Marianne Ahrne; Om viljan att gå sin egen väg


1999


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

O”l
o
o
<ll
”O
~
FRÅN EN SOM INTE VARIT KORREKT:
Om viljan att gå
• ••
sin egen vag
l av Marianne Ahrne
Det är nu som det var på sextiotalet. Följer man inte den rådande tidsandan,
är man inte politiskt korrekt, döms man ut som ”omedveten”.
Tolererar vi bara en uppfattning i taget?
F
ÖR DEN SOM INTE AV FEGHET eller anpasslighet
följer strömmen är ”politisk korrekthet” i sig
varken en synd eller en dygd. Den självständigt tänkande människan går sin egen väg och
märker till sin förvåning att den ömsom är
enslig, ömsom tätt befolkad. Åskådare längs vägen kan
ömsom bua, ömsom applådera, ömsom bara titta bort.
Den ensliga stigen kan med tiden förvandlas till en bred
landsväg, landsvägen kan växa igen och vittra bort, och
de som en gäng gått där kanske låtsas att deras fötter
aldrig beträtt den. Sä var det med marxismens och nazismens och maoismens vägar- breda, upptrampade stråk
där det idag bara växer ogräs.
När jag ser tillbaka pä mitt liv kan jag konstatera att
jag mänga gånger har varit allt annat än politiskt korrekt. Inte för att jag velat gä emot strömmen, utan för
att jag velat vara mig själv. Det började redan i barndomen. Det var fyrtiotal, och jag lekte aldrig med dockor.
Jag rodde, fiskade, läste och lärde mig mjölka kor. Som
tonäring pä femtiotalet gick jag läsåret igenom klädd i
stövlar och skidbyxor, medan flickorna i klassen hade
högklackat och vippande Bardotkjolar. När alla älskade
Elvis Presley och Tommy Steele lyssnade jag pä franska
visor av Prevert och Mae Orlan, och pä sextiotalet var
jag nog den sista som hörde talas om Beatles. Jag varunder den mest proamerikanska perioden- en inbiten
frankofiL
Underligt nog blev jag aldrig mobbad i skolan. Jag
hade bussiga vänner som gillade mig sådan som jag var,
och tack vare dem fick jag aldrig för mig att deras sätt att
tänka, känna och leva skulle vara sämre än mitt. Om det
finns en enda sak jag kan säga att jag kämpat för livet
igenom, sä är det människans rätt att-sälänge hon inte
skadar andra- välja sin egen väg.
Det fanns emellertid en sak som jag pä den tiden var
ordentligt rädd för, och det var att fastna i kvinnovärlden.
Jag formulerade det inte sä, men jag kände pä mig att
här lurade en fara. Jag ville leva ett liv i största möjliga
frihet. Därför satte jag klackarna i marken och inriktade
mig pä underbetyg i kvinnliga ämnen som handarbete
och skolkök. När jag kom i puberteten ville jag operera
bort mina bröst. Det gick nu inte, men jag säg till att
dölja dem sä gott jag kunde bakom en insydd och tillplattad bh. När mina kamrater började mäla sig och flirta
med killar gjorde det ont i själen. Jag var som Pippi Längstrump-jag ville inte bli stor, i varje fall inte riktigt än.
Men sä en dag blev jag kär precis som alla andra, och i
kärleken var det lockande att bli kvinna. Pippi fick stanna kvar i barnvärlden där hon hörde hemma -jag gick
vidare mot något annat som plötsligt, trots allt, kändes
spännande. Ändå visste jag tidigt att jag inte ville ha
barn. Jag ville inte bli fast. Jag ville resa och arbeta och
skriva. Jag kände mig inte moderlig.
N
ÄR JAG MOT SLUTET av 60-talet gick regilinjen på
Svenska Filminstitutets filmskola råkade jag rakt in
i vänstervägen frän 1968. Den slog mig med häpnad,
men den svepte mig aldrig med sig. Jag hade varit i Berlin kort efter det att muren rests, och jag hade hört flyktingar frän öst berätta hur barn uppmuntrades att spionera pä sina föräldrar, hur studenter med avvikande åsikter avstängdes frän universiteten och hur människor torterades och försvann. Det fanns inte en chans i världen
att jag skulle tro pä kommunismen.
Jag trodde inte heller pä högern. Snarast var jag ointresserad av politik. ”Omedveten” kallades det dä. Att
vara ”omedveten” pä 70-talet och det sena 60-talet betydde framförallt att inte ha samma politiska ideologi som
B lSvensk Tidskrift 11999, nr 31
den intellektuella vänstern. Precis på det sättet hör jag
idag en genusforskare från Uppsala universitet kalla kvinnor som inte delar hennes egen feministiska ideologi för
”omedvetna”. Dessa ”omedvetna” kvinnor ska inte hjälpas fram inom universitetsvärlden, säger hon vid en konferens på Chalmers i augusti 1997. De ”medvetna” kvinnorna däremot ska få all möjlig hjälp. Jag lyssnar förbluffad. Jag trodde det var begåvning och kunskap som
var kriterierna inom den akademiska världen.
Nu som på 70-talet får mig ett sådant handlingsprogram och sådana beteckningar att rysa. De påminner
mig i alltför hög grad om vad Orwell i 1984 kallade ”nyspråk”. Det ideologiska språket ”nyspråk” går enligt
Orwell ut på att omöjliggöra andra sätt att tänka. Så till
exempel säger Orwell finns ordet fri fortfarande i ”nyspråket”, men det kan bara användas i uttryck som:
”Hunden är fri från löss” eller ”Fältet är fritt från ogräs”.
Det kan inte användas i den gamla meningen ”politiskt
fri” eller ”intellektuellt fri”, eftersom politisk eller intellektuell frihet inte längre existerar, ens som koncept, och
därför inte heller kan benämnas.
Som tur är har vi inte hamnat där riktigt än. Men
ibland kan man undra. Det finns en anpasslighet och en
åsiktstyranni i Sverige som inte bådar gott. Tingstens
klassiska uttalande att detta är ett land där man bara
tolererar en uppfattning i taget gäller tyvärr än idag.
N
ÄR JAG GICK UT FrLMSKOLAN 1969 ville jag helst
göra långfilm, men Harry Schein tog mig avsides
och sa att så illa som jag passade in i det rådande politiska
klimatet skulle jag nog inte räkna med att få göra långfilm på åtminstone fem år. Han hade fullständigt rätt.
Jag tyckte visserligen som de flesta andra att USA skulle ut ur Vietnam, men jag ville inte göra film om det i
Sverige. Jag ville överhuvudtaget inte göra film med
knutna nävar och slagord. Jag var intresserad av mänskliga komplikationer. Kanske, tänkte jag, skulle jag bättre kunna närma mig dem om jag började med dokumentärfilm.
En av mina första filmer var ett reportage för Världen
i Fokus och handlade om aborter i Frankrike. Jag hade
vid den tiden inget förhållande till aborter, men en fransk
vän som också ville göra film hade föreslagit ämnet och
bland många andra förslag var det just det som gick igenom. I ett manifest undertecknat av 343 kända franska
kvinnor, bland dem Simone de Beauvoir, påstods att de
alla gjort illegal abort. Manifestet var en provokation
mot myndigheterna som dömde vanliga kvinnor i
en
o
o
Q)
-o
1–t
lSvensk Tidskrift 11999, nr 3111
ta
::s
”C
::>
·-”C
c
C)
o
o
Q)
-o
f-!
samma situation till fängelse. De berömda kvinnorna
räknade med att staten inte skulle våga ställa dem inför
rätta utan istället så småningom ändra lagen. Det var
rätt tid för en film som ställde abortmotståndare och
abortförespråkare mot varandra.
I en sådan film var det inte möjligt att vara neutral.
Medan jag förberedde filmen blev det tydligt för mig att
jag stod på deras sida som ville ha fria aborter. Idag vet
jag vad det innebär att gå igenom en abort. Jag försvarar
fortfarande kvinnans frihet att bestämma om hon vill
föda sitt barn eller inte. Men jag är också medveten om
att abort nästan alltid är en tragedi. Kanske en mindre
tragedi än vad det skulle vara att behålla barnet- men en
tragedi icke desto mindre. Som preventivmetod är det
inte att rekommendera. Innan jag själv
gjort erfarenheten tog jag det betydligt
lättare. En av tjejerna i filmen hade förJag tänkte länge och tackade slutligen nej. Jag ville inte
hamna i ett fack. Ville inte bli etiketterad. Ville inte
begränsa mitt människointresse till bara det ena könet.
Snabbt kastade jag mig in i en vampyrfilm.
UNDER ÅREN soM KOM arbetade jag mest utomlands
med ämnen som jag själv hade valt. En dokumentärfilm från Bulgarien som hette Drakar, drömmar- och
en flicka från verkligheten fick mig att upptäcka hur
samma film kan vara oförarglig och opolitisk i det ena
landet och väcka raseri i det andra. Jag hade anlänt till
Bulgarien tillsammans med fotografen Lennart Olsson.
Vi skulle göra en film var med Lennart som fotograf och
med mig som ljudtekniker. Eftersom vi var ett så litet
team tog bulgarerna oss inte på allvar,
och vi glömdes bort av myndigheterna.
Följden blev att vi kunde åka ut i landet
sökt göra abort med en dammsugare.
Schlak! Kul historia! Eller? ”De högborgerliga
och filma i lugn och ro, utan den obligatoriska regeringsspionen.
Filmen blev i alla fall en framgång,
och förmodligen var det så att den också
var politiskt korrekt. Jag tänkte aldrig på
det då, men jag tror att den till och med
låg en liten aning före, opinionsmässigt
sett. Den lilla aning som kan tolereras
och applåderas.
Lennart gjorde en film om Komsomol
och konservativa var -den kommunistiska ungdomsorganisationen. Min film handlade till hälften
ofta för skilsmässor- om de intellektuella: författarna och
trots att de var
regissörerna som för att undgå censur
ofta hamnade i en värld av sagor, drömmar och allegorier. Den andra delen av
filmen handlade om en turkisk barservitris i Gabrovo, som levde mitt i den bulgariska verkligheten. ”Jag gör bara folk
fulla, och när de vaknar på morgonen
är de nyktra igen, och ingenting har förändrats”, sa hon om sitt yrke. Jag valde
henne inte för att hon var turkisk, utan
för att hon var helt och hållet sig själv:
rolig, passionerad och fullständigt polikatoliker. Arbetarna
K
ORT DÄREFTER fick jag ett erbjudande att göra ännu en film för
Världen i Fokus. Den skulle handla om
skilsmässor i Italien inför en stor folkomröstning om saken. Glad i hågen gav
jag mig av och upptäckte att frågan
rymde oändliga komplikationer. Här
fanns inte bara två läger. Här fanns motsättningar inom varje klass och varje
som röstade på
kommunisterna
var för det mesta
emot.”
parti. Kvinnor och män som tillhörde
samma klass och samma parti reagerade
ofta olika. Allt vad jag i förväg hade trott ställdes på
huvudet. De högborgerliga och konservativa var ofta för
skilsmässor – trots att de var katoliker. Arbetarna som
röstade på kommunisterna var för det mesta emot,
medan de kommunister som hade makten principiellt
var för, men i praktiken ändå emot, eftersom de gärna
ville bilda regering med kristdemokraterna som var helt
och hållet emot. Det var en spännande och uppfriskande tid. Här fanns i sanning mer än en åsikt åt gången!
Också den filmen togs väl emot, och jag fick erbjudande om fast anställning på Världen i Fokus. Det var
mycket lockande. Jag var luspank, arbetssugen och reslysten. Om jag sa ja skulle jag få resa världen runt och
filma, och jag skulle få lön varje månad. Men det fanns
en hake. Man ville att jag skulle syssla med kvinnofrågor.
tiskt ”omedveten”. Hon berättade om
sitt liv sådant som det var, och just
genom att hon aldrig var dömande och
ingenting försökte bevisa blev hennes berättelse långt
mera avslöjande än de intellektuellas allegoriska sagor.
I Sverige uppskattade man både Lenoarts och min
film, men kommentarerna till dem var diametralt motsatta. ”Vilket diktatoriskt samhälle!” sa man efter Lenoarts film om Komsomol. ”Vilka underbara människor!”
sa man efter min. Den bulgariska ambassaden reagerade
dock helt annorlunda. För dem var Lenoarts film någorlunda acceptabel, eftersom den var en realistisk skildring av Komsomol, som för dem var något odelat gott.
Han hade bara förletts till vissa felsteg genom sitt samröre med Ahrne, menade de. Min film däremot väckte
ursinne. Jag hade vågat skildra en turkisk flicka med
sympati. Och hon hade talat fritt. Det var sprängstoff,
det var absolut förbjudet!
I!!J lSvensk Tidskritt lt999, nr 31
För de rättrogna kommunisterna i Bulgarien var jag alltså plötsligt en farlig politisk filmare. En liknande skillnad
i bedömningen kände jag av efter att ha gjort en dokumentär långfilm om ålderdomen tillsammans med Simone de Beauvoir. Promenad i de gamlas land fick lysande
kritik både i Sverige och Frankrike, men här sågs den
som opolitisk (eftersom jag som filmare tillhörde de
”omedvetnas” skara), medan den i Frankrike uppfattades som ett starkt inlägg i den politiska debatten. Jag
började förstå att det inte bara var vad man gjorde utan
också vem man- sant eller falskt- framstod som i massmedia, som styrde reaktionen på verket. Massmedia har
svårt att hantera komplikationer. Massmedia har behov
av bilder och etiketter som helst inte ska behöva bytas
under resans gång. Och inte bara massmedia. Hela det kulturella etablissemanget
tycker att det är besvärligt med någon som
säga hur gulliga de var. Det gjorde mig ursinnig. Jag hade
på samma gång lust att gråta och döda alla människor.
Det tyckte de var kul. Ändå var jag ledsen när jag hade
förstört en docka. Men jag kunde aldrig visa eller säga
det. Och här kommer allt det där tillbaka, väldigt starkt.”
Den repliken var hämtad rakt ur min egen barndom.
Förklaringen till min taggighet mot dockor och små-
barn låg naturligtvis i att jag själv tidigt blev utkastad ur
boet. Dem jag kunde identifiera mig med var gatubarn
och zigenarungar och nyfödda små indianer, som jag
hade läst att man slängde i bergsbäcken innan man tog
dem till sig. Det gällde att först se om de var tuffa nog att
överleva kylan.
Men genom arbetet med filmen, då jag hela tiden
måste umgås med verklighetens mödrar och småbarn, försvann plötsligt
mina taggar. Inte så att jag började
”Undan för
inte tillhör ett kotteri, inte håller sig till
samma förutbestämda bana och inte kan
definieras genom en eller annan -ism.
undan upptäckte
nutta och dudda. Det låg fortfarande
inte för mig. Men hela den neurotiska
laddningen var borta nästan utan att
jag hade märkt hur det skedde. Den
kom aldrig senare tillbaka.
J
AG BÖRJADE – efter precis den tid i
karantän som Harry Schein hade förutspått- få göra långfilm och TV-serier, och
skrev småningom också romaner. Undan
för undan upptäckte jag att det inte bara på
det samhälleliga området utan också på
det personliga fanns sådant som var tabu.
Det har t ex sedan länge varit fullständigt
accepterat att i Sverige tala om sex och erotik. Däremot är det idag mycket kontroversiellt att tala om långvarig, brinnande
kärlek till en och samme man. Det är också
helt i sin ordning att skildra mammor som
springer som skållade råttor mellan jobbet, dagis, Ica, mannen och älskaren, men
jag att det inte
bara på det samhäl- J
AG KÄNDE ATT JAG VILLE BERÄTTA
denna personliga bakgrund innan
jag gav mig in i en diskussion om de
två dokumentärfilmer som jag har
gjort tillsammans med läkaren och
analytikern Rigmor Robert. Filmerna
handlar om manligt/kvinnligt. De har
gått på bio och i TV. De heter Gott om
pojkar, ont om män? och Flickor, kvinnor – och en och annan drake. Enligt
filmkritikern Jan Aghed har inga filmer i Sverige- åtminstone inte sedan
leliga området
utan också på det
personliga fanns
sådant som
var tabu.”
om man till äventyrs skulle berätta om en
mamma som tycker om att vara hemma
en tid med sin unge riskerar man att få en brevbomb
med posten.
Jag har skrivit mycket om kärleken, men jag har
aldrig i något fiktivt verk talat om lyckliga mammor,
eftersom jag själv inte har någon erfarenhet av den sidan
av livet. Jag har däremot i en film – På Liv och Död –
skildrat en kvinna som är journalist och totalt ointresserad av småbarn, men som ändå, på grund av sin kärlek
till den manlige förlossningsläkaren, gör ett långt reportage från BB.
”Den här platsen är svår för mig”, säger hon till
honom i filmen. ”Jag kan inte riktigt förklara varför. När
jag var liten och fick en docka, mördade jag den. Mina
kompisar, som snabbt förstod att där låg en hund begraven, roade sig med att visa mig babies i barnvagnar och
Vilgot Sjömans ]ag är nyfiken -gul
väckt liknande aggressioner och
debatt. Det har varit rubriker i aftontidningarna som om det gällde ett krig i Mellanöstern.
Man kan förmoda att båda filmerna i det rådande kulturklimatet är gravt ”politiskt inkorrekta”. Det kan vara
intressant att försöka förstå varför. Och att samtidigt
undersöka varför normalt sansade människor plötsligt
råkar i affekt och i den affekten ser i syne eller läser in
sådant i filmerna som inte finns där alls.
Den mest absurda men ofta förekommande anklagelsen är att kvinnafilmen skulle propagera för att kvinnor ska ”återvända till spisen”- ”stå vid spisen och föda
barn”. Med mitt liv och min bakgrund skulle jag definitivt vara sjuk i huvudet om jag propagerade för det. ”Spisen” nämns aldrig i filmen. Bland de kvinnor som är
med finns inte en enda hemmafru. Däremot finns en
barnledig ung kvinna med tre små barn. Hon berättar
ra
:J
”’C
>
·-”’C
s::
lSvensk Tidskritt 11999, nr 31 IIJ
om hur jobbigt hon har det. Men jag skulle tro att många
av de kvinnor – för det är mest kvinnor – som blivit upprörda och sett spöken är kvar på det stadium där jag
befann mig i förpuberteten och var rädd för att dras in
i kvinnovärlden. För dem är det hotande till och med
att se en isbjörnshona som är lycklig med sin unge, och
det är hotande att det överhuvudtaget finns kvinnor som
trivs med det klassiskt kvinnliga.
Jag kan förstå dem utifrån min barndom. När jag
själv var full av taggar kunde jag inte utan smärta se kamraterna leka med dockor, mata och vagga dem ömt. Jag
sa att det var fånigt, och på något sätt kände jag mig sviken. Först senare – när mina sår börjat läka och jag var
på väg att förverkliga min frihet – kunde jag ta det lugnt,
leva och låta leva.
Idag är det min övertygelse att man inte kan vara för
människans frihet om man
inte också är för kvinnors rätt
att välja ett annorlunda liv än
det man själv tycker om.
Detta är däremot inte självklart för dem som vill styra
verkligheten och uppfostra
om människor så att de passar in i ett existerande ideologiskt schema. Den attityden
är gemensam för t ex stalinismen och den fundamentalistiska feminismen. Det är här
vi möts av raseri. Vi har gjort
en film som inte är dömande
-varken mot de kvinnor som
vill stanna hemma ett par år
med sina barn eller mot dem
som hellre vill ut och arbeta
och låter mannen ta hand om
barnen. Vad vi gör är att titta på verkligheten och analysera den.
Frågan om att stanna hemma eller ej med barnen är
inte ens central i filmen fastän man skulle kunna tro det
så mycket som det skrikits om den saken. ”Gärna debatt
men inga andra åsikter än de stadfästa” var Nils Petter
Sundgrens kommentar efter den pajkastning som följde på en visning vid Göteborgs filmfestival. Och stadfäst är till exempel att de skillnader som kan konstateras
mellan män och kvinnor är socialt betingade. ”Man föds
inte kvinna, man blir det”, som Simone de Beauvoir skrev
i Det andra könet 1949.
Nu TROR JU JAG att Simone de Beauvoir om hon levt
idag skulle ha tagit till sig nya fakta och modifierat
lfJ lSvensk Tidskrift 11999, nr 31
sin ståndpunkt. Hon är en av de hederligaste människor
jag känt, och hon hyste stor respekt för fakta. Idag vet
man att vissa skillnader mellan könen är biologiska. Det
går till exempel att fotografera aktiviteten i mäns och
kvinnors hjärnor med PET-kamera. Man kan se att hjärnorna arbetar på olika sätt för att lösa samma uppgifter. Däremot löser män och kvinnor själva uppgifterna
lika bra. Så vad finns det att vara rädd för? Vissa skillnader kan förklaras biologiskt, andra socialt. So what?
Människans inlärningsförmåga är 70-procentig, säger
biologerna. Sjuttio procent – det är väl storartat! Man
kan syssla med att lära sig nya saker och nya beteenden
hela livet, och man har ändå ordentliga marginaler. Vad
gäller de trettio procent som
inte går att förändra kan
man ta det lugnt. Man behö-
ver inte gräla på sin maneller på män i allmänhet –
för något som de inte är
kapabla att viljemässigt förändra. Och samma sak med
oss kvinnor. Som jag ser på
saken undanröjer det konflikter, skapar det tolerans,
frigör det energi för det som
verkligen går att förändra.
Varför är man så rädd för att
bara ta till sig kunskap?
Kanske har Jan Söderqvist i
den artikel han skrev efter
den första visningen av kvinnafilmen (SvD 97-01-20) ett
svar: ”Det finns inte längre
något intellektuellt liv i det
som kallar sig feminism. Ett
könsperspektiv är numera
ett sätt som vilket som helst
att skaffa sig en försörjning.
Och debatten om biologin och beteendet återstår i allt
väsentligt. Vad feministerna betraktar som en progressiv
ståndpunkt: att biologin inte spelar någon större roll, är
i själva verket en mycket gammal, förvetenskaplig form
av ideologiskt önsketänkande.”
Det kan vara så. Vetenskapen har sprungit om ideologin, och de som håller fast vid den ser både sin försörjning och sin världsbild hotad. Det kan vara en anledning till att debatten har blivit så hätsk och att man i
brist på argument till slut bara har invektiv att tillgå.
Marianne Ahrne är filmregissör och författare.Texten har
tidigare varit publicerad i antologin Politisk korrekthet på svenska
(Symposion).