Print Friendly

Mario Vargas llosa; Den tysta revolutionen

Av Redaktionen | 31 december 1987


1987


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

MARIO VARGAS LLOSA:
Den tysta revolutionen
Lyssnar vi till Perus sluminvå-
nare talar de inte om våldsam
revolution eller statlig styrning
utan om genuint folkstyre och
ekonomisk frihet, skriver Mario
Vargas L/osa i denna essä om
Perus ”informella” ekonomi.
Denne har nyligen skildrats av
ekonomen Hemanda de Soto i
boken El otro sendero: La revolucian informal.
Det är inte gerillan, Sendero
luminoso, utan Limas ”informella” företagare som handlar
och sköter tjänster utan byråkratiskt krångel som utgör denna
världsdels framtid, menar Vargas L/osa.
Den peruanske författaren Mario
Vargas L/osa har blivit en symbol för Latinamerikas fredliga
förändring byggd på demokrati,
mänskliga rättigheter och marknadsekonomi.
I
bland skapar ekonomer bättre berättelser än författare. Den berättelse
Hernando de Soto framställer i El otro
sendero.· La revalucian informal (Den
andra vägen: Den informella revolutionen) utgör ett exempel. Fast boken grundar sig på den peruanska verkligheten avslöjar den en dimension hos livet i Tredje
världen som ofta skyms av ideologiska
fördomar.
Goda böcker har sällan en entydig
sensmoral. De påverkar oss indirekt. El
otro sendero däremot har ett klart budskap, grundat på dagsläget men med konsekvenser för framtiden. Medan andra
ekonomiska och sociala analyser av
Latinamerika genom sina abstraktioner
avskurits från verkligheten är de Sotos
bok rotad i denna. Boken berör ting som
hittills varit såväl föga undersökta som illa
förstådda – näm]jgen den informella ekonomin- och framlägger en lösning på utvecklingsländernas problem rakt motsatt
den som de flesta regeringar och e]jter i
dessa länder brukat välja, vare sig de är
radikala eller konservativa. Likväl är det
– och det är bokens huvudtes – den väg
som de obesuttna intuitivt och med nödvändighet väljer.
El otro sendero skildrar ingående
Perus informella ekonomi – den som i
andra sammanhang också kallats den
svarta, gömda, eller marginella ekonomin. Boken är ovanlig genom bredden
hos dess slutsatser och insikter. Men i sak
är boken inte bara detta. Sedan han skildrat omfattningen och komplexiteten hos
de transaktioner som äger rum utanför –
eller i strid mot – lagen i Peru, erbjuder
de Soto, som biståtts av dussinstals forskare och intervjuare vid det Institut för
frihet och demokrati som han grundade
498
för sex år sedan i Lima, en ny och kontroversiell tolkning av vad som orsakat fattigdomen, den sociala orättvisan och den
låga produktiviteten i Tredje världens
länder. Genom att den sätter in underutvecklingens problem i ett helt annat perspektiv sticker denna bok också hål på
många av de myter om fattiga länder som
hittills gällt som vetenskapliga sanningar.
Den informella ekonomin
Den informella ekonomin ses ofta som ett
problem. Tänk på de svarta entreprenö-
rer och gatuförsäljare vars verksamhet
och affärer inte är registrerade och som
inte betalar skatt eller följer rådande lagar
och regleringar. Är inte dessa illojala
medtävlare till de företag och affärer som
agerar lagligt och betalar sina skatter i
tid? Berövar inte de förra genom att svika
sina plikter staten resurser som skulle behövas för att lösa sociala problem och
stärka samhället?
Som El otro sendero visar är dock detta tänkesätt helt felaktigt. I länder som
Peru är problemet inte den informella
ekonomin utan staten själv. Den informella sektorn bara är det spontana och
folkliga gensvaret på statens oförmåga att
möta medborgarnas mest elementära
önskningar. Det är givetvis märkligt att
denna bok som skrivits av en vän av ekonomisk frihet utgör en så svidande anklagelse mot den oduglighet och orättvisa
som staten i Tredje världen utvecklar. de
Soto visar att den mest radikala eller
marxistiska kritiken av underutvecklingen är föga mer än tomt prat.
Så länge laglydnad är en förmån för
dem med ekonomisk och politisk makt,
återstår bara lagbrott för folkets breda
grupper. Detta är embryot till den informella ekonomi som Hernando de Soto
med sådan styrka på\’isar. För att praktiskt belysa vad ”priset för laglydnad” är i
Peru, startade institutet en liten fikti\’
klädfirma och genomgick alla de formaliteter som byråkratin krävde för att få den
lagenligt inregistrerad. Avsikten var att
inte betala några mutor, såvida inte detta
var enda sättet att erhålla tillstånd.
Av de tio gånger då mutor begärdes
måste sådana i två fall betalas. Att inregistrera det fiktiva företaget tog 289 dagar
och fordrade nästan en heltidsinsats av
dem som skötte uppdraget. Det kostade
l 231 dollar (ink! direkta kostnader och
utebliven förtjänst) vilket är 32 gånger
minimilönen. Att ”legalisera” en liten industri är på dessa villkor inte möjligt för
genomsnittsperuanen, som också utgör
majoriteten av landets ”informella” företagare.
Om det är så svårt för en fattig människa att skapa ett småföretag är det ännu
svårare att legalt lösa sin bostadsfråga.
Hernando de Sotos institut har visat att
om en grupp vanliga familjer hos staten
ansöker om ett stycke ledig mark för att
bygga ett hus, måste de först underkasta
sig sex år och elva månader av byråkratiska underhandlingar med ministerier och
kommuner och betala ca 2 156 dollar per
person (vilket motsvarar 56 gånger minimilöner av idag). Till och med för att få
rätt att öppna en liten affär eller starta en
gatuförsäljning ställs det närmast
kafkaliknande krav: 43 dagars arbete till
en kostnad av 590 dollar (15 gånger minimilönen).
Den statistik som de Sotos studie innehåller och som exemplifierats ovan, är
förödande. Den stärker klart och logiskt
institutets analys. Den bild av Peru som
däri framträder är tragisk och absurd.
Den är tragisk eftersom rättssystemet i
detta land tycks skapat enbart för att gynna de redan gynnade och bestraffa de
missgynnade, vilket för alltid ger dem en
plats utanför lagen. Den är absurd eftersom ett sådant system dömer sig självt till
underutveckling, till långsam kvävning
genom ineffektivitet och korruption.
Fastän El otro sendero är skoningslös i
sin skildring av orättvisans orsaker och
omfattning i ett utvecklingsland lämnar
den inte läsaren uppgiven eller skeptisk
vad gäller tänkbara lösningar på problemen. Den informella ekonomin – ett parallellt samhälle och i många fall ett mer
äkta, aktivt och skapande sådant än det
som har lagens skydd – framträder här
som en väg ut ur underutvecklingen.
Många av offren för underutvecklingen
har börjat vandra denna väg och har därigenom inlett en ekonomisk revolution.
De har märkligt nog gjort detta utan att
flertalet av dem som skriver och teoretiserar över Tredje världens efterblivenhet
och sociala orättvisor ens märkt det.
När de fattiga kom till städerna på
grund av torka, översvämningar, överbefolkning och minskad jordbruksavkastning fann de att rättsordningen utestängde dem från samhället. De gjorde vad
överlevnaden krävde: skapade sysselsättning och började arbeta i rättssystemets
utkanter. Utan kapital och tekniskt kunnande kunde de inte räkna med krediter
eller försäkringar. Inte heller kunde de få
polisens eller rättvisans skydd. De visste
att deras verksamhet skulle hotas från alla
håll. De ägde bara sin vilja, sin arbetsförmåga och sin fantasi.
Att döma av de fyra sektorer som de
499
Sotos institut granskat – handel, industri,
byggnadsindustri och transporter – har
de inte lyckats illa. I samtliga fall har de
t o m visat sig långt mera produktiva än
staten. statistiken i El otro sendero är
chockerande. Enbart i Lima ger informell
handel (utom tiiJverkning) arbete åt c:a
445 000 människor. Av stadens 331
marknader har 274 (83 %) skapats informellt. När det gäller transporter kan det
sägas att Limas invånare kan röra sig i staden enbart tack vare informella initiativ.
Enligt institutet ägs nämligen 95 % av
transportsystemet av informella företagare. Dessa har investerat mer än l miljard
dollar i fordon och underhåll. På byggnadsområdet är siffrorna lika imponerande. Halva Limas befolkning lever i hus
byggda av informella byggare. Mellan
1960 och 1984 byggde staten hus för låginkomsttagare för 173,6 miljoner dollar.
Under samma tid byggdes det hus informellt för 8,2 miljarder dollar (47 gånger
mera än staten).
Dessa tal vittnar väl om den produktiva
energi som den begränsade lagenligheten
har styrt över till den informella sektorn.
Men de säger också mycket om den verkliga arten hos det som i Tredje världens
länder kallas staten men som nästan alltid
är en vrångbild av en sådan. Här visar de
Soto hur det verkligen är.
Underutveckling och merkantilism
En av Latinamerikas mest spridda myter
är att dess efterblivenhet beror på liberalismens felaktiga ideer sådana de upptagits i nästan alla de republiker som frigjorts från Spanien eller Portugal. Att
dessa nya stater öppnade sina ekonomier
för liberalismen anses ha gjort dem till lät- 500
ta byten för en hänsynslös imperialism
och vara en orsak till de avgrundsdjupa
klyftorna mellan fattiga och rika i dessa
samhällen. Våra länder anses ha blivit
osjälvständiga och orättvisa till följd av att
man valt ”laissez-faire” som ekonomisk
grundide.
Hernando de Soto avslöjar detta tankefel och bevisar, att tanken inte håller
vid en närmare genomgång av den ekonomiska historien. Hans tes att Peru aldrig
haft en marknadsekonomi och först nu,
tack vare de informella företagarna, börjat utveckla en sådan- fastän improviserat och begränsat- kan tillämpas på alla
Latinamerikas länder och sannolikt på
Tredje världen som helhet. Ekonomisk
frihet utlovades visserligen i konstitutionerna, men den hade inte mera motsvarighet i verkligheten än de andra sålunda
inskrivna principerna – politisk frihet –
till vilka våra politiska ledare och särskilt
diktatorerna alltid övat läpparnas bekännelse. Det styrelsesätt som i verkligheten
rådde i våra ekonomier, utklätt till ”marknadsekonomi” definierar de Soto som
”merkantilism”.
Begreppet kan verka oklart, eftersom
det anspelar såväl på ett historiskt skede
och en ekonomisk skola som på en moralisk attityd. I El otro sendero används det
som beteckning för en byråkratisk, reglerande stat som söker omfördela välfärden
på bekostnad av produktionen av välfärd.
Med omfördelning menas att ge privilegier och monopol till små, privata eliter
som är beroende av staten och på vilka
den i sin tur beror. Staten har i våra länder
aldrig varit ett uttryck för folket. Den har,
beroende på vilken regering som råkat ha
makten, varit liberal eller konservativ, demokratisk eller tyrannisk, och den har på
ekonomins område agerat enligt det
merkantilistiska mönstret. Det betyder att
den lagstiftat och reglerat till små gruppers förmån- vad de Soto kallar ”omfördelningskoalitioner” – och motarbetat
intressena hos de stora majoriteter som
detta system åsidosatt eller låtit behålla
bara några få rester av lagenlighet. Namnen på de privilegierade individerna och
grupperna har växlat liksom regeringarna, men systemet har bestått. Inte bara ser
det nu till att välståndet återfinns hos en
liten minoritet. Det ger också denna minoritet rätten till välstånd.
Ekonomisk frihet har bara rätt på papperet tills de fattiga i våra länder genom
omständigheternas makt överväldigats av
den diskriminering som de utsatts för och
börjat praktisera denna frihet. Med ”systemet” menas här inte bara den otidsenliga hybrid som staten eller regeringen är,
utan dessutom de affärsidkare som verkar enligt lagen. El otro sendero spar inte
på kritiken mot de ekonomiska aktörer
som istället för att eftersträva ett system
med rättvisa och lika chanser och lagar
som skyddar fri tävlan och främjar skaparkraft, har anpassat sig till ett merkantilistiskt system och med all kraft sökt vinna officiellt stöd för sina monopol. Även
idag, sedan det behagliga hus i vilket de
lever börjat falla sönder, fortfar de att se
industriell verksamhet som en sinekur
istället för en väg till välstånd.
Ett system av detta slag är inte bara
omoraliskt, det är framför allt korrumperat och ineffektivt. Dess framgångar beror
inte på incitament och uppoffringar utan
på förmågan att vinna presidenters, ministrars och andra offentliga tjänstemäns
öra (vilket ofta är detsamma som förmå-
gan att muta dessa). I kapitlen om ”Laglighetens pris” avslöjar de Soto, att för flertalet legala företag är den tyngsta utgiften
i tid och pengar räknat förhandlandet
med myndigheterna. Detta antyder att
själva det ekonomiska livets kärna är rutten. Istället för att främja det som skapar
välfärd avskräcker systemet, som är till
för en liten krets som tjänar på det, varje
sådan ansträngning. Systemets mål är att
omfördela ett ständigt minskande kapital.
Vad som därvid överlever är icke-produktiva, rent parasitära verksamheter.
Beviset på detta är den mastodontbyrå-
krati som för att rättfärdiga sin verksamhet till exempel kräver att en medborgare
för att inregistrera ett litet företag måste
kämpa med elva olika ministerier och
kommunala förvaltningar under loppet
av tio manader och som i åtminstone ett
par fall måste ta till mutor för att nå detta
mal. Det är inte konstigt att företagen i
Tredje världen under dessa villkor släpar
efter i sin teknologiska utveckling och har
svårt att tävla internationellt.
Samtidigt som ett merkantilistiskt system dömer ett samhälle till ekonomisk
nedgång fjättrar det också samhället så att
välståndsutvecklingen hämmas. Livsvillkoren och relationerna mellan individer
och stat blir till lut sådana att demokratins chanser att fungera minskar eller
upphävs. ”Merkantilism”, som de Soto
fattar den, vilar på metoden att skapa lagar och regleringar som strider mot de
mest elementära demokratiska sedvänjor.
Lagarnas nätverk
Det har sagts att antalet lagar och förordningar med lagstatus i Peru – dekret, departementsresolutioner, regleringar etcöverstiger en halv miljon. Siffran är unge- 501
färlig då ingen kan uppskatta det verkltga
antalet. Det handlar om en juridisk labyrint där också experter går vilse. Den epidemiska ökningen av antalet lagar speglar
den bisarra etiken i vår lagstiftningsprocess. Lagar tjänar särintressen, inte allmänintresset. En rimlig konsekvens av
denna okontrollerade ökning är, att det
för varje lag finns en motverkande lag
som modifierar, utvidgar eller står i motsättning till lagen. Detta betyder att vem
som än dras in i detta moras någon gång
med eller mot sin vilja kommer att bryta
mot lagen. Värre är att den som bryter
mot lagen också kan finna ett lagrum som
skyddar hans handlande.
Vem utformar dessa lagar och dekret?
de Sotos bok visar att bara en försvinnande del – l % – av de legala normerna
kommer från den institution som skall utforma dem, dvs parlamentet. Det stora
flertalet – 99 % – dikteras av förvaltningen. Det betyder att 99 % av lagarna
dikteras av de ministrar och offentliga organ där byråkraterna kan utforma, formulera och stadfästa dem utan inblandning, debatt eller kritik, och ibland t o m
även utan kunskap om dem som berörs av
lagarna. Lagar om föreläggs parlamentet
diskuteras öppet, och de kan alltid via
medierna väcka allmänhetens uppmärksamhet. Därmed får de som gynnas eller
drabbas av lagarna också tillfälle att på-
verka dessas utformning. Men så sker inte
med flertalet av vara lagar. De kokas ihop
i departementens administrativa kök (eller hemma hos vissa jurister) sa att det
passar de ”omfördelningskoalitioner”
vars intressen lagarna skall tjäna. Lagarna
stadfästs i en sådan takt att genomsnittsmedborgaren inte bara är ovetande om
dem, utan så att inte ens advokaterna –
502
för att inte säga något om dem som närmast berörs av dem -förmår hålla sig informerade om lagarna och iaktta dem.
När ett utvecklingsland återvinner eller
upprättar demokratin betyder det att mer
eller mindre korrekta val hållits och att
det råder pressfrihet och politisk frihet.
Men bakom denna fasad, och särskilt
inom det ekonomiska och rättsliga livet,
lyser de demokratiska sedvänjorna med
sin frånvaro. Vad som återstår är ett i sak
diskriminerande och elitärt system, som
sköts av minoriteter och i dessas intresse.
”Informalitet” är majoritetens svar på
ett system som av hävd gjort den till offer
för ett slags ekonomisk och rättslig apartheid. Detta system begränsar tillträde
t o m till sådana självklarheter som arbete
och tak över huvudet. Bör man avstå från
sådana ting för en lags skull som både är
overklig och orättvis? Istället har alltfler
valt att strunta i lagen och börjat sälja vad
de kan på gatorna och har byggt sina enkla hem på sanddynerna.
Där inget arbete fanns, skapade de så-
dant och lärde sig efterhand vad de behövde veta. De gjorde en dygd av sina
brister och vände sin okunnighet i klokhet. I politiken handlade de enligt osvikligt praktiska regler. De vände utan
skrupler ryggen åt fallna idoler och vände
på sitt eget sätt kappan efter vinden. De
var odrister mot Odria, pradister mot
Prado, helaundister mot Belaunde, velaskister mot Velasco. Nu är de- på samma
sätt – marxister mot Barrantes och aprister mot Alan Garcia.
Men vad de verkligen och på djupet är
bakom dessa övergående taktiska allianser visar Hernando de Sotos bok tydligt.
De är män och kvinnor som genom sin
vilja och med ibland övermänsklig ansträngning och utan varje hjälp från den
formella sektorn (snarast mot dess öppna
fientlighet) överträffat staten när det gällt
att skapa välstånd och sysselsättning. De
har ofta visat mer djärvhet, beslutsamhet,
fantasi och kärlek till sitt land än deras
formella medtävlare. Tack vare att dessa
män och kvinnor finns har inte rövarna
och lösdrivarna blivit fler, däremot de
som tjänar sitt levebröd på gatorna. Tack
vare dem har inte de hungrigas och arbetslösas tal ökat. De sociala problemen i
Peru är enorma, men utan de nya företagarna skulle de ha varit ännu större.
Vad vi ändå kan lära mest av är dessa
människors praktiska och slagkraftiga
sätt att bekämpa olyckan, detta tvärs
emot vad Tredje världens ideologer rekommenderat. De ”informella” affärsidkarnas svar – dvs de fattigas – är inte att
stärka och utvidga staten utan att radikalt
minska den. De vill inte ha kollektivism,
planerad och reglementerad av enväldiga
regeringar, utan snarare ett nytt individuellt ansvar för kampen mot efterblivenheten och fattigdomen liksom fler fria initiativ och mer privat företagande.
Vem skulle likväl ha uttryckt dessa
krav? Lyssnar vi till vad dessa fattiga
sluminvånare, dessa horder av gatuförsäljare säger oss genom sina handlingar, talar de inte om det i vars namn så många av
Tredje världens ideologer åberopar dem,
nämligen våldsam revolution eller statlig
styrning av ekonomin, utan snarare om
genuint folkstyre och verklig frihet.
Detta är den tes som Hernando de Soto övertygande driver i El otro sendero.
Frihetens väg, med allt vad den innebär,
har aldrig på allvar beträtts i våra länder.
Först nu börjar tanken, på ett helt oförutsett sätt, och genom spontana folkliga initiativ av de fattiga som söker överleva, slå
rot. Den visar sig därvid vara en förnuftigare och effektivare väg än den som konservativa och progressiva tidigare förordat i kampen mot underutvecklingen.
Bägge är trots framträdande inbördes
olikheter ändå överens om att man bör
stärka staten och dess interventionism,
vilken är källan till hela den korruption,
inkompetens och favoritism som likt en
mardröm hemsöker Tredje världens länder.
Friheten som alternativ
Förvånande nog framstår friheten enligt
El otro sendero som de fattigas val mera
än eliternas. Förvåningen hänger samman
med den utbredda föreställningen att liberala ekonomiska ideer är utmärkande
för militärdiktaturer. Sökte inte ”Chicago-gänget” förverkliga dem i Chile genom
Pinochet och Martinez de Hoz i Argentina med förödande och känt resultat?
Gjorde inte politikerna de rika rikare och
de fattiga fattigare i båda dessa länder,
och påskyndade inte detta en exempellös
kris från vilken de ännu inte återhämtat
sig?
Friheten är odelbar och klart oförenlig
med autoritära eller totalitära regimer. De
liberala ekonomiska åtgärder som sådana
regimer kan vidta- eller snarare påtvinga
uppifrån – måste alltid te sig relativa och
måste som i Chile eller Argentina upphä-
vas genom frånvaron av politisk frihet.
Först genom en sådan frihet kan man bedöma, förbättra och korrigera sådana metoder som inte fungerar. Ekonomisk frihet är komplementet till politisk frihet
och först när de båda liksom sidorna hos
ett mynt förenas, kan de verka effektivt.
503
En diktatur kan aldrig vara ”liberal” iekonomiska frågor ty poängen i en liberal filosofi är att det inte är de mäktiga utan de
oberoende och suveräna medborgarna
som har rätt att ta initiativ, arbeta och
uppoffra sig för att forma den typ av samhälle i vilket de skall leva. Den politiska
makten skall se till att spelreglerna följs så
att initiativen kan tas på ett rättvist och
fritt sätt. Och detta fordrar apriori att majoriteten samtycker till dessa principer,
vilket bara är möjligt i ett folkstyre.
Inom liberalismen finns det extrema
och dogmatiska attityder. Dessa yppas
vanligen av dem som vägrar att ändra sig
när deras ideer inte klarar eldprovet för
varje politisk åskådning, dvs mötet med
verkligheten. Det är naturligt att staten i
ett Tredje världenland med dess ekonomiska ojämlikheter, brist på kulturell enhetlighet och sociala problem (något som
gäller de flesta latinamerikanska länder)
har en omfördelande uppgift att fylla.
Först när dessa enorma skillnader nedbringats till rimligt omfång kan man tala
om spelregler som verkligen är opartiska
och lika för alla. Så länge dagens ojämlikhet mellan rika och fattiga, stads- och
lantbefolkning, quecha- och spansktalande består, tenderar även de bästa och
mest välmenta åtgärder att gynna fåtalet
och missgynna flertalet.
Det är avgörande att staten beaktar, att
välstånd först måste skapas innan det kan
omfördelas. Liksom att staten för att kunna medverka till välstånd så litet som möjligt får lägga sig i vad medborgarna gör,
eftersom dessa bättre än någon annan vet
vad de vill och behöver göra. Staten måste
återge medborgarna rätten att lösa dessa
uppgifter, en rätt som den har berövat
dem och våldfört sig på. Staten måste in- 504
skränka sig till att handha de uppgifter av
vikt för nationen vilka inte den privata fö-
retagsamheten klarar. Detta betyder inte
att staten kommer att vittra bort. En stor
stat är inte detsamma som en stark stat. r
Latinamerika är det faktiskt tvärtom.
Dessa enorma apparater som i våra samhällen avleder samhällets produktiva
kraft för att upprätthålla sin egen sterila
tillvaro är i verkligheten kolosser på lerfötter. Själva storleken gör dem långsamma och klumpiga, samtidigt som deras
ineffektivitet och laga moral berövar dem
all den respekt och auktoritet utan vilka
inget organ kan fungera väl.
El otro sendero idealiserar inte den informella sektorn. Tvärtom belyser boken
jämte dess framgängar även de begränsningar som omgärdar företag i lagens
marginal. Dessa hindras från att växa och
söka planera sin framtid. De är också utsatta för stöld och andra krisfenomen.
Boken visar mycket av den önskan om att
fa lagens stöd som präglar de informella
aktörernas handlande: Gatuförsäljaren
vill flytta fran gatan till en enkel lokal,
kvartersföreningen söker förbättra de samtara lösningarna och lokalstandarden
för att bli godkända av myndigheterna.
Utan att försköna eller överskatta den informella ekonomin ger denna studie en
glimt av den anda och den fantasi som de
informella affärsidkarna utvecklar. Den
visar ocksa vad som skulle kunna ske om
all denna produktiva energi kanaliserades
in i en genuin marknadsekonomi där folk
skyddades och uppmuntrades istället för
att förföljas av staten.
El otro sendero framlägger ett program för samhällets förändring som inte
är mindre omvälvande än dem som de
mest radikala förordar. Den hävdar att en
gammal tradition måste ryckas upp med
rötterna, en tradition som pa grund av
segheten, girigheten och blindheten hos
den politiska eliten blivit ett med den officiella nationens institutioner, vanor och
traditioner. Men den revolution som
skildras i denna studie är samtidigt inte
utopisk. Den är redan på väg, förverkligad genom en arme av offer för det radande systemet, vilka genom sin revolt mot
detta i namnet av rätten till arbete och liv
har upptäckt frihetens välsignelser.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner