Print Friendly

Margit Gennser; Otänkbara tankar

Av Redaktionen | 31 december 1991


1991


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

MARGIT GENNSER:
Otänkbara tankar?
Vad vi i dag bevittnar är början
på en ny väldig folkvandring av
människor som med eller mot
sin vilja flyttar mellan länder och
världsdelar. Flyktingfrågan är så
förknippad med djupgående
känslor att den är svår att diskutera objektivt. En legitim kritik av
vissa oformligheter i den svenska flyktingpolitiken utnämns till
rasism, vilket den sällan är.
Margit Gennser har skrivit ner
tankar som den etablerade visdomen 1991 kanske uppfattar
som otänkbara.
Margit Gennser är moderat riksdagsledamot och ledamot av
socialförsäkringsutskottet.
F
ör två år sedan satt jag och en
schweizisk vän på en altan med utsikt över det vackra Ziirich en
ljum sensommarkvälL Vi utbytte tankar
om den svenska politiken och ställde den
i kontrast till Schweiz. Vår syn på bristerna i den svenska modellen var samstämmig. Men Schweiz då?
Ja, ekonomi och välfärd sköter vi bättre, konstaterade min vän. Men det finns
en fråga, som är långt större än frågan om
”mer eller mindre marknadsekonomi” i
två små välfärdsländer. Det finns ett växande problem av helt andra dimensioner
med stor sprängkraft.
Vad vi idag bevittnar i världen är början på en ny väldig folkvandring av människor som med eller mot sin vilja flyttar
mellan länder och världsdelar. Vad gör
vi? Hur tacklar vi detta väldiga problem?
Vilka recept finns? Frågan ställdes till
mig denna ljumma augustikväll i min
egenskap av svensk riksdagsledamot. Jag
blev honom svaret skyldig.
De gängse politiska lösningarna
ger inte svaret
De gängse politiska lösningarna – Geneve-konventionens mer eller mindre
bokstavstrogna tillämpning, kontroll av
avresearten på resedokument, visa och
pass, mottagningsrutiner för flyktingar
utformade på olika sätt, asylbidrag eller
lån, omorganisation av invandrarverket
– utgjorde inget svar på en fråga som
med obeveklig kraft skulle – fel behandlad – kunna äventyra vår kultur. Rätt
hanterad skulle däremot de människor
som söker nya hemländer kunna berika
den västerländska industrivärlden. För vi
får inte glömma att människor, som koml
600
mer från materiellt och även i många fall
andligt arma kulturer, inte så sällan
blommar upp i den nya omgivningen och
ytterligare utvecklar den västerländska
högkulturen.
Polens och Rysslands fattiga judar har
utgjort ett exempel i Storbritannien och
än mer i USA. Samma har gällt många av
de forna brittiska koloniernas flyktingar
till moderlandet. De fattiga svenska bönderna från det karga Småland skapade en
ny kulturbygd och många blev framgångsrika entreprenörer i det nya landet
USA. 1970- och 1980-talets sydostasiatiska flyktingar i USA har redan skapat
ännu en ”success-story”.
Varför så utan recept?
Exemplen visar att folkvandringar inte är
något nytt utan lika gamla som mänskligheten själv. Varför var jag då så svarslös,
så utan ”recept”?
En av de viktigaste anledningarna var
att jag repellerats av de djupgående
känslor som förknippats med flyktingfrå-
gan.
Två år har förflutit sedan den där
ljumma augustikvällen och flyktingfrågan
har utvecklats i den riktning som vi befarade.
Det sammanslagna Tyskland upplever
flyktingfientliga kravaller. Små tendenser
till rasism och de utgör än så länge små
och obetydliga varningssignaler – börjar
också dyka upp i vårt land. Orsakerna
härtill är många. En tidvis oklok politik
från en majoritet av det politiska etablissemanget bär viss skuld. En mediavärld
som försöker rida på två hästar på en
gång förvärrar situationen. En legitim
kritik av vissa oformligheter i den svenska flyktingpolitiken utnämns till rasism,
vilket den sällan är. En okunnig sensationsjournalistik blåser upp en liten
grupp skolelevers inte särskilt initierade
val på extremister i de så kallade skolvalen. Radions Ekosändningar gör en
stor sak av en narkomans skryt om .att
han startat en nynazistisk organisation
”för den vita rasens bevarande”.
Opinionen polariseras också av att det
finns människor i alla samhällslager, som
är rädda och värjer sig mot nya inslag i
vår befolkning. En svag tolerans mot
oliktänkande förbyts i intolerans.
Den fritänkande framtidsforskaren
Herman Kahn skyggade aldrig för att
fundera kring väl kända problem på ett
okonventionellt sätt. Han kalJade också
en av sina mer kontroversiella böcker
‘Tankar om det otänkbara”. Vad jag nu
kommer att göra är snarare att skriva ner
tankar, som den etablerade visdomen
1991 kanske uppfattar som ”otänkbara
tankar”. Ett sätt att närma sig immigrationsproblematiken är att dra vissa paralleller till diskussionerna med utvecklingen av sociala program.
Socialbidragen och farhågor för missbruk av dessa bidrag har nämligen tangerat samma problemsfär som flyktingfrågan.
Varför kräver vi att skattebetalarna
ska betala inte obetydliga belopp i socialhjälp till människor som inte klarar sin
egen försörjning?
”Varför”-frågan känns ovan. Att ställa
en så primitiv fråga tillhör inte ”god ton”.
Den är utesluten från den socialpolitiska
dagordningen, som i stället ägnar allt utrymme åt hur stora socialbidragen ska
vara och hur mycket dessa och andra välfärdsanordningar får kosta.

I sin bok ”Loosing Ground, American
Social Policy 1950-1980” kritiserar författaren Charles Murray den bristande
diskussionen av ”varför”-frågorna. För
att kunna analysera hur de olika transfereringssystemen och de sociala programmen påverkar alla dem som berörs, dvs
både mottagare och givare, krävs frågor
kring syftet med social- och då också
flyktingpolitik och svaren på dessa bör
vara mer operationella än ”att det är humant att hjälpa”.
Naiva föreställningar?
När vi tänker i fördelningspolitiska termer har vi ofta en naiv föreställning om
att den ekonomiska överföringen går från
rika till fattiga. Detta är knappast längre
det mest typiska fallet?
Vi kan tänka oss en ung, frisk man
som vägrar att ta de jobb han erbjudits,
eftersom de inte motsvarar hans utbildning och erfarenhet. I stället söker han
socialhjälp och får det.
Vem betalar denna hjälp?
I princip alla som betalar kommunalskatt, även de som sliter med samma
enkla arbetsuppgifter som mannen i det
tänkta fallet vägrar att befatta sig med.
Men skattebetalarnas medel används
också för att klara den utförsäkrade arbetaren, som varit sin arbetsplats trogen
under decennier och till familjer som
drabbats av olyckshändelser, som de inte
kunnat skydda sig mot med normalt förutseende.
De två exemplen illustrerar en sak.
Intuitivt hjälper vi med glädje den eller
dem som råkat i svårigheter utan egen
förskyllan. Däremot ställer sig saken
annorlunda om den hjälpsökande inte
själv hjälper till.
601
Kan man diskriminera?
Men komna så långt måste vi faktiskt frå-
ga oss om en eventuell olikbehandling är
etiskt riktig och praktiskt genomförbar.
Det kan vara så att arbetsvägraren i
viss mån är berättigad att säga nej till vissa jobb. Han är utbildad till verkstadsmekaniker men erbjuds endast tjänst
som städare. A andra sidan kan den
arbetslöse trotjänaren åtminstone delvis
ha varit medskyldig till sitt företags falissemang. Dålig arbetsmoral, hög frånvaro,
slarviga arbetsinsatser kan ha bidragit till
att hans företag förlorat i konkurrensen
med t ex koreaner.
Det finns således svårigheter att skapa
operationellt riktiga regler, som diskriminerar mellan de skötsamma och de
mindre skötsamma.
Mycket av den sociala fördelningspolitiken är av icke monetär natur. Murray
ger ett par exempel på denna typ av överföringar. Inrättande av parkeringsplatser
för handikappade tillhör en grupp av
överföringar, som är helt okomplicerade.
De som kan gå får avstå till dem som är
mindre lyckligt lottande.
Andra typer av icke monetära överföringar skapar däremot betydande etiska problem. Vi möter sådana bl a inom
kriminal- och skolpolitiken.
Kriminalpolitiskt är det på många sätt
berättigat att ge vissa förbrytare villkorlig
dom. Ateranpassningen till ett laglydigt
liv underlättas, men samtidigt vet vi att
misslyckandena är många med nya inbrott, nya våldsdåd och annan brottslighet som följd.
Brottsoffren tillhör i stor utsträckning
dem som har det sämst ställt. Det är däremot oftast de välbärgade och välutbildade som tillhör de ivrigaste förespråkarna
602
för en ”förlåtande” kriminalpolitik. De
svagare grupperna ställer sig mer kallsinniga men de får också i högre grad betala
”priset”.
På skolområdet möter vi samma problematik. Dålig disciplin, ouppmärksamhet, för sen ankomst och störande beteende har i växande utsträckning accepterats i industrivärldens skolor. En tilltagande kravlöshet har t o m slätat över
våldstendenser i skolorna.
En pojke från ett splittrat hem med
ringa intresse för studier kan – om det
vill sig illa – till slut ”straffa sig ur skolan”. Hans framtid ter sig mörk. Hans då-
liga uppförande kan dessutom ha skadat
de skötsamma elevernas möjligheter att
lära. Kravlösheten skadar alla likaväl
slarvern, som de skötsamma. En slarvig
elev från en stabil medelklassbakgrund
har däremot större chanser att klara motsvarande situation med hjälp av en förstående och ambitiös omgivning och
störningarna för övriga elever i skolan
blir också mer begränsade.
En pedagogik som har många sympatiska drag, kan genom sin släpphänthet
skapa problem framförallt för de minst
prioriterade. Det är här de icke-monetära
överföringarnas dilemma ligger.
Nuvarande hemspråksundervisning
kan utsättas för motsvarande kritik.
Hemspråksundervisningen särskilt inom
skolor med elever av många olika nationaliteter rycker sönder undervisningen
för alla. Svenskkunskaperna blir dåliga.
Träningen blir mindre intensiv och problemen sprider sig till andra ämnesområ-
den. Motivationen förstörs. De ambitiösa
hindras i sitt arbete. Arbetsmoralen blir
lidande.
Den nu beskrivna situationen möter vi
framförallt i de minst attraktiva bostadsområdena. Bördan av transfereringen
bärs återigen av de sämst ställda.
Några slutsatser
Exemplen ovan kan utgöra utgångspunkt
för ett antal slutsatser:
Sociala fördelningssystem ger upphov
till ”förrädiska” resultat: Man tar från en
fattig för att ge till en annan fattig. Trots
detta kan sociala program både vara användbara, behövas och t o m fungera
ganska rättvist. Charles Murray ger ett
vettigt råd vad gäller synen på dem: Vår
inställning ska vara precis som den erfarne läkarens användning av en medicin
med skadliga biverkningar. Han använder den helst inte alls och aldrig mer än
vad som är absolut nödvändigt!
Monetära överföringar skapar orättvisor, men de har en fördel. Orättvisorna
kan ganska enkelt rättas till. säkerhetsmarginalerna för fel och felkonstruktioner är godtagbara.
Så är det inte alls, konstaterar Murray,
när det gäller icke monetära överföringar.
I bästa fall finns snäva marginaler men
för det mesta inga alls. Gör de politiska
policymakarna fel, när de bedömer effekterna av denna senare typ av transfereringsssytem skapas bestående skador
för människor som i första hand borde
skyddas och hjälpas. De sociala programmen bör därför alltid bedömas med hänsyn till riskerna för icke önskade effekter.
I praktiken bör man därför beakta att
sociala program kan åstadkomma ett
extra tillskott av skadliga effekter särskilt
när man arbetar med de svåraste problemen. Risken är stor när klienten inte är
motiverad att ändra sig. Blir då slutsatsen
att vi ska avstå från att göra någonting?

Nej, men vi ska vara ytterligt noggranna
när vi väljer våra satsningar. En klok politik är att först hjälpa på områden där
hjälpen får mest effekt.
Detta skulle – om vi nu riktar blickarna på flyktingpolitiken – innebära att vi
får ut mer ”nytta” och ”hjälp” om i första
hand hjälpinsatserna inriktas på de hjälpsökande som lättast kan anpassa sig i det
nya landet. Ute i Europa har man börjat
beakta de här mekanismerna, även om de
vidtagna åtgärderna många gånger kan
beskrivas som klumpiga.
Det senaste halvåret har rapporterna
om flyktingfientliga kravaller kommit tä-
tare, inte minst från Tyskland och framförallt det forna DDR. Det är många faktorer som gjort förhållandena i detta vårt
södra grannland extra explosiva.
I vårt land och i övriga europeiska länder har staten endast en vanlig förpliktelse att ta emot flyktingar enligt de regler
som framgår av Genf.we-konventionen. I
Tyskland finns det däremot en författningsmässigt fastslagen plikt att ta individuella hänsyn till politiska flyktingar.
Den lagfästa rätten har således en helt
annan juridisk valör.
I praktiken har detta inneburit att förbundsrepubliken fungerat som en ”magnet” för asylsökanden. 46 procent av alla
som söker en fristad i Europa kom till
Tyskland 1990. Detta år tog man emot
193 000 asylsökanden och 1991 beräknas en ökning på 30 000. (Der Spiegel
40/ 1991.) Till detta anses komma ett
obekant antal illegala immigranter. Samtidigt har den ekonomiska situationen på
grund av DDR:s omställning från kommunistisk planhushållning till marknadsekonomi skapat betydande sociala problem och svår arbetslöshet. Utvecklingen
603
var inte väntad – i stället hade alla i
DDR trott att när väl muren fallit skulle
den västtyska levnadsstandarden snabbt
uppnås.
Svikna förväntningar, fattigdom, en
ström av fattiga asylsökanden från andra
kulturer och en befolkning som i decennier uppfostrats i totalitär anda kan inte
annat än skapa explosiva konflikter. Så-
dana har också ägt rum i bl a Dresden,
Leipzig men också i Bremen. Den inflammerade situationen har gjort att både
den tyska regeringen och oppositionen
men också EG reagerat.
I Tyskland har de tre partierna, CDU,
FDP och SPD kommit överens om nya
regler för flyktingmottagandet Grundlagen ändras icke. Däremot ska alla flyktingar samlas i stora centrala läger finansierade av förbundsrepubliken, inte delstaterna. Inom högst 6 veckor ska de
asylsökande få besked om de får stanna
eller ska utvisas. De stora lägren ska vara
så avskräckande att personer utan eller
med svaga flyktingskäl avstår från att
söka asyl. Den korta utredningstiden ska
hindra de asylsökande att rota sig i landet, om de inte får stanna.
Även EG har i höst börjat arbeta fram
en gemensam asyl- och immigrationspoIitik. Invandrartrycket på EG dels från
länderna söder om Medelhavet, dels från
öst har blivit stort. Detta har skapat öppen motvilja bland växande grupper av
den inhemska befolkningen.
Vilka utvägar väljer då EG för att
hindra en icke önskvärd utveckling?
Först och främst konstaterar EG att
det är viktigt att ge emigrantländerna
hjälp att utveckla de egna ekonomierna
så att den egna befolkningen förmås stanna kvar.
604
För det andra är det nödvändigt att
skärpa asylreglerna så att dessa endast
omfattar flyktingar enligt Genevekonventionen.
För det tredje måste immigranterna
integreras i sitt nya hemland. Det är således viktigare med goda kunskaper i det
nya språket i mottagarlandet än att dyrbar tid läggs på hemspråksundervisning.
Frågan är om denna ståndpunkt kan vinna burskap hår i Sverige?
För det fjärde måste EG-Iänderna skapa en samlad invandrarpolitik, som stoppar missbruk av asylsituationen.
För det femte måste de olika staterna
informera den inhemska befolkningen
bättre om vad som gäller för asylsökande
och immigranter samtidigt som rena
fientligheter mot immigranter beivras.
Den fredliga samexistensen
Ute i Europa har man erkänt att om invandrarströmmarna under kort tid blir
mycket stora – 200 000 per år tycks vara
för mycket för Tyskland – då ökar främlingshatet och situationen kan gå ur kontroll. Det tycks inte gå att tala människorna ”till rätta”, om de tycker sig se att andra tar deras möjligheter till ett jobb och
en bostad.
För att göra marginalerna så vida som
möjligt för en god samexistens mellan
olika människor med skilda ursprung
fordras dessutom vettiga umgängesregler.
Eckardt Schiffer, rådgivare till förbundsinrikesministern i Tyskland har formulerat ett antal sådana.
Han avvisar talet om ett mångkulturellt samhälle. Ett sådant skulle innebära
en farlig fragmentering och en upplösning av det kitt i form av lagar, konstitution, kultur och historia som håller samman nationer. När immigranten kommer
till ett nytt hemland måste landets lagar
och den sociala, arbetsmässiga och kulturella ordningen accepteras.
Detta kan leda till ”kulturkrockar”.
Koranen kan t ex inte få stå för den
världsliga ordningen i det nya hemlandet.
Detta står inte i motsättning till religionsfrihet och möjligheter att bevara den kulturella identiteten.
Schiffer sammanfattar sina ståndpunkter på följande sätt:
Det nya landets författning och grundläggande värden måste respekteras.
Kvinnans ställning måste i många fall
stärkas. Den religiösa toleransen ska gälla för alla. Anpassning till det nya landets
skol- och förvärvsliv är nödvändig även
för kvinnorna. skiljelinjen mellan den
religiösa och borgerliga sfären måste respekteras. Mottagarlandets tolerans bör
således ha gränser.
Inrikespolitiska motsättningar som har
sitt ursprung i utvandrarlandet får inte
föras med till det nya hemlandet. Ideologiska strider av främmande ursprung
äventyrar den fredliga samexistensen och
konflikterna kan fördjupas och sprida sig.
Humant/inhumant –
den relevanta frågan?
De nya regler som Tyskland och EG har
eller börjar binda sig för kan uppfattas
som inhumana.
Stora läger för att avskräcka asylsö-
kande och en oavvislig utvisning om
Genevekonventionen inte är tillämplig,
är ofta grym för den enskilde och utgör
inte minst ett dilemma för Tyskland. ”Lä-
ger” väcker obehagliga historiska asso- —
cJatiOner. Ändå finns det en stor samstämmighet att dessa regler är nödvändiga. Hur kommer detta att beröra oss i
Sverige?
Folkvandringar av de dimensioner vi
börjar se i dagens Europa och som med
stor säkerhet kommer att tillta i styrka på
grund av den mycket snabba folkökningen i länderna söder om Medelhavet kommer att förvärra situationen. De sociala
nätverken klarar inte massinvandring.
Detta ger erfarenheterna från Tyskland
men också de andra två stora immigrantländerna Frankrike och Belgien belägg
för. Detta konstaterande ursäktar inte
släpphänthet mot skinheads m fl som genom våld äventyrar landets lagar.
Men är detta inte ett inhumant resonemang? Bör inte Europa dela med sig av
sitt överflöd och tillämpa ett mycket öppet asylbegrepp?
En motfråga i detta sammanhang är
vad som är humant eller inhumant. Vid
första påseende kan det tyckas betydligt
mänskligare att ta emot alla dem som har
jämmerliga levnadsförhållanden och livschanser. Å andra sidan går det inte att
bortse från att det finns en nivå av invandring – den skiftar från land till land
och från tid till annan – som skapar svår
social oro och i extremfallen rasism. Vi
kan fördöma dessa yttringar – och bör
också göra det – men verkligheten är ondare än vi önskar att den vore. Därför
finns det ett ansvar för immigrantländerna att prioritera vem man vill hjälpa och
hur man vill hjälpa.
Detta är ett praktiskt tillvägagångssätt,
som ur filosofisk synpunkt är mindre tillfredsställande. Moralen bakom offer och
val av vem som ska överleva eller vem
som ska frälsas har varit en fråga för filo- 605
sofer under seklernas gång. Svaret om
det finns är inte lättfångat. Den mera
pragmatiska inställningen ger däremot
handlingslinjer som kan bidra att lindra
nöd och ge hjälp till självhjälp samtidigt
som industriländernas sociala nätverk
inte utsätts för ett övermäktigt tryck.
Det första kravet på en sådan politik är
att alla uppoffringar ska göras, där de gör
mest nytta, ger högst avkastning i materiell eller immateriell bemärkelse. Flyktingbegreppet bör därför avgränsas till
Genevekonventionens regler. Dessa ger
en klar fingervisning om vilken art av förtryck som ett civiliserat samhälle inte får
acceptera, inte minst för sin egen civilisations skull. Att sudda ut gränserna .j det
nu nämnda regelverket innebär en inbjudan till en total upplösning. De mest förslagna får hjälp, inte de som har störst
skyddsbehov.
Det andra kravet är att debatten bör
avse hela immigrationspolitiken inte bara
asylpolitiken. Arbetskraftsinvandringen
som var betydande har strypts i de flesta
västländerna sedan 60-talet. Den ursprungliga orsaken var de tilltagande
ekonomiska problemen under 70-talet,
inte minst skapade av arabländernas oljepolitik. Ironiskt i detta sammanhang är
att de svåra ”invandringsproblemen” i
dubbel bemärkelse härrör från länderna
söder om Medelhavet. En strypt ekonomisk immigration har fungerat som kommunicerande kärl med asylinvandringen.
Det vore därför önskvärt att tillåta viss
arbetskraftsinvandring, åtminstone i högkonjunkturer. Mottagarlandet kan då avgöra varifrån immigranterna bör komma.
Det är lättare att ta emot människor från
likartade kulturer. De sociala och kulturella problemen blir mindre och motta- 606
garlandet kan därför vara frikostigare
med invandringstillstånd och den sammanlagda ”nyttan – lyckan” bör öka jämfört med en politik, där man prioriterar
enbart med hänsyn till ”behov”, hur man
nu mäter detta.
Ett tredje krav är att de rikare länderna
måste hjälpa de fattigare att hjälpa sig
själva. Det är inte i första hand pengar
som behövs utan kunskaper och kompetens. En immigrationspolitik som uppmuntrar återflyttning är en av de mest
tillväxtbefrämjande åtgärderna. Återigen
blir hjälpen effektivast om den inriktas
på dem som ligger oss närmast. Hjälp till
Baltikum och Polen kan antagligen ge
större och snabbare framtida avkastning
än den hjälp vi gett och tydligen kommer
att fortsätta att ge till exempelvis Tanzania. Men överger vi då inte de allra fattigaste länderna? Åtminstone behöver det
inte vara så på längre sikt. Kan vi överföra kunskaper och kompetens och då
också välstånd till våra närmaste grannar
i öst, kommer fler att i framtiden dela
bördorna att också få igång utvecklingen
i de allra fattigaste länderna i världen. En
motsatt strategi är betydligt mera riskfylld.
Ett fjärde krav avser frågan hur asylsö-
kande och andra immigranter ska tas
emot i mottagarlandet. De som lyckats fly
eller de som söker ett nytt främmande arbetsfält är för det mesta starka och initiativrika människor. Mottagarländerna ska
därför ställa krav och begära ansvar av
dem som kommit hit. Asylförfarandet
ska gå snabbt. Frivilligorganisationerna
ska ges en större roll i mottagandet. Bidrag ska så långt möjligt ersättas med lån.
Arbetstillstånd ska inte dröja. Språkundervisning i landets språk ska göras effektivt. Skol- och universitetsmyndigheter ska kunna ange vad olika examina i
immigrantens hemland är värda. Hemspråk är viktigt, inte minst för dem som
ska återflytta, men denna undervisning
bör handhas av den egna immigranteller flyktinggruppen. Grova brott mot
mottagarlandets lagar bör inte tolereras.
Släpphänthet mot en minoritet av immigranter, som sysslar med narkotika- och
andra grova brott, skapar osäkra förhållanden för både infödda och invandrare.
Några asociala individer och grova
brottslingar inom en minoritetsgrupp
skapar lätt förföljelser mot merparten av
minoritetsgruppens laglydiga och skötsamma människor.
Jag är medveten om att de nu framförda synpunkterna på immigrations- och
flyktingpolitiken kan framkalla hätsk kritik. Kritik är bra men låt den bli balanserad. Wall Street Journal varnade för alltför stor intolerans från toleransens försvarare med anledning av den tidigare Ku
Klux Klan- och nazistsympatisörens, David Dukes, framgångar i primärvalen i
Louisiana.
– Att varna för vargen alltför ofta är
farligt! Till slut kommer den verkliga vargen! Politiker av god vilja som framfört
kritik mot missförhållanden inom socialoch minoritetspolitiken har under decennier regelmässigt fördömts som rasister.
Politikerna har tystats, men medborgarna
som känt av problemen i det dagliga livet,
har uppfattat sig som övergivna av sina
politiska talesmän. Finns det en bättre
jordmån för populism och alla de avarter
som följer i dess spår?
Detta gäller nog också Sveriges och
Europas flyktingpolitik.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner