Print Friendly

Marie-Hélène Boccara; Israel betalar dyrt för Iraks frihet

Av Redaktionen | 31 december 2003


2003


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Israel betalar dyrt
för Iraks frihet
1 av Marie- Helene Boccara
Vägkartan för fred i Mellanöstern är felritad. En palestinsk stat under Abu Mazen
vore livsfarlig för Israel och för hela regionen. Vägen till varaktig fred
måste gå via en demokratisk utveckling bland palestinerna.
N
ÄR BUSH OCH BLAIR bildade opinion för
att gå in i Irak lovade de att efter befrielsen fokusera på den israelisk-palestinska
konflikten. Manuset för fred heter ‘Vägkartan’, i vilket det bland annat står att en
Trots dessa meriter fick Abu Mazen stöd av många
israeler, främst för att han sagt att terrorn mot civila israeler är kontraproduktiv för palestiniernas sak och därför
måste upphöra. Samtidigt anser Abu Mazen att israeliska nybyggare och soldater i Judeen, Samarien och på
Gazaremsan fortfarande är legitima mål, vilket han den
3 mars sade i en intervju för den arabiska tidningen ASharq Al Awsat.
palestinsk stat inom två år ska etableras på Västbanken
och Gazaremsan. En förutsättning för att USA skulle
publicera kartan var emellertid att den palestinska myndigheten reformerades och demokratiserades. Ett steg i
den riktningen var utnämningen av en premiärminister
och att en regering bildades, självständig i förhållande
Men när Abu Mazens regering offentliggjordes visade
den sig innehålla en majoritet av Arafats lojalister, vilket
betyder att den nye premiärministern kommer att få
svårt att driva en självständig och
” Avsikten va r att ge Arafat en fredsinriktad politik gentemot
Israel. Utan Arafats godkännande
närmast symbolisk roll i de kommer det i praktiken därför bli
omöjligt för Abu Mazen att stoppa
utrikespolitiska relationerna.” terroristerna, bland annat Al-Aqsatill Arafat Avsikten var att ge Arafat en närmast symbolisk roll i de
utrikespolitiska relationerna och
på så sätt minska hans inflytande
inom det palestinska självstyret.
Nu har Mahmoud Abbas, Abu
Mazen, bildat regering och svurits
in som den förste palestinske premiärministern. Abu
Mazen har uppträtt som Förintelseförnekare, vilket han
1983 skrev om i sin bok ”Den andra sidan: De hemliga
relationerna mellan nazism och ledarskapet för den sionistiska rörelsen”. Han var också en av arkitekterna
bakom den så kallade fasplanen, som PNC (PLO:s ”lagstiftande råd”) antog i Kairo 1974. Planens centrala
punkter är att stegvis (i faser) utplåna Israel. Först skulle
en palestinsk nationell myndighet etableras över de
områden som låg under den sionistiske fiendens kontroll och därefter skulle den ena sig med övriga konfrontationsstater (alltså övriga arabstater) för att gemensamt utplåna Israel. Om det skedde genom fredsförhandlingar eller krig var inte relevant, så länge det slutliga målet nåddes. När Oslodeklarationen undertecknades 1993 undrade en palestinsk journalist hur den var
förenlig med fasplanen: Arafat svarade att den var en del
av fasplanen.
II ISvensk Tidskrift l2003, nr 3-41
brigaderna som lyder under Arafats
organisation Fatah. Den liberala israeliska dagstidningen
Haaretz’ kommentar till Abu Mazens regeringsdeklaration den 29 april var ”Samma ord, en annan ton” och
menade med det att några reella förändringar i den palestinska politiken inte var att vänta.
Trots den kosmetiska reformen i det palestinska styret förefaller Bush och Blair inställda på att en ny fredsprocess mellan Israel och palestinierna ska inledas för
att resultera i en självständig palestinsk stat.
IRANSK INBLANDNING
En självständig palestinsk stat utgör efter Saddamregimens
fall ett mindre hot mot Israel än innan. Samtidigt är det för
tidigt att säga hur situationen i Irak kommer att utvecklas.
Uppkommer ett säkerhetspolitiskt vakuum när den USAledda alliansen lämnar Irak kan Iran möjligen få iden att gå
in till sin granne. Irak består trots allt av sextio procent
shiamuslimer, som på så sätt har nära religiösa band med
den islamska republiken Iran. Därigenom kan ett nygammalt östligt hot mot Israel uppkomma. Därtill har Iran
redan inflytande på Västbanken och Gazaremsan genom
sin finansiering av Islamiska Jihad och Hamas.
Den islamska republiken har härutöver ett gediget
inflytande i en av Israels nordligt belägna grannar, Libanon, genom att försörja den shiamuslimska terrororganisationen Hizbollah. Hizbollah har å sin sida nära relationer med de islamistiska terrorgrupperna på de palestinskbefolkade områdena.
De nära banden mellan Syrien och Iran belyser ytterligare den komplexa situation som Israel skulle hamna i
om en självständig palestinsk stat etableras utan att den
palestinska ledningen gör ett strategiskt val för fred
genom att införa genuin demokrati och avsvära sig terror. Det betyder följaktligen att den palestinska ledningen
redan nu skulle behöva säga upp vänskapen med sina
gamla vänner och skaffa sig nya, demokratiskt sinnade.
Israels nuvarande möjligheter att kontrollera de yttre
gränserna och luftrummet över Judeen och Samarien
(Västbanken) skulle med etableringen av en palestinsk
stat försvinna. Ett Palestina skulle som en självständig
stat därtill ha rätt att införa tunga vapen, såsom stridsvagnar och missiler, utan att Israel skulle ha rätt att förhindra det. Gjorde den palestinska ledningen redan nu
det strategiska valet för fred och demokrati skulle tunga
vapen inte utgöra något hot mot Israel, eftersom det då
skulle saknas anledning att använda dem. Utan den
omsvängningen är däremot alla avancerade vapen i ett
Palestina säkerhetspolitiska hot och militärstrategiska
problem för den judiska staten och dess befolkning.
Eftersom det tar 90 sekunder för ett stridsflygplan
att flyga mellan Jordanfloden och Medelhavskusten
behövs inga långdistansmissiler för att bomba den israeliska civilbefolkningen från palestinskt territorium.
Gränsöverskridande missilterror pågår redan genom
regelbunden raketbeskjutning av Negevöknens lilla stad
Sderot, en beskjutning som lyckligtvis bara har ställt till
materiella skador hittills.
FLER KONFLIKTER, INTE FÄRRE
Israel skaffade sig sin nuvarande militära närvaro på de
palestinskbefolkade områdena- och därigenom möjlighet
att förebygga attackerna. Emellertid slipper palestinska
terrorister fortfarande igenom säkerhetsnätet med jämna
mellanrum.
I den hårdföra omgivning där Israel existerar har
landet hittills förmått överleva genom avskräckning; inte
bara genom att vara militärt starkt, utan även genom sin
kontroll av strategiska områden. Den avskräckningsförmågan försvinner delvis om Judeen och Samarien
avträds, vilket betyder att etableringen av en palestinsk
stat snarast kan inbjuda till fler konflikter än vad dess
upprättande avsåg att förebygga.
En palestinsk ledning som inte skiljer sig från Syriens,
Irans eller Saudiarabiens syn på Israel är i sig ett problem. Men när de alla därtill har samma uppfattning om
terror som kommunikationsmedel vore insisterandet på
en palestinsk statsbildning att likna med Daladiers och
Chamberlains utförsäljning av Tjeckoslovakien 1938.
Då tillmötesgick de franska och brittiska premiärministrarna Hitlers krav och tvingade Tjeckoslovakien att
överlämna Sudeten till Nazityskland. Medan Chamberlain levererade orden ”I believe this is peace for our time”
till sin befolkning gick Hitler in och erövrade hela Tjeckoslovakien.
Förvisso kommer inte Yassir Arafat att ensam eller
ens med en PLO-arme kunna erövra Israel. Däremot
skulle han kunna framkalla fler och farligare väpnade
konflikter, bland annat genom gränsöverskridande terror som i sin tur provocerar fram israeliska motangrepp
med ytterligare regional instabilitet som följd. I en era
med massförstörelsevapen i omlopp är det även rimligt
att betänka vad en självständig palestinsk stat med en
terrorregim kan åstadkomma. Därför kan en fredsöverenskommelse med en sådan avtalspart bara bli en ”peace
of paper”, med samma innehållsliga värde som Chamberlains ord om fred i vår tid.
När Bush och Blair i Irakkrigets kölvatten nu behö-
ver blidka arabvärlden förefaller israelerna därför bli de
som får betala priset för irakiernas nyvunna frihet.
Över sträckan mellan Tulkarm (utanför 1967 års gränser) Marie-Helene Boccara (boccaral@netvision.net.il) är
och Netanya (vid Israels Medelhavskust) är Israel som folkrättsjurist och journalist med specialisering på den arabisk-israsmalast, en och en halv mil brett. I denna Sharonregion eliska konflikten, samt författare till boken ”Den arabisk-israeliska
har många terraratentat genomförts, i synnerhet innan konflikten och folkrätten”, Megilla 2002. Hon är bosatt iTel Aviv.
lSvensk Tidskrift lzoo3, nr 3-41 ~~

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner