Print Friendly

Marianne B Skou; De mänskliga rättigheterna

Av Redaktionen | 31 december 1978


1978


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

MARIANNE B SKOU:
De mänskliga rättigheterna
Denna artikel har tidigare publicerats i den
norska tidskriften Dyade 1978, nr 1-2,
under rubriken ”Menneskerettighetene – en
stats indre anliggende?” I rubriken ligger
författarinnans tes. Hon har varit
ordförande i Norges Konservative
studenterforhund och är nu styrelsemedlem i
norska Amnesty International och aktiv i den
norska Helsingforskommitten. Hon vill visa
att den internationella ickeinblandningsprincipen inte kan gälla de
mänskliga rättigheterna. Dessa berör
mänskligheten, inte enskilda länder. H on är
givetvis medveten om att hennes tolkning inte
godtas i diktaturländer, men sedan
Helsingforsavtalet har otvivelaktigtfrågan
aktualiserats också i dem. Stormakter uttalar
sig dessutom om varandras inreförhållanden
på detta område; så president earter redan
vid sitt tillträde till presidentposten.
Marianne Skouframhåller att tillföljd av
Helsingforsavtalet har även enskilda institutioner och personer rätt och plikt att ingripa
”över gränserna” när de anser sigförsvara
mänskliga rättigheter.
FNs förklaring om de mänskliga rättigheterna antogs av FNs generalförsamling den
10 december 1948 och firar därför 30-årsjubileum i år. Den har icke formen av en traktat och är därför icke folkrättsligt bindande
för någon av de stater som anslutit sig till
den. Detta är däremot fallet med FNs två
internationella konventioner om de mänskliga rättigheterna, som antogs av generalförsamlingen den 16 december 1966. Konventionen om civila och politiska rättigheter
trädde i kraft den 23 mars 1976 och konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter den 3 januari samma år, sedan
35 länder hade ratificerat dem. De är bägge
av juridiskt och folkrättsligt bindande karaktär.
Den l augusti 1975 undertecknades Helsingforsavtalets slutdokument av statsöverhuvudena för 35 europeiska och nordamerikanska stater. Avtalet bygger i princip på
FNs förklaring om de mänskliga rättighe- . tema och på de två ovannämnda konventionerna. Inte heller Helsingforsavtalet är
ett juridiskt bindande dokument. Men liksom förklaringen är den såväl politiskt som
moraliskt förpliktande för signatärmakterna.
Frågan om de mänskliga rättigheterna är
behandlad i två skilda delar av slutdokumentet från Helsingfors.
Den s k Korg III avhandlar de mera praktiska sidorna av mellanfolkliga förbindelser,
sådant som utväxling av människor, ideer
och information över gränserna.
I första delen av Korg I fastslås ”l O riktningsangivande principer för förbindelser
mellan de deltagande staterna”. Nio av dessa
likvärdiga, folkrättsligt erkända principer
handlar om förhållandet mellan stater, alltså
om internationella förhållanden. Princip
VII däremot rör bl a de enskilda staternas
förhållande till sina egna medborgare: de
grundläggande mänskliga rättigheterna i
det enskilda landet.
I princip VII heter det bl a: ”På de mänskliga rättigheternas och de grundläggande
friheternas område skall de deltagande staterna förhålla sig i överensstämmelse med
målsättningen och principerna i Förenta nationernas pakt och förklaringen om de
mänskliga rättigheterna. De skall också uppfylla sina förpliktelser som bestämts i internationella förklaringar och överenskommelser på detta område, däribland bl a konventionerna om de mänskliga rättigheterna. ..” Det står vidare, att ”de bekräftar
individens rätt att känna till och handla i
enlighet med sina rättigheter och skyldigheter” på de mänskliga rättigheternas område.
De deltagande staterna erkänner också att
respekt för de mänskliga rättigheterna är
en ”väsentlig faktor för den fred, rättfårdighet och trivsel som är nödvändig för att
säkra utvecklingen av vänskapliga förbindelser och samarbete dem emellan och mellan alla stater”. Det är denna princip VII
som utgör utgångspunkt för det följande.
Det är värt att lägga märke till att Helsingforskonferensen på många sätt representerar ett genombrott för ideerna om de
mänskliga rättigheterna. För första gången
har respekten för de elementära mänskliga
rättigheterna uppförts på dagordningen i
ett multilateralt öst – västsammanhang. Det
har därmed skapats precedens för att så-
329
dana frågor kommer att ingå som ett erkänt
förhandlingstema också i förhandlingar i
framtiden om säkerhet och samarbete mellan stater.
Icke-inblandningsprincipen
Icke-inblandningsprincipen ingår som en av
de grundläggande principerna i folkrätten,
som ett mönster för förhållandet stater emellan. Den folkrättsligt erkända tanken att
”varje stat är herre i sitt eget hus” kom i
Helsingforsdokumentets principförklaring
till uttryck i Princip VI. Det heter där: ”De
deltagande staterna bör avstå från varje inblandning, direkt eller indirekt, individuellt
eller kollektivt, i interna eller externa förhållanden som hör under en annan deltagande
stats nationella jurisdiktion, utan hänsyn till ;
deras ömsesidiga förbindelser.”
Om man bara håller sig till ordalydelsen,
kan det tyckas vara ett motsättningsförhållande mellan dessa två klart uttryckta principer VI och VII – särskilt om man tar i
betraktande att alla delar av avtalet, därför
också alla de tio principerna inbördes – skall
uppfattas som likvärdiga. Hur skall man lika
mycket respektera två principer, som tycks
utesluta varandra? Det är då frågan kommer
upp om frågor om de mänskliga rättigheterna alls är att betrakta som en ”inre angelä-
genhet”.
Man kan tänka sig olika former av inblandning, som t ex ”inblandning med makt
eller hot om bruk av makt” eller direkt inblandning i inre politiska maktförhållanden.
Å den andra ändan av skalan ligger aktivitetsformer som avgjort inte kan kallas in- 330
blandning, sådana som inhämtande av upplysningar om och studier av ett land, för att
nu nämna några. I gränsområdet mellan
dessa två ytterligheter står då frågan om de
mänskliga rättigheternas ställning i ett land
kan räknas som en inre angelägenhet. Eller
om den tvärtom är av en sådan karaktär att
den rättfärdiggör inblandning.
Det är enligt min uppfattning inte relevant att fråga efter respekt för eller brott
mot icke-inblandningsprincipen sådan som
den förekommer i FN-pakten eller i Helsingforsavtalet. I princip accepteras den både i
öster och väster. Det är däremot frågan om
vilka förhållanden man anser vara inblandning, m a o var gränsen går mellan ”inre”
och ”gemensamma” angelägenheter.
I det följande skall icke skiljas mellan statligt och icke-statligt engagement för de
mänskliga rättigheterna. Bådadera är lika
viktiga. Helsingforsavtalet slår också fast vilken positiv roll institutioner, organisationer
och enskilda personer kan spela på detta
område.
Vad som är väsentligt
Var inom folkrätten stöter vi på principen
om icke-inblandning? ”Icke-inblandning” är
först och främst fastslagen som en av de
grundläggande principerna i FN-pakten,
världsorganisationens ”grundlag”. Artikel
2: 7 talar om hur FN som organisation skall
förhålla sig till sina medlemsstater ”i frågor
som väsentligen hör under en stats interna
jurisdiktion”. Det heter att intet i pakten berättigar till en sådan inblandning med mindre det förligger hot mot freden.
Ordet ”väsentlig” har varit föremål för en
inte liten folkrättslig uppmärksamhet genom åren. Vilka former av intresse kan betecknas som ”väsentligt” i detta sammanhang och vad faller utanför? Härom tvista
de lärde. Är t ex frågor som angår de mänskliga rättigheterna något som ”väsentligen
hör in under en stats internajurisdiktion” på
så sätt att de därmed måste räknas som en
inre angelägenhet?
Emellertid innehåller FN-pakten inga bestämmelser om vad som skall förstås med
intern jurisdiktion och den indikerar heller
inte något om vem som eventuellt ;kall avgö-
ra om ett ärende uteslutande ligger under
vederbörande stats herradöme. Detta illustrerar varför man ofta har så svårt att komma fram till entydiga svar i folkrättsliga sammanhang.
Att det är så, kommer ännu klarare till
uttryck när man vet, att folkrätt väl så ofta
skapas genom sedvana som genom ingående
av mer eller mindre bindande avtal. Gällande praxis och allmängiltiga rättsuppfattningar synes ofta spela en avgörande roll för
frågan om hur en bestämd problemsställning skaJJ tolkas och efterlevas. Och då speciellt vid tillfållen som inbjuder till tolkning –
som detta. Låt oss därför i stäUet se närmare
på hur icke-inblandningsprincipen uppfattas och praktiseras i FN-sammanhang. Principtolkningar, som alla i ett internationellt
sammanhang inblandade parter stöder,
uppfattas som ett slags folkrätt. De skapar
en folkrättslig praxis. Detta gäller speciellt
för en världsorganisation som FN.
Vanliga juridiska tolkningsregler säger att
”det är vederbörande organ, där saken kommer upp, som får bestämma om en fråga
hör in under statens egen bestämmanderätt”
(Edvard Hambro i ”Lov og Rett”, 1969).
Vad har detta lett till? FN-organen – och
bland dem först och främst generalförsamlingen – har vid flera tillfällen, särskilt under senare år, fattat beslut som fördömer
andra staters interna förhållanden. Det har
också beslutats att tillgripa sanktioner mot
en medlemsstat just p g a förhållanden, som
ifrågavarande stat hävdar hör under landets
interna jurisdiktion. Av att FN-organ sålunda uttrycker att de har kompetens att uttala
sig i frågor som angår kränkningar av de
mänskliga rättigheterna, kan man dra den
slutsatsen att ”icke-inblandningsprincipen
inte i dag skulle utgöra något rättsligt hinder
för att FN-organen tar upp sådana saker”
(Stortingsprotokoll 93 76/77). Vilka former
användandet av denna princip får i praktiken är däremot en annan sak.
Internt eller internationellt
Som Edvard Hambro uttryckt det, bestyrker
varje utspel med sikte på att komma medmänniskor till undsättning tvärs över nationella gränser ett påstående att ”FN menar
att skyddet av individen är en internationell
angelägenhet”. Han säger vidare: ”En räcka
tendenser pekar i riktning av att fundamentala mänskliga rättigheter inte längre kan
betraktas som en inre angelägenhet. Människor kan inte undertryckas utan att det väcker världens samvete”.
l sin bok om huvudpunkter i folkrätten
säger professor Carl August Fleischer att
331
”varje stat, som har ratificerat FNs pakt, har
accepterat de mål och principer som slås fast
däri. Det kan då inte hävdas att skyddet av
de mänskliga rättigheterna är en inre angeläge~het som bara angår vederbörande stat
själv.”
Från de östeuropeiska staternas sida framhävdes det i Helsingfors och som väntat också i Belgrad att frågor om de mänskliga rättigheterna bör betraktas som en stats inre
.angelägenhet och därigenom undantas från
folkrättslig reglering. Det är inte desto mindre medtaget i Helsingforsdokumentet som
en princip att rätta sig efter i förhållandet
mellan stater. Dessutom erkänner avtalstexten de mänskliga rättigheternas universella
karaktär och betydelse och det förhållande,
att skyddet av dessa rättigheter är ett väsentligt villkor för fred – och därmed också för
vidare avspänning. Det slår också fast, att
förklaringens bestämmelser bör gälla, förutom på bi- och multilateral basis också på
”unilateralt, vid alla de tillfallen då detta kan
anses vara lämpligt”. Accepterar man de
mänskliga rättigheterna som en ”gemensam
angelägenhet”, bidrar dessa faktorer ytterligare till att förstärka påstående om Princip
VII som ett direktiv inte bara i förhållandet
mellan stater utan också när det gäller den
enskilda statens ”rätt till inblandning” i de
rättsliga förhållandena i andra länder.
Slutligen, vad beträffar den enskilda statens förhållande till sina egna medborgare,
bekräftar avtalet som nämnt individens rätt
att känna till och handla i överensstämmelse
med sina grundläggande mänskliga rättigheter och förpliktelser.
Det går då att hävda, att den tolkning som
332
praktiseras i FN-sammanhang också bör gälla för överenskommelser, som i sina principer bygger på FNs dokument om de
mänskliga rättigheterna. Och bland dessa är
Helsingforsavtalet. Det kan alltså mot denna
bakgrund fastslås, att dess punkter om de
mänskliga rättigheterna i egenskap av folkrättsligt gällande principer avhänger av gemensamt intresse och förpliktelser för signatärmakterna tvärs över nationella gränser:
staterna emellan, i en stats förhållande till ett
annat lands medborgare och sist men icke
minst i en stats förhållande till sina egna
medborgare.
Supermakternas olika hållning
Det skulle leda för långt att gå m på den
ideologiska bakgrunden till tex Bresjnevdoktrinen och till centrala begrepp som ”avspänning” kontra ”fredlig samexistens”. Det
blir emellertid nödvändigt med en djupare
analys av den problemställning, som kommit
fram i det föregående.
Som ett försök att summera kan två uttalanden få vara representativa för den motstridande synen i debatten.
Generalsekreterare Bresjnev: ”Vi hör inte
sällan att man i väst lägger vikt på samarbete
på det kulturella området och särskilt i fråga
om utväxling av ideer, utvidgad information
och kontakt mellan folken. Låt mig få säga
det helt klart. Också vi går in för detta. Men
självklart bara om ett sådant samarbete realiseras med respekt för vart lands suveränitet,
lagar och sedvänjor …” Man måste ”visa
vilja att handla med ömsesidig hänsyn och
utan att blanda sig i andras angelägenheter
– utifrån det kalla krigets positioner”. (Tal
vid Sovjetunionens 50-årsjubileum 21 december 1972.) I Sovjetunionens slutinlägg i
Helsingfors framhöll Bresjnev vidare, att
den viktigaste följden av konferensarbetet
· var att ingen kan diktera för ett annat land
hur det skall ordna sina inre förhållanden.
Varje land har rätt att själv bestämma sina
inre förhållanden och utforma sina lagar.
I sitt första tal i FN i mars 1977 gjorde
president earter klart att alla länder har en
förpliktelse att säga ifrån när andra stater
inte respekterar sina innevånares mänskliga
rättigheter. ”Alla länder, som har undertecknat FN-pakten, har förpliktat sig att respektera de grundläggande mänskliga rättighe-.
tema, och därför kan inte något medlemsland i FN hävda att misshandel av dess invå-
nare är landets egen sak.” – ”Förpliktelserna i FN-pakten, i andra förklaringar måste
tagas lika allvarligt som handels- och säkerhetsavtal”, framhöll han.
Den norska regeringen gick i Helsingfors
in för att få med principen om icke-inblandning i avtalet. Detta är i överensstämmelse
med hållningen i väst om att brott mot de
mänskliga rättigheterna inte är en intern,
nationell sak som bara angår de enskilda
regimerna, men att det är ett ansvar som rör
det internationella samfundet av enskilda
människor. ”Inblandning” refererar sig där·
för till andra förhållanden än mänskliga rät·
tigheter. I enlighet med denna syn har man
på officiellt norskt håll, liksom på svenskt,
uttalat sig om inre förhållanden i andra
länder.
Som exempel kan nämnas avrättandet av
fem baskiska nationalister i Francos Spanien, och då statsminister Nordli tog avstånd
från övergreppen mot dem som undertecknat det tjeckiska frihetsbrevet ”Charta 77”.
Vi minns också de nordiska ländernas engagement gentemot de grekiska överstarna.
Man menar att man är i sin fulla rätt att
uttala sig kritiskt om andra staters behandling av deras egna medborgare – inte för att
vi nödvändigtvis menar att förhållanden hos
oss själva är fullkomliga, men för att sådana
frågor inte uppfattas som några ”inre angelägenheter”. De är en gemensam angelägenhet för hela mänskligheten och en nödvändig del av och förutsättning för avspänningspolitiken.
Detta kan vara nyttigt att ha i tankarna,
när totalitära stater av olika politisk kulör
avvisar kritik av brott mot de mänskliga rättigheterna under hänvisning till icke-inblandningsprincipen.
Helsingforsavtalet och den enskilde
Diskussionen om icke-inblandning och
mänskliga rättigheter har i det föregående
haft utgångspunkt i Helsingfors-avtalet.
Denna problemställning kom att stå i centrum för förhandlingarna i Helsingfors. De
motstridiga synpunkterna har därefter blivit
föremål för förnyad aktualitet under uppföljandet av debatten i Belgrad i juni i fjol.
Därtill kommer den speciella relevans, som
avtalet och dess bestämmelser har för länderna i vår egen världsdel. Men i folkrättsligt sammanhang skall naturligtvis frågan
om användandet av principerna om icke-in- 333
blandning och respekt för de mänskliga rättigheterna äga giltighet också utöver de 35
länder, som möttes i den finska huvudsta- ,
den.
Att det förhåller sig så, ser vi bäst, när två
annars så olika stater som Sovjetunionen och
Chile förenas i sitt fördömande av internationellt erkända organisationer för de
mänskliga rättigheterna. När det från dessa
visas hur de mest elementära mänskliga rättigheter kränks i de två länderna, heter det
att man ”förgiftar avspänningen”, och i regel hänvisar man till icke-inblandningsprincipen i sådana fall.
Det har etablerats ett samband, av ömsesidigt beroende mellan avspänningsprocessen
å den ena sidan och genomförandet av de
mänskliga rättigheterna å den andra. Detta
representerar ett genombrott för kampen
för de mänskliga rättigheterna världen över.
Det är i ett sådant perspektiv som Helsingforsavtalet på längre sikt kan få stor betydelse för förhållandet mellan stater och därmed
också för synen på de mänskliga rättigheternas ställning i det enskilda landet.
Men ansvaret för att detta sker påvilar inte
bara myndigheterna i de länder, som undertecknat slutdokumentet i Helsingfors. Man
får inte glömma, som det heter i avtalstexten, att ”institutioner, organisationer och enskilda personer har en relevant och positiv
roll att spela när det gäller att bidra till att
uppnå dessa (ovannämnda) målsättningar
för ett samarbete”. Därför är det också upp
till var enskild av oss att se till, att de internationella avtalen om de mänskliga rättigheterna blir något mer än ord och intentioner.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism