Print Friendly

Marknad och innovation eller byråkrati och stagnation

Av Patrick Krassén | 5 juni 2014

Heloffentliga system, där stat och kommun producerar alla tjänster, saknar dynamik och drivkrafter till innovation och effektivisering, och stagnerar allt som oftast med tiden, skriver Patrick Krassén.

Om man i september 2003, då SAAB:s försäljning gick upp med 22 procent, hade frågat ledningen hur de trodde att företaget skulle se ut tio år framåt, hur rätt hade de haft?

Mellan 2009 och 2011 gick Myspace från 1600 till 200 anställda. Hade ägarna kunnat förutsäga det i juni 2006, då det var den mest besökta webbplatsen i världen?

Det danska bolag som bygger (den offentligfinansierade) Citybanan i Stockholm gick i konkurs i augusti ifjol. Det hade funnits sedan 1887. Tror någon att de för tio år sedan hade kunnat förutse att de skulle gå omkull?

Marknader är till sin natur oförutsägbara. Företag som påstår att de vet hur de kommer att se ut tio år fram i tiden, eller hur deras marknadssituation kommer att vara, antingen ljuger eller önsketänker. Detta gäller för alla typer av företag, oavsett bransch. Att driva företag, små som stora, är en i grunden osäker tillvaro, där man ständigt behöver vara alert på marknadsförändringar, konjunktursvängningar och nya trender och preferenser hos konsumenterna. Att från politiskt håll avkräva företag i vissa branscher analyser och utfästelser för ett årtionde framåt, tyder på en bristande insikt om hur företagande fungerar i verkligheten.

Ska man av detta dra slutsatsen att företag inte kan producera välfärdstjänster? Ingalunda. Staten och kommuner kan låta privata aktörer utföra de tjänster som behövs. Även då sker det skattefinansierat, med samma summa som om det offentliga hade producerat tjänsten. Det är alltså ingen skillnad i finansieringen. Vad är då fördelarna? Privata aktörer konkurrerar om att få vara utförare – vilket ger drivkrafter till kostnadseffektivitet och innovation, på ett helt annat sätt än om allt hade skötts av offentlig sektor. Genom till exempel upphandlingar och entreprenader sker detta i de flesta kommuner redan i dag.

Men kvaliteten då? Att tjänsten utförs som avsett och med vederbörlig kvalitet kan regleras genom avtalet som sluts med den privata aktören. Detta har beskrivits i forskningen, bland annat av en av världens mest framstående nationalekonomer, Andrei Shleifer vid Harvarduniversitetet. Heloffentliga system, där stat och kommun producerar alla tjänster, saknar dynamik och drivkrafter till innovation och effektivisering, och stagnerar allt som oftast med tiden.

För att få fördelarna av företagsamhet i en sektor, krävs dock att företag har möjlighet att etablera sig. Krav på tioåriga investeringsplaner, eller ens hälften så långa, stänger dörren för konkurrenter och entreprenörer. Små företag och nya aktörer kan svårligen konkurrera med befintliga bjässar, om man är tvungen att samla kapital nog för att visa säkerhet för så lång tid framåt. Sådana regler gynnar insiders, på dynamiken och konsumenternas bekostnad. Det inskränker en av de aspekter som vi vanligtvis tycker är viktigast i marknadsekonomin: drivkraften att ständigt prestera på topp, eftersom man annars löper risken att någon annan kommer och tar ens marknadsandelar.

Inom välfärdssektorerna finns det i debatten också en tendens att dubbelbestraffa privata aktörer, med ett ”damned if you do, damned if you don’t”-resonemang: privata aktörer som inte går med någon vinst, oavsett om de är vinstsyftande aktiebolag eller ideella föreningar eller stiftelser, balanserar ständigt på gränsen till förlust. Vid en tillfällig nedgång är de väldigt sårbara, och vid större förluster eller konjunktursvackor behöver de kanske lägga ned verksamheten helt – vilket föranleder kritik för att de sviker brukarna. Om privata aktörer å andra sidan går med påtaglig vinst ses inte det som att de är skötsamma och effektiva med resursanvändningen, utan då blir de anklagade för att ta hem skattemedel till sig själva. (Underligt nog riktas denna typ av kritik bara mot privata aktörer som driver skolor, äldreboenden och andra välfärdstjänster – inte mot de företag som bygger, städar, levererar böcker och IT-system till och lagar mat för dem.)

Politiker bör inte ägna sig åt att välja vinnare på marknaden. När man utesluter vissa typer av företag på förhand, och sätter upp höga trösklar, minskar man också utrymmet för innovation och konkurrens. Om man dessutom samtidigt begränsar möjligheten till vinst och utdelning, sänder man indirekt budskapet att privata investeringar, de göra sig icke besvär. Få investerare torde vara beredda att binda upp kapital i uppemot ett decennium, när möjlighet till avkastning inte finns eller är på förhand begränsad (och det, bör man komma ihåg, finns samtidigt inte någon garanti mot förlust).

Att just riskkapitalbolag har hamnat i skottgluggen för politiker som vill visa att de ”gör något” är ironiskt. Dessa bolag – i många fall med uppdraget att ordna avkastning på dina och mina pensionspengar – har en medveten och aktiv ägarstrategi, med en investeringshorisont på fem-åtta år i de flesta fall. Även fem år är längre än det längsta perspektivet i politiken: fyra år, till nästa val. Vems kortsiktighet är det vi egentligen bör vara oroliga över?

patrick_krassenPatrick Krassén är policyanalytiker på Svenskt Näringsliv och redaktör för den nyligen utkomna antologin ”Den nödvändiga vinsten” (Timbro förlag).

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner