Print Friendly

Marinen i riksförsvaret

Av Redaktionen | 31 december 1950


1950


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

MARINEN
I RIKSFÖRSVARET
Av kommendör GUNNA R FOGEL BERG
FLOTTAN och kustartilleriet, som tillsammans utgöra den marina delen av riksförsvaret, äro båda utpräglat materielbetonade
vapenslag, vilka kräva relativt begränsade personalstyrkor för att
kunna utveckla sin fulla stridskraft. Kraven på stridsmedlens kvalitet måste sättas höga.
Då det gäller att utforma ett lands sjöförsvar är det ett flertal
faktorer, som måste tagas med i beräkningarna. En av dessa är
de militärgeografiska förhållandena i och omkring de angränsande havsområdena, en annan faktor är den militärpolitiska målsättning, som angivits av den ansvariga riksledningen. Den förstnämnda faktorn är av naturen given, den andra är variabel och
beroende av världslägets växlingar i stort.
För vår del bliva givetvis våra gränshavs struktur av största
betydelse för vårt sjöförsvars utformning. Vår längsta kust –
den östra- är belägen vid ett långsträckt och ganska smalt innanhav, som oförsvarat utgör en idealisk anmarschväg för en främmande makt med planer på att besätta vårt territorium, men som
försvarat utgör en vallgrav av den största betydelse för våra utsikter att hålla en fiende borta från vår jord. Vårt lands geografi
är i övrigt sådan, att en invasion över landgräns endast kan ske
längst uppe i norr, där emellertid bristfälliga kommunikationer
och svårt klimat lägga betydande hinder i den anfallandes väg.
Innanhavet – om man i detta begrepp innefattar Östersjön och
Bottniska Viken – avreglas från världshaven i väster genom
några få och trånga passager, som lätt kunna behärskas av strandägaren. Innanhavet är genom sin struktur väl lämpat för såväl
ubåtskrig som minkrig.
Vår kortare kuststräcka, den västra, utgör den port ut mot de
fria haven, genom vilken såväl i fred som i krig ett flertal för
vårt land viktiga förnödenheter måste föras in för att vi skola
kunna leva.
501
Gunnar Fogelberg
Våra gränshav, såväl i öster som i väster, äro tillräckligt storå
för att bjuda på väder och vind som kräver sjödugliga fartyg.
Både Östersjön och Skagerack ha dåligt rykte hos sjöfarande folk
för sitt hårda väder och besvärliga sjögång, främst under vinterhalvåret med dess mörker och kyla. Det går sålunda icke att
grunda ett rörligt sjöförsvar enbart på »småbåtar». Det kräves
ofrånkomligen en viss fartygsstorlek, som icke kan underskridas,
om man vill kunna uppträda till sjöss under alla förhållanden.
A andra sidan få våra fartyg icke göras större än att de kunna
manövrera i våra långsträckta och ofta svårnavigabla skärgårdar.
Inom dessa gränser skola vi söka de för oss lämpligaste fartygstyperna.
Även om det teoretiskt vore önskvärt att ständigt anpassa sjö-
försvaret efter det rådande militärpolitiska läget är detta av praktiska skäl omöjligt. Den »sannolika fienden» kan ändra namn inom
en relativt kort tidsrymd. Särskilt för örlogsflottan, vars fartyg
ha jämförelsevis lång livslängd, är en »karaktärsväxling» från det
ena året till det andra utesluten. Uppbyggnad och förnyelse av
flottan måste ske på lång sikt och med mål att skapa ett försvar,
som passar för alla tänkbara förhållanden. Med de relativt stora
engångskostnader och långa byggnadstider, som karakterisera örlogsfartyg, kan det därigenom ligga nära till hands att den anslagsbeviljande myndigheten i fredstid skjuter anslagskraven ifrån
sig till förmån för fredsmässigt mera givande investeringar, medan
man, då krigets spöke står för dörren, intager den ståndpunkten,
att prioritet nu måste givas åt stridsmedel, som snabbare än fartygsbyggen medför en förstärkning av försvarskrafterna. Det är
därför ur sjöförsvarets synpunkt ett framträdande intresse, att
principen med ett jämnt fortlöpande och planmässigt genomfört
ersättningsbygge av fartyg och vapen blir godtagen och respekterad av statsmakterna; erfarenheten har visat att intet mera
kostbart system finnes än att brådstörtat och yrvaket sätta igång
nybyggnader först då det brinner i knutarna och alla ropa på
brandkåren.
Då det gäller att taga ställning till hur vårt sjöförsvar skall se
ut måste det militärpolitiska läget, sett ur sjöförsvarets synpunkt,
först klarläggas. Vårt lands belägenhet i gränsskiktet mellan öst
och väst är ett faktum. Längs den motsatta stranden av vårt östra
gränshav härskar Sovjetunionen, den traditionellt jordbundne
björnen, som emellertid på senaste tiden visat så tydliga tecken
502
Marinen i riksförsvaret
att vilja väta sina tassar i saltvattnet vid världshavens kuster.
Vid Östersjön har den ryska sjömaktens vagga stått, och i Östersjön sker f. n. utbyggnad av en rysk sjömakt, som måhända siktar
till att på allvar taga upp kampen med de hittillsvarande härskarna över »the seven seas». Järnridån är effektiv, men tillräckligt
många uppgifter ha sipprat ut för att ingen tvekan skall behöva
råda om huvudkonturerna av den ryska maritima upprustningen.
Här några siffror: fem kryssare, kanske sju, till storlek och slagkraft överlägsna den svenska Tre Kronorklassen, segla idag i Östersjön. En fördubbling av kryssarbeståndet är trolig inom några få
år. Rykten om ett eller flera slagskeppsbyggen cirkulera, men ha
icke bestyrkts. Ett betydande antal jagare av internationell storleksklass, 400 motortorpedbåtar, samt ett stort antal minsvepare,
eskortfartyg och ubåtsjagare komplettera bilden av den sovjetiska
övervattensflottan av i dag. Den ryska ubåtsstyrkan uppges i
dagens läge omfatta c:a 300 enheter, men omfattande nybyggnadsplaner, grundade på tyska erfarenheter, kan förmodas sikta mot
ett slutligt bestånd upp emot l 000-talet.
Vid bedömande av den ryska sjömalden måste även beaktas, att
handelsflottan, som beräknas omfatta c:a 850 fartyg, äges av staten,
och att en livlig nybyggnad av fiskefartyg, skonare och pråmar,
väl lämpade för invasionsbruk, äger rum på ryska och utländska
varv. Sedan 1930 har Sovjet icke lämnat några uppgifter till
Lloyd’s Register.
Parallellt med örlogsflottans uppbyggnad har en anmärkningsvärd utvidgning av bassystemet ägt rum. En sammanställning av
ett flertal utländska publikationer tyder på att hela den Sovjetkontrollerade östersjökusten fram till zon-gränsen i väster förvandlats till en sammanhängande försvarslinje med ett flertal välförsvarade marina stödjepunkter och varvsanläggningar samt
ubåtshangarer enligt tysk modell. Ett fullständigt radarnät medger fortlöpande kontroll av omgivande kustfarvatten. Den hänsynslösa ryska utvidgningen av territorialvattnet till 12 distansminuter och det bryska uppträdandet mot fredliga fiskefartyg
innanför denna gräns tyder på att Sovjet med alla medel vill hålla
främmande ögon borta från det som är i görningen.
Utbyggnaden av den röda flottan och bassystemet längs kusten
mellan Hangö i nordost och Wismar i väster ge övertygande bevis
för att den ryska krigsledningen avser att i Östersjön skapa ett
sjömilitärt kraftcentrum utan like i det ryska rikets historia. De
övriga östersjöstaterna, Finland, Sverige och Danmark komma
503
.~ ·.
Gunnar Fogelberg
därför att under kommande år få leva under trycket av en i Östersjön växande rysk sjömakt, som likt en sammanpressad gas i ett
slutet kärl utövar ett ständigt tryck mot kärlets väggar. Omfattningen av den ryska marina upprustningen lämnar föga tvivel
om att den ej är dimensionerad enbart för rena försvarsuppgifter:
dess offensiva karaktär ligger i öppen dag.
Om den ryska östersjöflottan av idag är känt att den är uppdelad på två eskadrar, bestående av kryssare och jagare, samt att
eskadrarna äro baserade, den ena i norra delen, den andra i södra
delen av Östersjön. Det kan förutsättas att fartygen äro utrustade
med all modern teknisk materiel och man vet att ett starkt marinflyg direkt samarbetar med sjöstridskrafterna. Med få ord uttryckt: en modern, slagkraftig stormaktsflotta är under vardande.
Den svenska flottan har under de senaste årtiondena efter hand
övergått till typen »lätt flotta». Med våra moderna kryssare av
typ Tre Kronor antogs 15 cm-kalibern som huvudartilleri i linjeflottan, medan Sverigeskeppens svåra kanoner (28 cm) ställdes i
andra linjen. Samtidigt har medelstorleken på linjeflottans fartygsbestånd avsevärt minskat. Från 1660 ton 1932 är den i år nere
i cirka 600 ton. Medelfarten har å andra sidan ökat, liksom torpedbestyckning och luftvärnsartilleri, det senare i utomordentligt hög
grad. Följden av denna utveckling är större snabbhet och ökad
lättrörlighet för örlogsflottan som helhet betraktad.
Genom teknikens utveckling, främst radio och radar, är det numera möjligt att från en plats i land övervaka det aktuella läget
till sjöss. Härigenom har möjligheter yppat sig att långt mera
effektivt än förr kunna leda och samordna sjöstridskrafternas
verksamhet till sjöss. Utvecklingen går därför i sådan riktning,
att de högre cheferna med staber från operationscentra i land leder
sina förband till sjöss fram till den punkt där kontakt med fienden
uppstår ute på havet. En snabb utbyggnad av marinens radarnät
spelar i detta sammanhang en framträdande roll.
I och med att kryssarna Tre Kronor och Göta Lejon tillfördes
svenska marinen, uppdelades linjeflottans fartyg i s. k. operationsgrupper, vilka i princip skulle omfatta en kryssare som kärna och
ett antal lättare fartyg – jagare och motortorpedbåtar – som
»stridkamrater» och närskydd. En sådan indelning tillämpas numera i de flesta mariner sedan man frångått den tidigare epokens
stela linjetaktik. Av de ursprungligen tänkta tre operationsgrupperna, eller eskadrarna som de numera kallas, ha endast två kun- 504
Marinen i riksförsvaret
nat uppsättas kring de två befintliga moderna kryssarna. Den
tredje eskadern saknas. Den åldrande kryssaren Gotland kan endast som övningsplattform nödtorftigt fylla platsen som flaggskepp i en modern operationsgrupp.
Under de förhållanden som nu råda i Östersjön äro två svenska
eskadrar otvivelaktigt en väl svag styrka för detta jämförelsevis
stora operationsområde. Inga nämnvärda stridskrafter stå till förfogande för Bottenhavet och Bottenviken, som i vissa lägen kunna
komma i brännpunkten under ett krig. En snabb förstärkning,
framför allt av jagare, är därför önskvärd.
Den tredje, felande eskadern måste avses för västkusten. Koreakriget har givit de mest påtagliga bevis för riskerna att lämna
havets färdvägar oförsvarade. Sammanbrottet för de först så segerrika nordkoreanska stridskrafterna kom snabbt och obönhörligt
sedan FN-styrkorna med stöd av sitt herravälde till sjöss (på och
ovan vattnet) gått iland i nordkoreanernas rygg. En överflyttning
av det nordkoreanska exemplet till södra delen av vårt land visar
med all tydlighet vådorna av att en fiende, som satt sig fast i
södra Sverige och mot sitt brohuvud samlat huvuddelen av de
försvarande styrkorna, utan nämnvärt motstånd kan över havet
gå runt dessas flanker och på så sätt rulla upp försvaret. Tillämpat
på svensk geografi skulle FN-invasionen i Inchon ungefär motsvara en landstigning i Gullmarsfjorden norr om Göteborg (eller
i Bråviken på ostkusten) medan striderna om brohuvudet pågår i
Skåne-Blekinge. Den här påvisade uppgiften i invasionsförsvaret samt den ej mindre viktiga uppgiften att ansvara för vår del
av skyddet av den sjöburna importen över västkusten medför krav
på en slagkraftig eskader för Skagerack och Kattegatt med basering på västkusten. Hur kärnan i denna eskader skall se ut kan
f.n. icke angivas. Ingen stormakt har ännu lagt fram huvudritningar till »nästa års kryssare». Det är sannolikt att man ännu
avvaktar den slutliga lösningen av frågan om atomkraft som
drivmedel och av robotvapnets användning som stridsmedel ombord. Behovet av snabb förstärkning med jagare till västkusten är
påtagligt.
Vårt närmaste mål i fartygsbyggnadspolitiken har av chefen
för marinen angivits vara att öka ut jagarbeståndet i linjeflottan
till 20 enheter av den stridsdugliga och sjövärdiga typ, som vi
nu kommit fram till (»Halland» och »Småland») samt att få igång
seriebygget av den nya typ av motortorpedbåtar som nu utprovats,
50;).
Gunnar Fogelberg
likaså 20 enheter. Dessa nybyggnader syfta sålunda till att bygga
upp våra eskadrar i Östersjön och Västerhavet.
Några lantmilitära författare ha nyligen framfört den åsikten,
att förekomsten av ett överlägset fientligt flygvapen i östersjö-
området skulle föranleda den svenska flottan att överföra sina
större fartyg till landets mindre utsatta västra kust och överlåta
försvaret av ostkusten till någon mindre och lättare fartygstyp
än våra nuvarande jagare och kryssare. En sådan väg vore farlig
att beträda, enär den bygger på tanken med ett rent defensivt
försvar, och därför är av defaitistisk natur. Genom att så disponera sjöstridskrafterna uppgiver man frivilligt möjligheten att
själv kunna uppträda offensivt (vilket är ett villkor för ett framgångsrikt försvar), och man avstår från att någon gång kunna
ställa i fiendens väg en styrka, som är denne likvärdig eller överlägsen. Vår örlogsflotta är, sedan vårt flygvapen övergått till att
vara i sina huvuddrag ett jaktförsvar, det enda vapenslag, som i
sig självt innebär en möjlighet till offensivt uppträdande på något
större avstånd utanför våra egna gränser. Man får hoppas att
dessa funderingar, att med de starkaste stridskrafterna utrymma
det område som är mest hotat, icke vinna någon vidare spridning.
Om man överhuvud taget erkänner betydelsen av att vi med
all kraft försvara vattengraven framför vår östra kust, bör vårt
marina försvar i detta område i stället stärkas, ej blott genom en
ändamålsenlig fartygsbyggnadspolitik utan även genom att utvidga samverkan över havet mellan flottan och flygvapnet. Inom
alla världens flottor betraktas numera det helhjärtade samarbetet
med flygvapnet som en given sak. De stora sjömakterna ha i sitt
hangarfartygsbaserade flyg den erforderliga luftburna delen av
sjöförsvaret, Sovjetunionen har ett tills vidare landbaserat marinflyg, som i Östersjön beräknas omfatta omkring 800 flygplan. För
vår del kan av flera skäl ett särskilt marinflyg ej ifrågakomma,
ej heller ge våra resurser eller våra farvatten något rum för
hangarfartyg. Men från marint håll måste det önskemålet uppställas, att våra örlogsfartyg a l l t i d skola kunna operera tillsammans med flygstridskrafter. En samverkan måste kunna äga
rum dels i den formen att jaktskydd beredas örlogsfartygen till
sjöss (främst under dager), dels genom att för anfall lämpade
flygplan (med bomber, raketer, robotvapen) kunna uppträda tillsammans med örlogsfartyg i invasionsförsvaret. Att nå detta mål
lär vara svårt inom flygvapnets nuvarande ram och med dess nuvarande huvuduppgifter. År det ej tänkbart, att genom luftvärns- 506

Marinen i riksförsvaret
artilleriets sensationella utveckling och robotvapnets landvinningar, inom relativt kort tid åtminstone delar av det svenska
jaktflyget kan frigöras från hemortsförsvaret, möjliggörande ett
ökat samarbete med sjöstridskrafterna på haveU Den tekniska
utrustningen på våra fartyg medger numera, att jakten kan ledas
ombord på samma sätt som i land. Det är från marinens sida ett
starkt önskemål, att flygvapnet skall få de materiella resurser,
som krävas för att vi genom samverkan till sjöss skola få ut full
·effekt av de sjöstridskrafter, som stå till vår disposition. Att viljan
till samverkan finnes, därom ha övertygande bevis lämnats genom
den beredvillighet till samövningar, som från flygvapnets sida
visats under de gångna åren.
Vårt lands beroende av att såväl kustsjöfarten som i viss utsträckning även inlandssjöfarten kan hållas igång under krig är
numera allmänt erkänt. Av de sjökrigets medel, som en fiende
kan förväntas använda för att försvåra eller stoppa denna sjöfart,
intager ubåten och minan de främsta platserna. Ifråga om båda
dessa vapen har utvecklingen under det senaste kriget varit utomordentligt kraftig, varför även motmedlen måste ägnas livlig uppmärksamhet.
Om den moderna ubåten har skrivits så mycket, att någon närmare presentation här ej är nödvändig. Det är nog att konstatera,
att »Snorkeln»- som medger gång under vattnet under avsevärd
tid -, den höga farten under vattnet och den målsökande torpeden
gjort ubåten till en synnerligen farlig och svårfångad fiende. Det
bör också tilläggas att den specialtyp, som kallas miniatyrubåt
eller enmansubåt, är speciellt lämpad att sättas in mot skärgårdsklädda kuster, på vilka vårt land är så rikt. För att komma till
rätta med en modern ubåt krävas specialbyggda jaktfartyg, vilkas
viktigaste egenskaper äro hög fart, god manövrerbarhet och effektiv teknisk utrustning. Själva »fångstmedlet» är den anläggning
som allmänt kallas »asdic», ett horisontellt ekolod, som fortlöpande
registrerar avstånd och riktning till det i havets djup framgående
ubåtsskrovet. Kring denna »asdic» är i fartyget uppbyggd en sinnrik organisation, med vars hjälp fartygschefen kan spåra och följa
sitt villebråd samt i rätta ögonblicket avskjuta och fälla de sjunkbomber, varmed ubåten skall oskadliggöras.
Produktionen av ubåtsjakt-fartyg har givits hög prioritet i de
flesta flottor, för vilka ubåtshotet är en allvarlig realitet. För vår
egen del har chefen för marinen begärt att få påbörja byggandet
507
.•·
Gunnar Fogelberg
av ett specialfartyg för ubåtsjakt, av vilken typ ett 20-tal enheter
böra tillföras vår flotta. Det bör här framhållas att den stora
mängd hjälpfartyg (fiskebåtar, trålare m. m.), som vid krig tages
i anspråk inom sjöförsvaret, i nuvarande läge icke kan göra
någon nämnvärd nytta inom ubåtsjakten, främst på grund av för
låg fart. Med kännedom om den starka utbyggnaden av den ryska.
ubåtsflottan, som även inräknar ett stort antal kustubåtar, måste
vårt sjöförsvars förstärkning med ubåtsjaktfartyg-i storleksordning motsvarande en mindre jagare eller kustjagare om 600-70()
ton – anses vara en angelägenhet av största betydelse.
Åven ifråga om ubåtsjakten bör flygplanet med fördel kunna
komplettera örlogsfartyget. I stormakterna har man gått två vä-
gar, dels återupptagit tillverkning av små, styrbara luftskepp,
dels tagit helikoptern till hjälp. För vår del är användandet av
luftskepp sannolikt helt uteslutet, medan däremot helikoptern erbjuder så många fördelar, att den bör införas i vårt sjöförsvar.
De moderna, snabbgående jakt- och attackflygplanen kunna med
sina högt uppdrivna farter föga eller intet uträtta i ubåtsjakten,
medan däremot helikoptern, med sin variabla fart och sitt oberoende av flygfält för start och landning, kan fylla en verklig uppgift i samband med ubåtsjakten i skärgårdar och kustfarvatten.
Härtill kommer att helikoptern även för många andra uppgifter
– snabbtransporter av personal och materiel, sjöfartsdirigering
m. m. – är synnerligen lämpad just för samverkan med marinen
i kustbandet.
På minvapnets område har teknikens utveckling gått med lika
raska steg och medfört svårlösta problem ifråga om motmedel.
Från att fram till första världskrigets dagar ha varit ett tämligen
enkelt redskap, som kunde oskadliggöras med en wire som slet av
ankartrossen, har minan nu blivit ett så tekniskt komplicerat instrument, att det är ett invecklat vetenskapligt problem att finna
motmedlen. Genom att minan kan medföras på flygplan gå ej
längre våra skärgårdar och inre vattenvägar fria från minhotet,
vilket självfallet ställer avsevärt ökade krav på minröjningsorganisationen. För att oskadliggöra en modern s. k. avståndsmina, vilken vilar på havsbotten i väntan på sitt offer, måste ofta en serie
svepningoperationer, grundade på magnetisk, akustisk eller tryckverkan i viss och av minans konstruktion bestämd tidsföljd,
komma till stånd innan minan oskadliggöres. ökat behov av komplicerad svepmateriel blir följden, liksom ett ökat antal för svepning lämpade fartyg. För att kunna konstatera om minfällning
508


Marinen i riksförsvaret
ägt rum från flygplan i våra sjöfartsvägar måste det finnas en
minutkiksorganisation, uppbyggd ungefär på samma sätt som luftbevakningen. För bemanningen kan ofta med fördel kvinnlig personal tagas i anspråk. Minutkiksorganisationen måste ha hög beredskap och skall kunna träda i funktion omedelbart vid eller
helst före ett krigsutbrott. Minhotet mot våra sjöfartsvägar är en
allvarlig företeelse, som kan komma att få för vår sjöfart och
försörjning ödesdigra verkningar, om vi icke stå väl rustade för
att möta denna fara. Vår minsveparnotta utgöres idag av 18 större
enheter (med namn av typen Arholma, Vinga) och 28 mindre (benämnda med M+siffra). Under byggnad befinner sig en serie av
sex minsvepare av förbättrad M-typ, som bör seriebyggas i stort
antal, därest en snabb utökning av fartygsbeståndet blir nödvändig. Fiskebåtar avses att i betydande omfattning tagas i anspråk
som hjälpminsvepare vid krigsläge.
Ubåtsvapnet, den mest offensiva delen av vårt rörliga sjöförsvar,
omfattar f. n. 16 större utsjöubåtar och 9 kustubåtar av en mindre
typ. Ifråga om nybyggnader projekteras tre nya båtar, för vilka
medel finnas anslagna av statsmakterna. För dessa fartyg söker
man tillvarataga alla tänkbara erfarenheter från det senste kriget,
varigenom ökat stridsvärde kan uppnås. De nya ubåtarna byggas
givetvis med snorkel, varjämte skrovens utformning måste göras
med tanke på att de normalt skola leva sitt liv helt i undervattensläge. Maskinerier och inredningsdetaljer göras chocksäkra för att
kunna motstå sjunkbomberna från ett fientligt motanfall. I fråga
om beväpning och fart kunna inga uppgifter lämnas. Ubåtarna
måste obetingat räknas till framtidens vapen, som i händerna på
oförvägna och dådkraftiga chefer kan göra betydelsefulla insatser
i riksförsvaret.
En redogörelse för flottan, dess uppgifter och verkningssätt vore
ofullständig utan ett omnämnande av basfrågan. Våra skärgårdar
ge oss i dessa avseenden en fördel som knappast är något annat
land förunnad. I skärgårdarna kunna vi bygga väl skyddade uppehållsplatser för våra fartyg, där de i relativ trygghet kunna vistas
under perioder då de ej äro till sjöss. Våra urberg ge oss möjligheter att med relativt små kostnader skaffa bombskyddade »garage» för fartygen och för de verkstäder som behövs för deras
underhåll och reparation. De pengar, som läggs ned på sådana
bergrum kunna betraktas som väl motiverade försäkringspremier
för den värdefulla fartygsmaterielen, och de skänka vårt rörliga
sjöförsvar större seghet och motståndkraft vid invasionsförsvaret.
509
,-: .,·
Gunnar Fogelberg
Av den lämnade redogörelsen framgår hur genomgripande den.
tekniska materielens utveckling påverkat i första hand fartygen.
i örlogsflottan. Varje nyhet, det må vara radar, asdic eller förbättrade luftvärnskanoner, medför krav på nya utrymmen och
för med sig nya vikter ombord på se redan förut till bristningsgränsen utnyttjade örlogsfartygen. Med den takt som vetenskapsmännen f. n. arbetar, blir ett örlogsfartyg praktiskt taget aldrig
färdigt. Av fyra lika enheter måste alltid en eller två ligga på
varv för ombyggnad och installation av ny materiel. Härigenom
uppstår också ständigt ökade krav på deplacement, vilket gör att
fartygen har en tendens att ständigt öka i fråga om storlek. Den
nya materielen för i sin tur med sig behov av ökad utbildning av
den personal, som skall sköta den. skolverksamheten i land och
ombord får därigenom en tendens att svälla och suger till sig
lärare och elever från de redan förut magra kadrerna av befäl
och stammanskap, till förfång för de rustade fartygen. Och de
värnpliktiga, som på våra örlogsfartyg numera i regel anförtros
betydelsefulla och krävande befattningar, måste ofrånkomligen
ges en grundlig skolning innan de kunna utnyttjas ombord på
fartygen.
Mariningenjörerna, på vilka ansvaret ytterst vilar, att fartyg
och vapen bliva så tekniskt fulländade som möjligt, stå inför ständigt vidgade uppgifter. En utökning av mariningenjörkåren och
en förbättrad löneställning för kvalificerade befattningshavare i
denna kår måste nog anses vara ofrånkomlig om vi skola kunna
hålla vår standard uppe inom det materiella området av sjöförsvaret.
Kustartilleriet har under det senaste världskriget visat sin betydelse dels i försvaret av de marina baserna, dels som en viktig
del av invasionsförsvaret. I vårt land omfattar kustartilleriets materiel tre huvudgrupper, nämligen dels fasta batterier, huvudsakligen uppställda för skyddet av viktiga basområden, dels rörliga
batterier och slutligen kontrollerbara mineringar vid inlopp och
hamnar. (Alla övriga minor betjänas av flottan.) Kustartilleriet
handhar även visst luftvärn i anslutning till basförsvaret.
I det föregående har framhållits, att utbyggandet av säkra basområden var ett villkor för att öka sjöstridskrafternas uthållighet.
Under det senaste världskriget förekom vid ett flertal tillfällen.
försök att med för ändamålet särskilt sammansatta styrkor tränga
in i basområden och skada där befintliga fartyg eller anlägg- 510
-~—~—-·~– ~·-=——-”‘””‘—-=..,;,.—–=–====~~:~~::::=—-·

Marinen i riksförsvaret
ningar. I sådana raider ha deltagit fartyg av alla storlekar från
slagskepp och ned till enmansubåtar samt grodmän och commandostyrkor av skiftande sammansättning. Det vilar därför stor vikt
uppå att örlogsbasernas sjöfronter ordentligt »cementeras» in till
en fast och för obehöriga ogenomtränglig vall. Härför kräves framför allt modernt sjöfrontsartilleri med bombskyddad uppställning
samt radar och annan teknisk hjälpmateriel, som gör det möjligt
att övervaka det utanför liggande vattenområdet och att betjäna
artilleriet vid eldgivning mot mål på ytan och i luften. Kustartilleriets fasta pjäser äro i stor utsträckning av föråldrad typ, varför
ett starkt behov av ersättning med tidsenlig materiel eller modernisering föreligger.
För att handhava de kontrollerbara mineringar, som ingå i kustartilleriets spärrar, disponeras en flotta av 8 minutläggare (»mulon), av vilka endast två äro moderna, medan de övriga redovisas
med sjösättningsår mellan 1912 och 1879! Två minutläggare äro
under byggnad. Enär det är av stor betydelse att inloppsmineringarna snabbt kunna utläggas vid inträdande krigshot, är det
angeläget att de 6 ålderstigna »mulorna» ersättas med moderna
fartyg. Av samma skäl bör genom modernisering av minmaterielen
och en ändamålsenlig förrådshållning utläggningstiderna för de
kontrollerbara mineringarna nedbringas.
Det kustartilleri, som har till uppgift att försvara de marina
basområdena, och de örlogsfartyg som ha sin verksamhet i och
utanför dessa områden, måste vara väl samspelta. De måste vara
så förtrogna med varandras taktik, vapenverkan och stridsmetoder, att de kunna stödja och hjälpa varandra vid strid mot fientliga styrkor. Vid kustbatterierna och minspärrarna måste kunskaperna om de egna örlogsfartygens utseende vara djupgående och
det gemensamma igenkänningssystemet fungera så väl, att någon
vådabeskjutning icke kommer till stånd. Av denna anledning synes
det nödvändigt, att kustartilleriet vid basområdena och flottans
fartyg även i framtiden tillhöra samma försvarsgren.
Om det svenska robotvapnet har tidigare inga uppgifter lämnats.
Helt nyligen har emellertid det nya vapnet presenterats i svensk
press, varvid det framgått att försöksverksamheten är väl igång.
Robotvapnet ger goda förhoppningar om att med fördel kunna
inlemmas såväl bland flottans som bland kustartilleriets vapen.
Då det emellertid synes som om rätt lång väg återstår att vandra
innan robotens slutliga plats i sjöförsvaret är klarlagd, skall här
inga närmare försök till värdering göras.
511
.~ …
Gunnar Fogelberg
Ett av de mest framträdande dragen i den militärpolitiska situationen i Nordeuropa är otvivelaktigt de tendenser till marin expansion, som kunna skönjas hos Sovjet. Den ryska ubåtsflottans
tillväxt har utlöst reaktion hos samtliga stora sjömakter i form
av förstärkning inom ubåtsjaktens område. Utvidgningen av den
ryska övervattensflottan i Östersjön och av den ryska basverksamheten längs dess kuster äro däremot förhållanden som mera direkt
beröra de övriga strandägarna vid och i närheten av detta hav.
Utvecklingen av den marina invasionstekniken, som ju med särskild fördel kan användas i innanhav av begränsad utsträckning,
måste även tagas med i beräkningen vid ett bedömande av vårt
lands strategiska läge. Upprätthållandet och stårkandet av vårt
marina försvar är därför en naturlig och nödvändig åtgärd med
det läge som nu råder. Väl försvarat blir havet vår vän och bundsförvant. Otillräckligt försvarat blir det vår fiende.
512
_ ____.__________=-”‘____-..;…:’—…..::=-.:……—–==–=””””=='”””‘=—–

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism