Print Friendly

Margaretha af Ugglas; Till sist

Av Redaktionen | 31 december 1979


1979


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

MARGARETHA AF UGGLAS:
Till sist
några rader om två märkliga händelser i
svenskt näringsliv: Volvo-affären och revolten iSIF. Båda är uttryck för hur långt Sverige har hunnit i korporativistisk riktning.
Samtidigt markerar de också en ljusning så
till vida som händelseförloppet i båda fallen
indikerar att en reaktion mot toppstyret är
på väg.
Volvo-affären, med dess besynnerliga
sammanblandning av enskilda och statliga
intressen och motintressen, visar att ett decennium av socialistisk näringspolitik följt av
Åsling-åren inte gått spårlöst förbi. Statsmakter och näringsliv håller sig inte längre
till de roller som en ekonomi baserad på
marknadshushållning kräver. 60-talets nå-
gorlunda rimliga blandekonomi har övergått i en sammanblandningsekonomi, på vilken Volvo-historien är det hittills mest åskådliga exempiet.
Volvo förhandlar med ett annat lands regering om att sälja bort en stor del av koncernen utan att informera sina aktieägare. Den
svenska regeringen, som har ett principavtal
med orge om industriellt samarbete ingånget 1976, sitter på åskådarplats men
ombeds så småningom träda in för att lösa
diverse frågor på skatteområdet mm, vilka
fordrar speciallagstiftning och därmed riksdagens medgivande. Tjänstvilligt ställer regeringen upp och gör vad som erfordras,
uppenbarligen utan att företa någon analys
av huruvida Volvo-avtalet är bra vare sig ur
samhällsekonomisk eller företagsekonomisk
smpunkt.
De svenska politikerna skulle må väl av att
ta del av den kritik, som framförts mot Volvo-avtalet av norske Höyre. Höyre fruktade
att sammanvävningen av Volvo och norska
staten skulle leda till en farlig maktkoncentration. Skulle inte Volvo komma att få ett
alltför stort inflytande på framtida norsk industri- och näringspolitik? Skulle inte norska
staten komma att bli gisslan hos Volvo i stället för tvärtom? Samma fråga finns det faktiskt anledning för de svenska statsmakterna
att ställa sig. I vilken förhandlingssits hamnar svenska statsmakter gentemot ett ”överstatligt” Volvo, som kan välja att antingen
tillgodose svenska eller norska intressen?
Det är märkligt att Olof Palme, socialdemokratin och fackföreningsrörelsen tillhört
avtalets trognaste supporters. För det första
innebar uppgörelsen att långt över l 000
jobb skulle försvinna ur Sverige. För det
andra skulle Volvo i ännu högre grad än i
dag bli ett multi-, ja, ett transnationellt företag. Sådana kritiseras i andra sammanhang
våldsamt av den socialistiska rörelsen.
Volvo-avtalet skulle säkerligen ha förts i
hamn med pukor och trumpeter om inte de
små aktiespararna, ledda av Sveriges Aktiesparares Riksförbund, visade ett ovanligt
prov på civilkurage. I ett Sverige där det i
vanliga fall bara finns utrymme för en åsikt i
taget, beslöt SARF att det skulle finnas plats
för två: på basis av en analys som visade att
avtalet var dåligt såväl för Volvos aktieägare
som för Volvo beslötSARFatt rekommendera aktieägarna att säga nej. Opinionsstormen lät inte vänta på sig. Olof Palme och
facket hotade med löntagarfonder. Mera allvarligt är att Nils G Åsling i en besynnerlig
artikel i Svenska Dagbladet gjorde detsamma. Även statsminister Ullsten förmanade aktieägarna. Lyckligtvis fanns det civil- .__-
98
kurage på fler håll i det svenska samhället än
hos SARF. Lennart Dahlström i fjärde APfonden trädde fram i en lång rad tidningar
och förklarade varför han ansåg affären felaktig såväl ur de anställdas som ur aktieägarnas synpunkt. Han fick följe av en del av
Sveriges mest kända industriledare.
Ur Volvo-affären finns många lärdomar
att dra. Det är bättre om avtal mellan nationer görs upp mellan regeringar än mellan
en regering och ett enskilt företag i ett annat
land. Det industriella samarbete med Norge,
som vi så väl behöver, fordrar eftertanke och
ekonomiska analyser om det skall bli till
glädje för båda parter och inte en källa till
tvister. Aktieägare behövs. SARF:s agerande
i Volvo-affären är inte ett argument för fackföreningsfonder utan tvärtom. Det var bara
SARF som stod tillräckligt fri och opåverkad
av politiska bindningar för att våga säga att
Kejsaren var naken.
En ytterligare och oroande slutsats: var
står mittenpartierna när det gäller aktieägandets framtid i Sverige? Tycker c och fp
att aktiesparandet och aktiemarknaden
fyller en funktion? T ycker c och fp att det är
bra att de små aktiespararna har fått en styrka genom SARF eller tycker man illa om
aktieägandets demokratisering?
Om SIF-revolten kan egentligen kort och
gott sägas: Äntligen! Äntligen har de många
borgerliga tjänstemännen reagerat mot det
socialistiska toppstyret i TCO. Och i en ödesmättad fråga. Hade SIF-klubbarna inte sagt
ifrån, hade säkert TCO sagt ja till Meidnerland på sin kongress i vår. Nu skjuts troligen
beslutet åtminstone upp.
SIF-revolten är också det första tecknet på
ett begynnande uppvaknande ute bland
fackföreningsrörelsens gräsrötter. Kanske
skall man inte låta det centrala styret i Stockholm bestämma allting. I denna mening är
vad som hänt i SIF också ett memento för
LO. Medlemsopinionen kan kanske i framtiden inte lika lätt styras. Det lokala facket vill
också ha något att säga till om. _
Volvo-affärens upplösning och SIF-revoJ.
ten kan ses som ett uttryck för att det börjar
blåsa friskare vindar i svensk opinionsbildning och svensk demokrati. Regimskiftet
1976 har här ett av sina viktigaste resultat.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner