSONVAL
INGEN SJALVKLARHET
MARKUS UVELL
Frågan om personval harfått för stora proportioner i den moderata debatten. Det finns viktigare saker att tala om för att utveckla och förnya demokratin. Konstitutionella begränsningar
och politiskt ledarskap till exempel.
I
Sverige gör vi saker tillsammans.
Enskilda individer likställs med
kaos och oordning, organiserade
grupper betyder samarbete och
planering. Allt som är viktigt måste lösas
på det gamla hederliga svenska sättet –
tillsammans. Inte konstigt då att politiken
tar sig särdeles kollektivistiska uttryck.
Inte bara vad gäller det politiska innehållet. Utan i lika hög grad den politiska
verksamhetens former och organisation.
Sverige är folkrörelsernas forlovade land.
Men också partivalets.
Intuitivt stöd för personval
Personval är ett ganska odramatiskt, och i
någon mån självklart, alternativ i många
andra länder. Men i Sverige sitter en
sådan forändring långt inne. Och när
man väl lyckas komma till skott ser man
till att det ganila partivalets principer inte
egentligen fårändras i grunden. Gärna
personval, bara partierna far bestämma.
MARKUS UVELL är redaktörfor Svensk Linje.
Kanske är det också dimensionen kollektivism-individualism som gör att personvalsfrågan är så självklar for många
moderater. Klart man är for personval! På
ett självklart intuitivt sätt tar många
moderater ställning for en reform man
uppfattar som ett tydligt steg från kollektivism till individualism.
Fåntrattar
Många nöjer sig också med de intuitiva
individualistiska argumenten, i kombination med ett allmänt tal om att konkurrens ger oss bättre politiker. De som vill
bevara partivalet gör det ännu lättare for
sig. Där är det i de flesta fall bara en sak
som gäller: ”Gunde Svan-argumentet”.
Om vi hade personval skulle bara
idrottsmän, artister, TV-personligheter
och allmänna fantrattar bli valda, menar
man. Bättre då med lite ordning och
reda, och ”riktiga” politiker.
Jag är trist nog att tro att frågan är en
aning mer komplicerad än så. Det finns
en rad problem med personval, som noga
måste övervägas innan man slutgiltigt tar
SVENSK TIDSKRIFT 109
ställning till frågan. Samtidigt tror jag att
det finns fordelar som allt for sällan
belyses.
Först några, som Jag tror, betydelsefulla nackdelar.
Lokala kravmaskiner
Personval innebär att det är lättare att
utkräva politiskt ansvar av enskilda personer. Den politiker som begår ett
misstag kommer lättare att kunna
”straffas” får detta, och den som visar
prov på stor talang kan lättare belönas.
Partivalets bestraffuings- och belöningssystem är i detta sammanhang väl trubbigt, kan man kanske säga. Samtidigt
finns här ett uppenbart problem.
Lättheten att ställa krav och utkräva personligt ansvar gör det också lättare får
lokala särintressen att utöva påtryckningar
gentemot ”sin” kandidat, och det blir
mer lönsamt for denna att göra ”sina”
väljare till viljes.
Hårt tryck
Redan i dag är riksdagsmännen utsatta
får hårt tryck från sina valkretsar att
utverka formåner till den egna orten i en
eller annan form. Infrastrukturinvesteringar till länet, regionalstöd, udokalisering av offendig verksamhet eller varfor
inte subventionering av viktiga fåretag på
orten.
Ur ett teoretiskt perspektiv skulle
detta kanske kunna beskrivas som att
”varorna” på den ”politiska marknaden”
blir mer specialiserade, och public
choice-effekterna därmed blir starkare.
Politikerna skulle i högre utsträckning
kunna profilera sig med mycket konkreta
godsaker i utbyte mot röster. Och särintressena kan fa genomslag for mer preciserade krav.
Att lokala kravmaskiner på detta sätt
kan ges bättre forutsättningar att domptera ”sina” riksdagsmän, är en inte obetydlig nackdel med personvalssystem.
Partiernas strukturer kan kanske, i all sin
stelhet och tröghet, agera som spärrar
mot allt for lättvindiga eftergifter.
Partilojaliteten konkurrerar med viljan
till röstmaximering.
Konkurrens – med vad?
Ett av de bärande argumenten får personval är konkurrensen. Man järnfor med
hur det fungerar på den vanliga – ekonomiska – marknaden, och konlll1er till
slutsatsen att ju hårdare konkurrens
mellan politikerna, desto ”bättre” politiker. Kanske det. Men frågan är vilken
typ av talanger som uppmuntras, vilken
typ av ”kvalitet” som skulle frodas i ett
personvalssystem.
Det största problemet med den ”politiska marknaden”, järnfort med den vanliga ekonomiska, är just detta. Ett foretag
kan endast nå framgång genom att bjuda
ut bra varor till ett rimligt pris. Men en
politiker, å andra sidan, kan mycket väl
bli framgångsrik just på grund av att
han/hon bjuder ut undermåliga, eller
direkt skadliga, ”varor”. Bara dessa tillfredsställer de strategiskt viktiga särintressena på kort sikt (fore mandatperiodens
slut).
Politikernas kamp om särintressenas
röster går i regel ut på att erbjuda de mest
röststarka så exklusiva fårmåner som
möjligt. Detta är sällan fårenligt med
110 SVENSK TiDSKRIFT
någon form av ”allmänintresse”. Politiker
konkurrerar ofta helt enkelt med ”fel”
saker, med sådant som leder till direkt
skadliga resultat. En konkurrens som
leder till politikernas utbud av generösa
bidrag och subventioner växer, är knappast något moderaterna borde välkomna.
Oavsett hur mycket med gillar konkurrens som princip, på andra områden.
Detta är politikens – och i grunden
också demokratins – dilemma: att konkurrensen ibland kan gynna det kortsiktigt populistiska, det destruktiva och det
intoleranta. Detta är naturligtvis inget
argument mot demokrati, men väl en
påminnelse om att en intensifierad konkurrens mellan politiker riskerar att skapa
fler problem än den löser.
Visionernas död?
Ett tredje orosmoln gäller hur dessa nya
forutsättningar for politiken skulle kunna
tänkas påverka politikerrollen. Jag tror att
en politik byggd på visioner är att foredra
framfor en politik som enbart är en funktion av särintressenas krav. Visst finns det
gott om skadliga och destruktiva visioner,
men bristen på vision är kanske ännu farligare.
Ett politiskt klimat som fungerar som
att det uppmuntrar en politik som är
mindre av diskussionsarena och mer av
utforarenhet. Jag tror att bilden av politikern som skapande statsman och visionär
tänkare har stora fordelar. Den må
framstå som väl elitistisk for den drivne
altruisten eller passionerade anti-auktoritären. Kanske är den också en smula naiv.
Men ändå att foredra framfor bilden av
politikern som roff.’lre, girigt sökande
efter nya särintressen att tillfredsställa.
Kortsiktig egennytta
Om det är så – och jag vill inte påstå att
jag är helt övertygad om detta – att partierna i någon mån formår bevara visionerna så som sammanhållande krafter och
överordnade ideal, då är detta ett argument mot personval.
Krafter som bidrar till att ge politiken
ett sammanhang – som uppmuntrar långsiktighet och ansvar for helheter, i stället
for kortsiktig egennytta – bör välkomnas.
Jag tror att det kan finnas en risk att personval uppmuntrar en annan typ av politiskt ideal.
Trots dessa besvärande aspekter, tror
jag att personval i slutändan nog ändå är
att foredra framfor dagens partival. Jag vill
här kort redogöra for de argument jag
en enda stor ”beställare-utforare”- finner mest övertygande.
modell, där särintressena beställer och
politikerna utfor, är inget eftersträvansvärt mål. Teknokratismen är inget att
längta efter. Det behövs visioner. För att
bekämpa populismen, de kortsiktiga särintressena och den mer eller mindre uttalade korruptionen, krävs visioner och
”högre mål” av olika slag.
Faran med personval skulle kunna vara
Väljaranpassning
För det forsta är jag nog beredd att tro att
det är något av ett överordnat värde att
politiken anpassas efter väljarnas preferenser. Detta är inte bara en forutsättning
for demokrati, utan antagligen också for
att politikens omfattning inte skall växa
allt for mycket.
SVENSK T!DSKR.!Ff 111
Det bör sägas att det inte är för stort folkligt inflytande som gör att den offentliga
sektorn växt ohämmat i decennier. Det
är snarare tvärtom. Det är i dag alldeles
för lätt att öka de offentliga utgifterna och
politikens makt, utan att ha brett stöd hos
svenska folket. Därför tar politiken över
allt mer.
Konstitutionella begränsningar
Det är inte det massiva folkliga stödet,
utan det strategiska friandet till diverse
särintressen, som utgör grunden för
expansionen. I detta sammanhang kan
personval vara en fördel. Politikerna blir
mer beroende av sina väljare, helt enkelt
därför att de lättare kan avsättas om de
missköter sig. Det är utan tvekan en stor
fördel.
Visserligen finns problem i detta sammanhang. Främst, som nämndes tidigare,
i och med att lokala särintressen eventuellt kan få lättare att skaffa sig uppmärksamhet. För att motverka detta krävs
emellertid annat än ett upprätthållet partivalssystem. Genom t ex konstitutionella
begränsningar kan sådana problem balanseras. I det läget skulle den ökade känslighet inför väljamas preferenser personval kan ge, kunna bli en tillgång.
Svårare kohandla
Även om lokala särintressen skulle upp- ~
muntras i ett personvalssystem, tror jag
också att det finns krafter som verkar i
andra riktningen. Vissa typer av politiska l
manövrer kommer sannolikt att bli svå-
rare att göra i ett personvalssystem. Till
exempel att genom kohandel driva
igenom stora beslut. I sådana samman- 1
hang, till skillnad från enstaka punkter där
lokala särintressen kräver eftergifter, är
partidisciplinen ett stort problem.
I dagens partivalssystem är det alldeles
för lätt att få majoritet för stora förändringar. Bara genom att övertyga partioch ·gruppledare kan den slipade koalitionsmakaren få nästan alla riksdagsmäns
röster. I sådana sammanhang vore individualistiska och självständiga riksdagsmän
en tillgång.
Folklig uppslutning
På det teoretiska planet skulle detta
kanske kunna beskrivas som ett sätt att
höja politikens transaktionskostnader. Ju
fler riksdagsmän som måste övertygas för
att kohandeln mellan partierna skall
lyckas, desto ”dyrare” för kohandlarna.
Och desto farre beslut, för vilka bara en
liten del av väljama röstat, kommer att gå
Igenom.
Riksdagsmän som väljs på egna
mandat i personval skulle rimligtvis vara
mindre känsliga för partipiskan, och mer
benägna att rösta efter eget huvud.
Sådant kräver mer genomtänkta beslut,
och större folklig uppslutning.
Konstitution och ledarskap
Över huvud taget tror jag att personvalsfrågan har fått alldeles för stora proportioner i den moderata debatten. Inte så
att den är ointressant, men väl otillräcklig. Jag tror i stället mer på två andra
förändringar, som antagligen skulle få
större betydelse för framtidens svenska
politik, än personvalets vara eller inte
vara.
Den första är en genomgripande kon- 112 SVENSK TIDSKRIFT
tutionell reform, som fönnår motverka
de expansionistiska krafter som finns
inbyggda i dagens svenska konstitution.
Sådana förändringar skulle till exempel
kunna vara kvalificerade majoriteter,
förbud mot (allt för stora) budgetunderskott eller annat av det slaget. Kort sagt
förändringar som gör det svårare för den
politiska sfären att växa av egen kraft.
Hård jante/ag
Personval kan på vissa områden verka på
det sättet. Men på andra kan en sådan
reform lika gärna tänkas göra det
omvända. l vilket fall som helst är en förändring av valsystemet inte tillräcklig för
att stoppa expansionismen.
För det andra, något betydligt mer
svårfangat – politiskt ledarskap. Medan
den konstitutionella förändringen är en
strukturell fråga, handlar ledarskapet mer
om kultur och psykologi. Den politiska
jantelagen är järnhård. En svensk politiker far inte förhäva sig, inte ta på sig för
mycket av vare sig ära eller ansvar. I
stället skall partiet eller ”rörelsen” hedras.
De fa ledargestalter som finns i svensk
politik – främst Carl Bildt och Göran
Persson – möts typiskt nog av kritik från
de egna leden för att de är for starka och
dominerande. Sverige behöver fler tydliga och starka ledare, som vågar ta personligt ansvar och föm1år engagera för
den stora visionen.
Många konsekvenser
Även vad gäller personligt ansvar och
ledarskap tror jag att personval kan vara
viktigt. Men återigen finns många andra
tänkbara konsekvenser av förslaget, som
gör att dess betydelse inte skall överdrivas.
På detta sätt tror jag att diskussionen
om personval på samma gång är mycket
betydelsefull, och inte alls så viktig som
det ibland påstås. Den snuddar vid sådant
som är verkligt avgörande i svensk
politik, men gör inte så mycket mer än
så.
SVENSK TiDSKRIFf 113