Print Friendly

Margaretha af Ugglas; Fonden som inte behövs

Av Redaktionen | 31 december 1974


1974


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

MARGARETHA AF UGGLAS:
Fonden som inte behövs
Att tala om AP-fonderna är egentligen
felaktigt, skriver riksdagsledamoten Marraretha af Ugglas. Det är fråga om en
fond med fyra styrelser. Det är dessutom
111 fond som inte behövde finnas till. Den
allmänna tilläggspensioneringen betalas
med löpande avgifter och inte av fonden.
Denna är en form av tvångssparande, och
”avgiften” till fonden är en skatt som alla
andra. Man använder ord som ”löntagarnas pengar” men löntagarna har ingenting
att säga till om hur deras pengar skall
skötas. Från början förnekade regerings- ~rtiet att systemet var avsett att främja
en socialisering, men nu bryr man sig
knappast om att dölja att en sådan pågår.
AP-fonden – för ”fonderna” är egentligen bara en fond, fastän den utrustats
med fyra fondstyrelser – är unik inte bara genom sitt omfång, de många miljarderna som står upptagna i dess balansräkning, utan också genom att förslaget
om dess tillblivelse medförde det hittills enda nyvalet i Sveriges moderna politiska historia. Proposition nr 55 avslogs som bekant
av 1958 års vårriksdag varefter regeringen
föranstaltade om riksdagsupplösning.
I vår var fondens yngsta telning ”den
fjärde AP-fonden”, den som skall köpa
aktier, på väg att göra om bedriften. Bland
alla de tänkbara nyvalsfrågor som diskuterades – och dog – under våren var
AP-fondsfrågan den som höll sig längst
och som förorsakade mest stridsskrammeL
LO:s Gunnar Nilsson förklarade med
myndig stämma att i denna fråga skulle
socialdemokratin aldrig vika sig. Så
blev det också, med Gunnar Hedlunds benägna medverkan, en kompromiss mellan
socialdemokrati och center.
AP-fonden är fonden som inte behövde
finnas till. Fonden är inte nödvändig för
att trygga pensionerna. Den allmänna
tilläggspensionering som riksdagen beslöt
om 1959 är i själva verket baserad på fördelningssystemets princip: det vill säga att
utbetalningar av pensioner skall finansieras med löpande avgifter. Det kan vara
intressant att erinra sig att högerns och
folkpartiets gemensamma linje byggde på
premiereservmetoden, vilken erfordrade
fondbildning, som dock skulle äga rum i
företagen och i försäkringsväsendet och
därmed bli decentraliserad.
304
Motiveringen mer med denna fond kunna leda kapital·
Vad var då motivet för AP-fondens till- strömmen dit vi vill gå”.
komst? Jo, dess tillskyndare socialdemokraterna använde sig av ingenting mindre
än vackra samhällsekonomiska argument:
Sparandet i samhället behöver ökas! En
allmän tilläggspensionering kan förväntas
leda till ett bortfall av frivilligt trygghetssparande, som måste ersättas med sparande i form av en pensionsfondering. Och
därutöver möjliggör ett ökat sparande
över huvud en snabbare utbyggnad av
produktionsapparaten och därmed en
produktions- och välståndsökning.
Mången god högerman kunde finna det
svårt att gå emot sådana resonemang, men
det gjorde ändå borgerligheten och det på
bestämda grunder. För det första är inte
ett kollektivt tvångssparande rätt väg att
nå valfrihetens och ägardemokratins samhälle. För det andra stod det redan på
50-talet klart för insiktsfulla bedömare
vad socialdemokraterna egentligen avsåg
med sin centrala fond. Visserligen förnekade statsminister Erlander då som under
hela 60-talet energiskt socialiseringsmotivet, men det fanns andra socialdemokrater som inte var lika angelägna att dölja
verkligheten för väljarna. Riksdagsman
Stellan Arvidson förklarade t ex att ”De
fonder som samhället får genom denna
pensionsreform skapar också förutsättningarna för en socialistisk politik och ger
samhället möjligheter att överföra produktionsmedlen i sin ägo.” Statsrådet Ulla
Lindström menade att ”Ytterst gäller det
makten över samhällsekonomin” och finansminister Sträng tyckte att ”vi komPropagandan
AP-fonden och ATP-systemet har ända
sedan dess tillblivelse varit omgiven av
mycken falsk propaganda. När systemet
infördes hette det från socialdemokratisk
sida att det är arbetsgivarna som betalar
pensionerna. Så småningom fann regeringen och LO det mera matnyttigt att
börja tala om ”löntagarnas pengar”, och
det har numera blivit det vedertagna begreppet. Verkligheten är naturligtvis dea
att ATP-avgiften är en av riksdagen !Je.
stämd avgift på samma sätt som alla andra statliga skatter och avgifter. Om nå~
så är AP-fonden således statens pengar
Med regelbundenhet återkommer också 1
· valdebatterna påståendet att högern/moderaterna var emot den allmänna tjänstepensioneringen. Fakta är att centern var
det enda parti som inte ville ha den ~
männa pensioneringen, medan höger oci
folkparti önskade ett annorlunda system.
Den största myten av alla, talet om AP
fondens ickesocialistiska natur, levde i hela tio år innan LO icke kunde bärga ~
längre utan krävde att miljarderna skulk
få användas även för aktieköp.
Socialiseringen
AP-fonden har vuxit långt snabbare äa
vad som från början förutsågs, bl a Jl
grund av att räntefoten hela tiden undCf
skattats. Den Allmänna Pensionsberedningen trodde 1957 att fonden 1980 skult
ha nått 40 miljarder. Vid halvårsskiftet
t
f
r
år passerade fonden 70-miljarder-strecket
och är enligt de färskaste beräkningarna
1980 uppe i 165 miljarder. Men AP-fondens storlek och betydelse förstås bäst om
man ser den i relation till andra kapitalbildare i landet. 1963 svarade hushåll och
enskilda företag för 50 procent av sparandet i Sverige medan AP-fonden svarade
för 16 procent. 1972 hade hushållens och
företagens andel av kapitalbildningen
sjunkit till 31 procent medan AP-fondens
vuxit till 37 procent. Och den utvecklingen fortsätter.
Vad som har skett på kreditmarknaden
under 1960-talet bl a på grund av APfondens tillkomst är en funktionssocialisering av stora mått. En snabbt växande
andel av kapitalströmmarna i landet passerar statens hand. Men, invänder kanske
någon, de flesta som arbetar på kreditmarknaden är nöjda med AP-fonden. Det
mesta fungerar som förut och AP-fonden
slu ar sina medel via banker och andra
mellaninstitut Det är riktigt att AP-fonden hitintills har skötts på ett föredömligt ”blandekonomiskt” sätt. Men de potentiella styrmöjligheterna finns där likafullt för en maktsugen regering. Bo Jonas
Sjönander, ny chef för AP-fonden, tidigare statssekreterare i finansdepartementet,
305
har nog rätt när han i ett anförande i maj
förklarade att en av de stora politiska frå-
gorna framöver blir hur denna stora kollektiva kapitalförvaltning skall skötas.
Kapitalmarknadsutredningen funderar
som bäst över dessa frågor, och i bakgrunden skymtar en dragkamp mellan Riksbanken och AP-fonden. Riksbanken vill
inte se sin roll som utformare av landets
kreditpolitik hotad.
Det var om den så kallade fjärde APfonden som vårens politiska strid stod, och
det är naturligtvis AP-fondens nyförvärvade rätt att köpa aktier som utgör det
verkliga hotet mot vår blandekonomi.
Med vår nationella vana att skynda långsamt och försiktigt kommer socialiseringsivrarna på vänsterkanten att många gånger få tillfälle att vrida sina händer över
Lennart Dahlströms och den fjärde fondstyrelsens allmänna borgerlighet och tvehågsenhet. Men så småningom kommer
de radikala att bli allt belåtnare. 500 miljoner är inte så litet pengar att köpa aktier
för, och utan regeringsskifte blir miljonerna fler. Hjälper sedan också Carl Lidbom
till genom att ändra aktiebolagslagen så
att olika rösträtt för aktier förbjuds, blir
kanske t o m Aftonbladet förnöjt.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner